Citat:
Det finns förvisso något som kan peka i den riktningen, men att Karl aldrig ville tillåta sig själv att leva ut de känslorna.Han hade förvisso kunnat gifta sig - bara för sakens skull - och det hade ju isf onekligen "sett bra ut."
Men att han ändå inte ville göra det, mer än i sina ständigt löftesrika brev till systrarna sina, säger ju oss något.
Frågan är bara vad.
En sak om Karl är ju att han verkligen trodde på kärleken.
Det visar hans liv och hans gärning gång efter gång. Och han hade inget annat än beundran för sina föräldrars djupa kärlek, och han verkar ha ledigt med sin far när han förlorade sin drottning också.
Precis som Karl själv nära på tappade besinningen av sorg när han förlorade de han älskade - från närstående till husdjur.
Intressant här är ju också att tänka på att han aldrig skulle skaffa någon ny hund efter att han älskade favvo-vovve dött vid hans fötter i fältsängen.
Själv sa han ju faktiskt också att det fanns en anledning till varför han inte hade velat binda sig.
Och det handlade, som ovanstående beskriver, om att han kände med sig att han hade älskat så starkt att han inte hade kunnat något annat.
Och han had emu andra, viktigare, saker att tänka på just för tillfället (de eviga krigen) så han avstod från att riskera allt genom att gå och kära ner sig ... så att säga.
Förresten ... det där med att han vilade sitt huvud i en tapper karolins kväll en regnig dag, det har ju så mycket mer med den tidens värderingar att göra än om hans eventuella påstådda sexuella orientation.
Han gjorde det för att visa sin så totala tillit till sina karoliner, som för att visa att hans liv var deras lika mycket som deras hans.
Han kunde vara mycket generös och hade inga problem att visa sin uppskattning. Just huvudet i knäet var en sådan sak, att visa sin uppskattning. Fast mera emotionellt och inte med reda pengar.
Det had överhuvudtaget inte med något sexuellt att göra.