Byter du språk när du ska tala inför pers i seriösa sammanhang?

Det sista har jag har lagt märke till det här mer och mer. Mitt vanespråk kan ibland innehålla "svåra" ord eller begrepp och nog för att jag försöker dra ner på det lite inför vissa folk så har jag märkt att det går till mycket större utsträckningar i sammanhang där man ska redovisa eller tala inför en klass eller grupp.

Varför förstår jag inte då det är inför personer som är vana vid att jag pratar udda i vanliga samtal, och då i synnerhet när samtalsämnerna är utöver det vanliga småpratet. Om jag skämdes över mitt aberranta språk, skulle jag väl försöka stävja det lika mycket även i dessa sammanhang men då bryr jag mig inte och vet att folk är vana vid det. Men i dessa skolrelaterade sammanhang så drar jag ner på det mycket mer och när jag tänker efter känns det lite som om jag inte vill riskera att jag kanske uppfattas som pretentiös.

Men det brukar ju vara tvärtom har jag läst. Att det blir pretentiöst om man tar in det språket i icke-seriösa sammanhang men funkar utmärkt i professionella och dyliknande sammanhang.


Kan det vara så enkelt att det beror helt på att jag är mycket mer avslappnad när jag pratar fritt med folk?


Har ni märkt att ni byter språk mellan seriösa och oseriösa sammanhang? Att ni antingen gör som jag eller som i den mer vanliga varianten där man pratar med ett bredare språk i seriösa sammanhang?

Det jag oftast gör är att dra ner på dialekten när jag ska tala i seriösare sammanhang som ex. på något företag, ett seminarium, muntlig examination osv. Anledningen till detta är troligtvis för att nån jävel ska förstå vad jag säger

Ja, det går per automatik och jag har blivit ifrågasatt ett par gånger om varför jag använder vissa ord av folk med betydligt lägre intelligens, så då får jag prata lite förenklat yo!

Hela tiden. Jag har ingen personlighet, tyvärr, eller har en dålig självkännedom, för jag byter dialekt och språk hela tiden, för att lättare kunna kommunicera (och säkert lättare bli accepterad) av min omgivning. Det är ryggradslöst, men sådan är jag.

Frågan är, vad ska jag göra åt det; hur skaffar man sig en ryggrad?

Kan kännas lite löjligt att använda professionella jobbtermer när man är med folk som inte är orienterade på samma område som man själv är.

Kanske håller tillbaka på spädbarnskämten när jag är på finmiddag också.

Men annars, nej.

Svar: ja

Klar man ändrar sitt språk till viss del iaf. Jag ändrar mitt språk även beroend på vem jag talar med, dvs om det är min mor, bror eller sambo. Detta är la knappast konstigt??

Jag silar svordomarna och använder "vårdat" språk i "seriösa" sammanhang, använder även ett mer avanserat "vällformulerat" språk då.

Till vardags svär jag så fan själv skulle gå och gömma sig och blandar även språk. (svenska, engelska, spanska, finska, tyska och lite japanska)

Klart man anpassar sitt språk till vilka lyssnare man har, som du själv säger så i seriösa sammanhang använder man det man uppfattar som seriösa ord. Du tar vad du har för erfarenheter och kopplar vilka ord som är seriösa och inte, därför du skippar vissa ord, för att få mer inverkan på de du pratar med.

Ja, försöker låta lite seriös iaf när jag talar inför folk.

Det ingår väl i det faktum att de flesta människor hänger sig till olika roller, beroende på omgivning och situation.

Jag är värre ändå. Jag kan, inför personer som jag känner väl, helt byta dialekt beroende på budskap och stämningsläge. Om jag vill uttrycka svart pessimism blir det gärna tornedalssvenska, ovillighet att låta sig imponeras gotländska, allmän tjurighet dalmål, brutal uppriktighet finlandssvensk "högsvenska", och komplicerade lögner och skrönor går självklart bäst på den gamla sortens akademiska lundensiska.

Jag svär friskt då jag är i vänners sällskap, vilket jag såklart undviker då det är opassande att svära. Men vanligtvis talar jag ungefär som jag skriver, vilket brukar kunna vara rätt stelt och opersonligt.