Citat:
Ursprungligen postat av Sälklubbarn
På radion häromdagen hörde jag en svensk ståuppkomiker jämföra Sverige och England, vilket han kunde göra eftersom han även jobbar i England. Minns inte vad han hette, dock.
Både i Sverige och England gick följande skämt hem:
Men i England skrattade man även åt fortsättningsskämtet, som gick ungefär så här:
I Sverige skrattade man aldrig, så därför hade han slutat köra fortsättningsskämtet i Sverige.
Han berättade att det rent generellt är lättare att köra mer komplicerade resonemang i England, och han menade att vi i Sverige bl. a. är antiintellektuella.
Så om vi lämnar skämtet därhän och tänker mer allmänt: håller ni med om att vi i Sverige är antiintellektuella? Och i så fall, varför blev vi det?
Rent spontant tycker jag han har rätt. Att vi ser ner på de intellektuella, medan man i andra länder i högre grad ser upp till dem. Att finkultur är finkultur i andra länder, medan finkultur i Sverige ses som elitkultur som stänger ute vanligt folk.
Det där exemplet säger väl egentligen inte ett skit om den intellektuella höjden i England resp. Sverige? Jag menar, ett skämt kan gå hem bättre på en plats än en annan av hundra olika skäl. Kanske är det helt enkelt så att det är en annan sorts människor som går på stå upp-föreställningar i England än i Sverige? Och att svenskar "får intrycket" av att folk i andra länder är bättre än oss på ena eller andra sättet, är det inte ganska typiskt svenskt självförakt?
Sedan handlar det ju också om vad man menar med "antiintellektuella".
Menar man att svenskar i allmänhet är obildade? Då måste svaret bli nej. Svenskar är trots en skola i förfall antagligen ett av världens mest bildade folk. Undersökningar visar också att allmänbildning är vad svenskar anser ger högst status.
Menar man att annat än intellektuella intressen prioriteras i jakten på det goda livet? Då stämmer det såtillvida att svensken i allmänhet föredrar att tjäna bra med pengar och att spendera dem på enklare nöjen, men i det skiljer han sig inte mycket från mänskligheten i stort.
Menar man att respekten för "de intellektuella" är låg? Då vill jag nog hävda att det faktiskt är motiverat. Individer som läst fler romaner än andra förtjänar banne mig ingen respekt för det. Individer förtjänar respekt för vad de gör och säger. Och vad gör de svenska "intellektuella" egentligen som är så värt respekt? Dessutom är de förstås (till skillnad från i många andra länder) en påfallande homogen skara vänstermuppar. De som vågar sticka ut och säga något verkligt obekvämt kan räknas på ena handens fingrar.
Menar man att "finkulturens" status är låg? Då tycker jag återigen att det är motiverat. Det finns trots allt inga vetenskapligt hållbara undersökningar som stödjer att man blir en bättre människa eller får ett bättre samhälle tack vare "finkulturen", utan av allt att döma är den inte i någon som helst objektiv bemärkelse överlägsen populärkulturen. Så varför ge den status framför andra minoritetsintressen?