2010-11-28, 23:51
#1
För det första vill jag berätta att "snea" kanske inte är rätt ord så haka inte upp er på det.
Bakgrundsfakta:
ålder: 18
Vikt: ca 72kg
Drogvanor: snusar regelbundet, dricker alkohol ca 3ggr i månaden (jag anser att jag klarar av ganska mycket om man jämnför med mina vänner), blivit opererad flera gånger och då har jag fått morfin som min kropp älskade.
Jag och 2 kompisar, Rikard och Börje kan vi kalla dom, rullade en joint med ca 0,5 grönt (vet ej kvalitén)
och den gick runt några varv. (Vi var utomhus och det var ca -7 grader)
När jollen vart fimpad kände sig mina vänner väldigt bra medans jag inte känner någonting. Det går kanske 5 minuter så känner jag mig spyfärdig och yr men det går snabbt över till den sjukaste känslan i mitt liv. Jag klagade hela tiden på att hjärtat går på högvarv men mina kompisar säger att hjärtat slår normalt och att jag bara snear. vi går lite och det känns som om det skiftar mellan verklighet och dröm i ett högt tempo. Hela kroppen "dunkar" i takt med skiftandet av tillvaron. Känslan är riktigt svår att förklara men det var galet overkligt. Jag pratar på och klagar men nu börjar minnet spela mig ett spratt. Mitt i en mening kunde jag glömma jag vad jag pratade om och jag kände mig efterbliven. Jag glömde vart vi skulle och vad vi skulle göra. Börje ska möte en kompis så det är bara jag och Rikard kvar, men innan Börje gick så kändes det som vi va en till i sällskapet men kom på efter ett tag att det aldrig va det.
Rikard visar vägen dit vi skulle och jag har fortfarande världens otäckaste känsla och att jag skulle vara så här resten av mitt liv. Jag tänkte klämma ut: Ring 112 men jag avvaktade.
Vi går och jag känner inte igen mig även fast jag har gått samma väg hundratals gånger. När vi väl är framme vid studentlägenheterna som vi skulle till kände jag att jag måste sätta/lägga mig ner för att kunna bli av med känslan. Vi går in i en gång (inomhus och rumstemperatur) och jag lägger mig ner och det gör min kompis också. När jag ska byta liggställning (ligger på betonggolv) så vill inte kroppen vara med riktigt men lyckas ändå. Jag ligger där i ca 3 timmar och väntar (jag tror jag sov lite till och från). Till slut reser jag mig upp och väcker min kompis som har sovit och säger att det är dags att dra hem. Vi går hem och den otäcka känslan och hjärtpumpandet är borta men känner mig inte helt normal. Jag somnar i sängen och vaknar upp och känslan nu är som en bakfylla utan illamående, jag känner mig degig fast på ett ganska bra sätt.
Nu har jag lite frågor. Är detta vanligt? Va det bara jag som nojjade upp mig? Rökte jag för mycket?
Detta är min första rapport och kanske till och med mitt första inlägg så va snälla och haka inte upp er på stavfel eller liknande.
Bakgrundsfakta:
ålder: 18
Vikt: ca 72kg
Drogvanor: snusar regelbundet, dricker alkohol ca 3ggr i månaden (jag anser att jag klarar av ganska mycket om man jämnför med mina vänner), blivit opererad flera gånger och då har jag fått morfin som min kropp älskade.
Jag och 2 kompisar, Rikard och Börje kan vi kalla dom, rullade en joint med ca 0,5 grönt (vet ej kvalitén)
och den gick runt några varv. (Vi var utomhus och det var ca -7 grader)
När jollen vart fimpad kände sig mina vänner väldigt bra medans jag inte känner någonting. Det går kanske 5 minuter så känner jag mig spyfärdig och yr men det går snabbt över till den sjukaste känslan i mitt liv. Jag klagade hela tiden på att hjärtat går på högvarv men mina kompisar säger att hjärtat slår normalt och att jag bara snear. vi går lite och det känns som om det skiftar mellan verklighet och dröm i ett högt tempo. Hela kroppen "dunkar" i takt med skiftandet av tillvaron. Känslan är riktigt svår att förklara men det var galet overkligt. Jag pratar på och klagar men nu börjar minnet spela mig ett spratt. Mitt i en mening kunde jag glömma jag vad jag pratade om och jag kände mig efterbliven. Jag glömde vart vi skulle och vad vi skulle göra. Börje ska möte en kompis så det är bara jag och Rikard kvar, men innan Börje gick så kändes det som vi va en till i sällskapet men kom på efter ett tag att det aldrig va det.
Rikard visar vägen dit vi skulle och jag har fortfarande världens otäckaste känsla och att jag skulle vara så här resten av mitt liv. Jag tänkte klämma ut: Ring 112 men jag avvaktade.
Vi går och jag känner inte igen mig även fast jag har gått samma väg hundratals gånger. När vi väl är framme vid studentlägenheterna som vi skulle till kände jag att jag måste sätta/lägga mig ner för att kunna bli av med känslan. Vi går in i en gång (inomhus och rumstemperatur) och jag lägger mig ner och det gör min kompis också. När jag ska byta liggställning (ligger på betonggolv) så vill inte kroppen vara med riktigt men lyckas ändå. Jag ligger där i ca 3 timmar och väntar (jag tror jag sov lite till och från). Till slut reser jag mig upp och väcker min kompis som har sovit och säger att det är dags att dra hem. Vi går hem och den otäcka känslan och hjärtpumpandet är borta men känner mig inte helt normal. Jag somnar i sängen och vaknar upp och känslan nu är som en bakfylla utan illamående, jag känner mig degig fast på ett ganska bra sätt.
Nu har jag lite frågor. Är detta vanligt? Va det bara jag som nojjade upp mig? Rökte jag för mycket?
Detta är min första rapport och kanske till och med mitt första inlägg så va snälla och haka inte upp er på stavfel eller liknande.