Vad händer om jag berättar för min psykolog om min pedofili?

Var det ett sätt att hitta nya peddo vänner?

du är ju paranoid

Ja du är ju pedofil.

Jag börjar ifrågasätta ditt syfte med den här debatten.
Till stor del känns det som att du är här för att provocera, medan en stor mängd människor tar dig på allvar. Din avatar förstärker den bilden.
Du har gått från en varningsskylt, med en vuxen och ett barn, till en söt liten flicka med ett utseende som jag misstänker att du går igång på.
Detta trots att du sannolikt inser att många kommer att ta illa upp.

Därför frågar jag dig: Vad är poängen med den här tråden?
Exakt vad vill du att vi ska göra för dig?
Är du ute efter minsta tecken på att din läggning är normal?
Det är den inte. Jag ångrar att jag mesade runt orden normal/onormal, för det är inte normalt att tända på barn.
Kort sagt: Det tyder på en störning.
Jag är inte rätt person att utröna de bakomliggande skälen till detta, det måste du söka läkarhjälp för.
Måste.
Innan det händer någonting allvarligt.
Förstå detta.

Du är inte välmående, och jag tror inte att det beror på att samhället vänder sig emot sexuella relationer mellan vuxna och barn. Snarare tror jag att det är så att du faktiskt fattar att det du känner inte är normalt och att du inser att de barn som råkar ut för pedofiler får sina liv förstörda.
Sök hjälp, på riktigt. Nu.

Syftet med tråden var och är fortfarande ifall jag har något att vinna på att berätta det för min psykolog. Kommer jag få bättre vård än idag eller kommer det inte göra nån skillnad. Finns det risker som anmälningsplikten, det kanske finns nått sorts register över kända pedofiler? De kanske blir skyldiga att genomföra en husransakan för att kontrollera att jag inte har barnpornografi (denna punkt är med säkerhet klarlagd redan). Kan det försvåra för vården att ge mig lämplig vård ifall de inte vet om min sexuella läggning? De har aldrig frågat mig om något annat än hur ofta jag blir upphetsad som har med sexualitet att göra. Så jag har svårt att förstå att det skulle göra någon skillnad i behandlingen beroende på om man är hetero, homo, pedo eller varför inte "Podophilia - Arousal from feet".

Jag förstår inte hur din psykolog skulle kunna ge dig vård om du inte berättar som det är för denne. Många gånger så handlar psykologi om att finna samband mellan olika saker och därmed kunna bryta dåliga vanor eller bli tillfreds med sig själv.
Därför tror jag att om du inte berättar för din psykolog så kommer du nog inte heller kunna få någon adekvat hjälp från denne heller.

Det gör skillnad i behandlingen.
Det du kallar "hetero" är normalt, det du kallar "homo" är normalt, det du kallar "podophilia" är trots allt normalt.
Det är inte normalt att tända på barn.
Få människor behöver hjälp för att de går igång på fötter.

Jag överväger mer o mer att berätta om det men det beror på hur jag känner vid tillfället då jag ska prata om det.

Lite OT men ändå inte:
Psykologen är heller inte så kunnig om medicinering och sjuksköterskan vågar inte ens ge mig lite roppar som jag vet själv att jag sover bäst på. Det är svårt att få läkartid hos en psykiatriker mitt i sommaren också. Vad kan jag ta upp som lämpliga metoder att för stunden hantera mina tankar om våld och mord och hopplöshet? Jag tänker stess eller sobril men jag vet inte så mycket om dem egentligen och föreslår man det lär man ju få stämpel som fluddrare. Theralendroppar har jag fått tillsammans med Imovane för sömnen och när jag tar dropparna så dämpas tankarna, rastlöshet och oro o sånt men bara för en kort stund (½-1h på 20mg) o så måste jag ta mer. Jag har tagit slut på all Theralen nu så jag får klara mig med Imovane att somna på.

Jag har i alla fall berättat att det finns mer att berätta från min sida för psykologen. Det är ett steg på vägen men om det är mot rätt riktning har jag ingen aning om.

Andreas,tror du att prepubertala barn skulle skadas om du någon gång ger vika för dina impulsiva tankar,även om du fått uppfattningen att de flörtar med dig? Kan du även tänka dig att du analyserat situationen felaktigt,att de inte vill samma sak som du? Det kan nog de flesta här inne vittna om att felaktiga analyser förekommer,oavsett läggning.

Om du nu kan tänka dig att de skulle skadas,kanske livet ut,skulle du då ändå kunna tänka dig att begå handligen för att få en kortvarig sexuell stimulans?
Uppenbarligen så finns det många fler som befinner sig i samma situation som du,men som står emot sina sexuella begär.Kan kanske vara en tröst om än en klen sådan.

Jag är ingen expert i ämnet,men kemisk kastrering kan kanske ändå vara ett vettigt alternativ?
Kastreringen är för det första inte permanent,och för det andra så skulle din sexualitet avta,vilket kanske vore en väldig lättnad,även fast du kanske inte tror det idag?

Vill du inte berätta för din psykolog om din avvikelse,så tror jag att kemisk kastrering kan vara ett väldigt kompetent alternativ.
Vem vet,när du inte länge känner av den sexuella frustrationen(vilket en person med en "förbjuden" avvikelse bör känna) så kanske din långvariga depression försvinner,eller lindras?

Jag försöker sätta mig in i din situation så gott jag kan,och allt jag skrivit är ämnat för att hjälpa.

Om någon vill kastrera mig kemiskt får de först binda fast mig o sedan trycka ner det i halsen på mig eller ge mig en spruta. Jag mår hellre dåligt än att bli berövad på min sexualitet.

Jag har också kolla upp hur det är med journalen. Den lämnar aldrig psyket och om någon läser den som inte har anledning att läsa den inom psyket så är det ett lagbrott. Ska någon utanför mitt lokala "psykdistrikt" ta del av den krävs fullmakt från mig. Jag får altså ingen pedofilstämpel som kan missbrukas på något vis.

Jag tror jag vet en väldans massa folk som nog hjälper dig med det där.