Gissa Bokcitatet

Vårt förnuft är misstroget, vi må vara aldrig så väl förberedda, vi stegrar oss dock inför undret och när vi möter ett sådant, söker förnuftet stöd i minnet av vardagliga företeelser; jag trodde förstås, som vem som helst skulle ha trott, att jag träffat på en badande flicka; jag flyttade mig försiktigt i båten så att jag kom jäms med henne, lutade mig ner, räckte henne händerna för att hjälpa henne upp. Men då - med en häpnadsväckande vighet flög hon rätt upp ur vattnet tills det nådde henne till midjan, slog armarna om halsen på mig, insvepte mig i en aldrig förr förnummen doft, gled ner i båten: nedanför ljumskarna, nedanför bakdelen var kroppen en fisks, täckt med ytterst små pärlemorfärgade och blåa fjäll och slutade i en kluven stjärtfena som sakta slog mot båtplankorna. Det var en [S].

“På det sättet började dessa trenne veckor. Jag får inte lov att gå in i detaljer, något som förövrigt inte skulle vara barmhärtigt mot dig. Det räcker med att säga att i dessa famntag njöt jag den högsta form av den på en gång andliga och ursprungliga vällust, fri från varje social resonans, som våra ensamma herdar erfar när de uppe i bergen parar sig med sina getter; om jämförelsen förefaller dig motbjudande så är det för att du är oförmögen att transponera, och det är oundgängligt, från det djuriska planet till det övermänskliga plan som i mitt fall täckte varandra.”

“[…] Hon åt bara sådant som levde: ofta såg jag den smärta kroppen dyka upp ur havet, blänkande i solen, medan hon mellan tänderna krossade en ännu levande silverfjällig fisk; blod droppade nedför hakan och efter några munsbitar slängdes den sönderbitna torsken eller guldbraxen över axeln och sjönk i vattnet som färgades rött medan hon under barnsliga små skrik slickade tänderna rena. En gång gav jag henne vin; dricka ur glas kunde hon inte och jag måste hälla vinet i den spädaste, en aning grönaktiga handflata och så drack hon, klatschande med tungan som en lapande hund, under det att överraskning över denna okända smak återspeglades i hennes ögon. Det var gott sade hon, men ville aldrig mera ha. Då och då kom hon till stranden med händerna fulla av ostron, av blåmusslor och medan jag mödosamt bände upp skalen med en kniv slog hon sönder dem med en sten och sög i sig det skälvande innehållet tillika med en del skalflisor, något som inte alls bekymrade henne.
Som jag sade dig, [C]; hon var ett djur, men i samma stund var hon tillika en Odödlig och det är synd att man inte i tal hela tiden kan förkroppsliga denna syntes så som hon själv med fullkomlig enkelhet uttryckte den med sin egen kropp. Inte endast i kärleksakten lade hon i dagen en sprudlande glädje och en finkänslighet som var raka motsatsen till glädjelös djurisk lystnad, utan också i hennes tal fanns en betvingande omedelbarhet som jag endast har funnit hos några få stora skalder. Man är inte Kalliopes dotter för intet[.]”