Vad händer om jag berättar för min psykolog om min pedofili?

De har ju ingen riktig tystnadsplikt, de har ju tom anmälningsplikt om det finns en risk för att jag begår något brott. Jag kan inte garanter att jag inte skulle begå ett övergrepp under vissa omstädigheter. Sexualdriften är stark. Jag vill heller inte ha några poliser rotandes i min lägenhet trots att jag inte har någon barnporr hemma. Jag vill inte att de beslagtar min dator som jag är mer eller mindre beroende av. Dessutom kan de ju hitta andra saker som inte är lagliga. Jag tänker inte på något sätt riskera det elelr riskera att min omgivning får reda på nått. Då riskerar jag hellre att skada något eller några barn. Jag har inte särskilt stort samvete men tillräckligt stort för att förstå att andra kan lida även om det egentligen inte rör mig särskilt mycket.

men att vara pedfil i sig är inget brott och skulle då denne psykolog anmäla dig för detta så tror jag att han gör fel..

Att ha luster/impulser är inte illegalt i sig, finns ju folk som fantiserar om det mesta sjuka saker utan för dens skull leva ut det, så är din psykolog vettig så tror jag inte han/hon polisanmäler dig. Tvärtom, jag tror det bara är nyttigt att kunna prata med nån om det så du kan bearbeta bort det.

Men är du verkligen pedofil. jag tolkar saken som att du alldrig faktiskt gjort något. Och du säger själv att du inte äger någon BP. Så vad är problemet? Tankar i sig är ju inte olagliga. Jag vet inte vad din psykolog skulle anmäla? En psykolog har tystnadsplikt. Jag tror att det vore bra för dig att diskutera detta med din psykolog. Då är det nog mindre risk att du skulle "gå över gränsen". Du har ett personligt ansvar här oavsett vad ditt samvete säger!

Nog har jag gjort något även efter jag blev straffmyndig. Men inte efter att jag va en 16 i alla fall fast på den tiden hade jag inte en tanke på att det skulle vara något konstigt eller onormalt. Jag insåg inte det förrän jag kom upp i 20-årsåldern och stötte på barnporr för första gången. Men även innan det brukade jag sitta bakom persiennerna o runka till barnen på gården. Särskilt när flickorna klättrade och de är ju inte särskilt noga med att hålla nere kjolen/klänningen i den åldern. Jag har haft impulser för att göra övergrepp men alltid lyckats hejda mig men jag tror inte jag kan hejda mig varenda gång resten av livet o när jag en gång gått över gränsen tror jag inte gränsen finns kvar nånsin mer.

Jag kan inte tända på vuxenporr om inte tjejjen har unga tendenser eller är väldigt söt. I verkligheten kan jag dock tända på vuxna för då tänder jag mer på personen än utseendet. Jag har ingen BP hemma och polisen skulle aldrig kunna få tag på den där den finns, så det bekymmrar jag mig inte över. Dessutom finns väldigt fina barnmodellsiter som är helt lagliga.

Sen så tycker jag att de som har risk att agera på dessa impulser eller redan har gjort det ska bli kemiskt kastrerade men jag vill för allt i världen inte bli det. Hur vet jag att de inte skulle tvinga mig till det? Och hur vet jag säkert vad som kommer hända efter att jag berättat, kommer det vara positivt eller negativt för mig. Hur ska jag kunna få svar på det utan att fråga o då vet dem ju redan det.

Tråkig läggning.Men till skillnad från Pluxor så inser du ändå att du är onormal.Tala ut med en psykdoktor och be om råd.

Pluxor är ju psykotisk och det är inte jag, det har inget med läggningen att göra egenligen IMO. Men han har ju möjlighet att ha relationer med barn på ett betydligt säkrare sätt än mig och det är jag avundsjuk på.

Ta steget och kontakta en psykolog. Väntetiden brukar vara lång så du har ändå mycket tid att fundera. Ditt samvete oroar mig.

Läkare och sjukvårdspersonal har sträng sekretess. Anmälningsplikten gäller när de misstänker att ett barn far illa. Varför skulle en psykolog anmäla att du är pedofil? Det är trots allt inte olagligt. Berättar du om begångna brott däremot...

Ska man gå och tänka på vad som kan hända i värsta fall,så bör man nog hålla sig från bilar, flygplan, gator, sol, mat osv.

Jag är redan patient i vuxenpsykiatrin så jag skulle kunna ta kontakt med vården nu omedelbart och ventilera mig om jag skulle vilja det.

Men jag ska ändå vänta tills jag får en ny stabil kontakt efter alla semstrar. Min senaste stabila kontakt var PTP-psykolog (motsvarande som AT-läkare) så han hade bara praktiktjänst och försvann efter ett antal månader/ett år. Sen får jag se om jag lyckas få fram det någon gång. Jag själv anser inte att det är just pedofilin som är problemet utan att jag inte är helt främmande till att ta steget fullt ut.

Det som främst driver mig mot att berätta det är att jag ska få mer hjälp än jag får nu. Jag är nu inte deras högsta prioritet för jag är inte psykotisk, har inga starka självmordstankar och har inte legat inne på nån avdelning. Men jag är inte säker på att jag skulle få mer hjälp i alla fall. Är det någon instutition som har mer ansträngd ekonomi än andra inom vården så är det psykvården.

Okej jag uppfattade det annorlunda utifrån en annan tråd.

Känner du till om du kan vända dig till någon mansjour? När jag läser på den här hemsidan kan jag ju tycka att pedofili går under sexualitet. http://www.stickan.se/

Det första du måste tänka på är risken på att det kan komma ut och sprida sig. Bor du i en liten stad och psykologen bor i samma stad så ser jag iaf en stor risk. Folk pratar bredvid mun även om de har tystnadsplikt.

Dessutom måste du tänka på att allt du säger kan komma att skada dig i långa loppet. Skulle du säga att du är pedofil skulle troligen eventuell psykolog förhindra att du skulle få anställning på en arbetsplats där du har kontakt med barn dagligen. Så du måste göra ett noga övervägt beslut på den punkten så du inte ångrar dig.

Att du däremot anser att du själv är en "fara" för barn tycker jag är ett tecken på att du kan hålla dig om det krävs. Men om du anser att du behöver prata med någon inom psykvården är det bra. De kan inte tvinga dig till något och om de föreslår att du skall behandlas för din parafili (medicinering och samtalsterapi som inte ger nämnvärd effekt vad jag förstått) så kan du säga nej, de kan inte tvinga dig så länge du inte är en direkt fara.

Men det kan hjälpa att få prata om det och jag tycker personligen det är bra att du vill ta kontakt med en psykolog och prata ut om det. Jag håller tummarna att allt går bra.

Är det bara jag som tror att du inte egentligen är lika lugn och avslappnad inför det här problemet, som du försöker förmedla?

Jag tror att det här stressar dig rätt bra... till den grad att du är på gränsen redan nu till att begå ett övergrepp?

Att skriva här, måste väl vara ett sista hopp om att du ska få någon pusselbit som ger en ändring av det omedelbara kommande händelseförloppet..?

Kanske låter lite luddigt... men vad jag vill säga är att det här nog är mer akut, än det framstår... jag tycker inte att du ska vänta till "efter semestern" och dylikt, utan gå till en mottagning idag eller imorgon!