Citat:
Ursprungligen postat av flygande mattan
För den som inte tror på Skaparen ter det sig säkert underligt. Medan jag å min sida inte kan förstå hur folk kan underkasta sig ting som droger och begär. Ändå så gör de ju det, oavsett hur jag ser på det. Samma är det med religion. Folk blir och är religiösa, för de anser det vara det rätta för dem.
Så fungerar det ju inte riktigt. Utan det handlar snarare om att ha 'flera bollar i luften', man tar in och del av mer, än en icke-troende gör.
Aha, du är lite av en nazist då, eller? Typ, vit rastänkande? Usch det låter ju inget vidare bra om man så säger.
Jag betvivlar att livet är eller har varit meningslöst däremot. Det är väl snarare de som t.ex. hänger sig åt droger som anser det? De måste förgylla sin tillvaro med ting som i slutändan förstör och förgör dem? Det låter ju däremot både tragiskt och sorgligt rent utav.
Det är skillnad på religion och religion. Islam tillhör den treeniga semitiska pesten som inte har någonting i Europa att göra. Det är inte religioner, det är konstruktioner. Det finns inget Gudomligt och heligt i någonting som makthavare konstruerat för att, likt opium, förstöra och förgöra de stackars satarna. Det om något är tragiskt och sorgligt. Att man rentav tror att man vandrar den gyllene vägen, när man egentligen inte gör annat än vandrar runt i kedjor, berusad av konstruktionens söta opium.
Jag har icke bekänt mig till någon ideologi överhuvudtaget, jag må ha nämnt diverse termer i slarviga inlägg, men en sak kan jag garantera dig. Jag ÄR lika lite nationalsocialist som jag är någonting annat. Ideologier är liksom institutionella religioner, konstruktioner för folk som inte tänker självständigt och vill ha enkla svar på svåra frågor. Därför klär sig många i religionens fördummande slöja eller ideologins ogenomträngbara pansar av självblindhet. Undermänsklighet och övermänsklighet är termer hämtade från Nietzsche, en av tidernas största tänkare som svart på vitt på visade guds död och slavmoralens förfall, på samma sätt som han lyfte fram den ädla moralen och vikten av enighet, dygd och styrka.
Vad det gäller raser, är det något fel att gilla olika, fast på riktigt? Är det fel att tycka om någonting så enhetligt och förtjusande som evolutionen? Att se den enorma mångfald vi har efter all den enorma tid vår himlakropp existerat. Att se hur människan gått från att vara en primitiv vilde, ett intet i naturen, till att tämja världen. Att sedan vissa grupper hos människan, id est raser, inte har varit lika innovativa (på grund av deras geografiska läge och deras naturresurser) som andra är naturens gång och vilja, det är ingenting vi faktiskt kan ändra på bara sådär. En Australiensk Aborigin ligger 40.000 år efter den vite mannen evolutionärt, en Afrikan ligger minst 12.000 år efter, båda två på grund av att de bott i en miljö där de inte kommit i kontakt med andra. Det handlar inte om att någon ras är bättre än den andra, eftersom allting har sin plats, sin tid, sin miljö. Därför vill jag bevara de existerande raserna och inte skapa en kosmopolitisk humanoid. Är jag, den som tror på pluralism, frihet och respekt för varandra, är jag anhängare av något
"som låter inget vidare bra"? Eller kanske är det så att skon klämmer för att jag råkar vara vit och talar om raser? Då är det ni, min bäste herre, som är av ondo, som förnekar mig rätten att tänka rasligt på grund av min hudfärg.
Bara själva konceptet "tro" är absurt. Du lägger din "tro" framför ditt gudagivna förnuft och intellekt för att låta en despotisk gudom trolla fram saker ÅT dig. Hur i helige Lucifers namn skulle det vara möjligt? Är det konstruktivt för fem öre? Är man stolt över att tillhöra en klan underkastade slavar istället för att själv försöka ta sig över mänsklighetens klyfta och bestiga övermänniskans
berg. Det självförtroende som sann vilja, rättrådighet, enighet, styrka och segern över elementen är långt mer givande än att knäböja sig framför en sten, det kan vilken knäsvag narr som helst göra.
Eudaimonia, där har vi nyckelordet.
Ni, med all respekt, är en dåre, en åsna, en fåntratt och en mycket mycket mycket sorglig och förvirrad själ.