Veronica Palms utspel och omdöme (sammanfogad tråd / mod)

Det är nu tio år sedan Björn Söder för första gången gick upp i riksdagens talarstol. Det gjorde rent fysiskt ont när jag satt på min plats i kammaren och såg hur extremhögerns makt manifesterades tydligare än någon gång tidigare.
/---/
Så började det här decenniet. 2010 var året då en moderatledd regering för första gången i Sveriges historia vinner val en andra gång, då Sverige inte valde en kvinna som statsminister och då det organiserade rödgröna S-V-MP-samarbetet i valet misslyckades. Men framför allt var det året då den demokratiska högerns skyddsvall rämnade och ett högerextremt, rasistiskt parti tog sig in i riksdagen.

Kanske är 10-talets viktigaste händelse Sverigedemokraternas enormt framgångsrika normalisering. I början av deras tid som riksdagsparti ställde journalister kritiska frågor, granskade dem och pekade på deras ideologiska grund. Med ett enträget fotarbete av ett helt nytt slag, att ifrågasätta journalister, sprida konspirationsteorier och tjata hål i huvudet på alla som hävdar öppenhet och oberoende, har deras anhängare lyckats vrida granskningen av partiet så till den grad att de inte bara behandlas som ett parti som vilket annat.
/---/
Normaliseringen nådde sin hitintills högsta nivå när Ulf Kristersson för några veckor sedan hade enskilda överläggningar med Jimmie Åkesson. Med Ebba Busch-Thor, som inte skyr några medel vad det gäller att flörta så långt åt höger det går, ser vi nu hur ett blåbrunt block tar form i svensk politik.

Det gick betydligt snabbare än vad jag kunnat ana. Antagligen förvånar det också Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund att detta blev 10-talets arv från de partier de förde in i decenniet.

Det är ett deppigt decennium vi lämnar. I alla fall för de av oss som inte tror att grundläggande ideologi rinner av bara för att partiledningen tagit på sig kostym och låtit håret växa ut till propra frisyrer.