Gissa Bokcitatet

Om vi tiger är vi otrevliga, sade Edgar, om vi talar är vi löjliga.

Vi hade suttit så länge framför bilderna på golvet. Mina ben hade domnat av den obekväma ställningen.

Med orden i munnen trampar vi sönder lika mycket som med fötterna i gräset. Men också med tigandet.

Edgar teg.

Jag kan fortfarande inte föreställa mig någon grav. Bara ett skärp, ett fönster, en nöt och ett rep. Varje död är som en säck för mig.

Om någon hörde dig, sade Edgar, skulle han tro att du var galen.

Och när jag tänker så, får jag för mig att varje död människa lämnar efter sig en säck med ord. Jag kommer alltid att tänka på frisören och nagelsaxen, eftersom de döda inte behöver sådant mer. Och att de döda aldrig tappar någon knapp.

Gräset växer inne i huvudet. Medan vi talar, klipps det ned. Men också när vi tiger. Och för andra och tredje gången växer gräset upp igen precis som det vill. Och trots det har vi tur.

Lola kom från södra delen av landet, och man såg på henne att det var en trakt som alltjämt var fattig. Jag vet inte var, kanske på kindknotorna, eller runt munnen, eller mitt i ögonen. Sådant är svårt att säga, lika svårt om en trakt som om ett ansikte. Varje del av landet var fortfarande fattigt och det syntes också i varje ansikte. Men Lolas hemtrakt, som man såg den på kindknotorna, runt munnen, eller mitt i ögonen, var kanske fattigare. Mer trakt än landskap.

Torkan förtär allt, skriver Lola, utom fåren, melonerna och mullbärsträden.

Men det var inte den torra hemtrakten som drev Lola in till staden. Det jag lär mig struntar torkan i, skriver Lola i sin anteckningsbok. Torkan märker inte hur mycket jag kan. Bara vad jag är, alltså vem. Att bli något i staden, skriver Lola, och komma tillbaka till byn efter fyra år. Men inte där nere på den dammiga vägen, utan där uppe, vid mullbärsträdens grenar.