Hade mitt Ex Borderline

Har länge funderat varför mitt ex var så ombytlig i humöret.
Har läst ang borderline och många personlighetsdrag tyder på att hon kanske hade borderline.
Hon var väldigt känslig och minsta motgång kunde få henne att känna stress, ilska och frustration.
Många gånger upplevde jag de att vi hade de bra men hon fokuserade mycket på de negativa nästan överdrev saker och ting. Om vi hade haft 6/7 dagar bra så kunde hon fokusera på den dagen som var dålig.
Även var hon väldigt impulsiv.
Vi hade bokat en resa till Egypten i 2 veckor. 3 veckor innan resan så bokar hon av resan pga ett bråk där jag hade varit lite väl hård men som sedan löste sig och hon ångrade detta djupt.
Samma sak så ville hon förlova sig och bo ihop, 6 dagar efter gör hon slut efter ett litet bråk.
Hon förstorade saker och ting hela tiden skyllde hon på min svartsjuka.
Visst jag var lite svartsjuk men de var hon också, men detta ville hon inte erkänna.
Men vi har haft kontakt 3 mån efter vårt slut där jag velat satsa men hon velat vara vänner och därigenom bygga upp förhållandet utifrån vänskapen.
Men jag ville satsa allt eller inget.
2 dagar innan hon polisanmäler mig så säger hon, "att vi skall vara vänner för evigt".
Jag frågar henne vad hon menar. "Du kommer alltid vara en vän för livet säger hon.
Detta kommer som en chock då hon säger att jag förföljer henne när hon själv har velat haft ömsesidig kontakt med mig sedan de tog slut. Båda två har ringt och sms:at.
Vi har även träffats efter detta haft sex, fikat och umgåtts.
Ska tillläggas mellan dagen hon ville vi skulle vara vänner till polisanmälan så bråkar vi.
Därför blir jag så fundersam när hon svänger så mycket i sina ställningstagande, löften och känslor.
Hon var väldigt klängig och kärleksfull när vi hade de bra.
Men så fort de var dåligt så kunde hon bara försvinna och inte vilja prata.
Även var hon väldigt krävande. Om inte jag ville träffas så kunde hon hota med att då skiter vi att träffas i veckan vi kan ses nästa vecka. Hela tiden som hon ville.
Mina krav sket hon i.
Även detta svartvita tänkandet allt eller inget..
Vad tror ni?
Kan hon ha borderline?
Kan även tillägga att hon hetsäter när hon mår dåligt, dålig självkänsla, dåligt självförtroende och ser allt negativt trots att de flesta stunder har varit bra tillsammans.

Hon kan mycket väl lida av borderline. Dock så brukar ångest och självskadebeteende vara med i bilden också, var detta något hon också visade tecken på? Hetsätning är ju ett slags självskadebeteende iofs (dämpar ångesten men skadar kroppen på ett sätt), men skar hon sig eller kanske nöp sig själv?

Nu behöver det inte alltid finnas, men det är otroligt vanligt. Så ja, borderline kan vara boven - eller en vanlig depression.

"Hon kan mycket väl lida av borderline. Dock så brukar ångest och självskadebeteende vara med i bilden också, var detta något hon också visade tecken på? Hetsätning är ju ett slags självskadebeteende iofs (dämpar ångesten men skadar kroppen på ett sätt), men skar hon sig eller kanske nöp sig själv?

Nu behöver det inte alltid finnas, men det är otroligt vanligt. Så ja, borderline kan vara boven - eller en vanlig depression. "

Inte vad jag vet.
De gånger vi bråkade kunde hon gå på toaletten och spy eller dunka huvudet i väggen av ilska.
Även kunde hon bara rusa iväg av ren ilska.
Hon var väldigt rädd och kunde ibland känna sig värdelös och gjorde hon något fel kunde överdriva sin skuld.
Men jag vet att hon har varit hos en psykolog för självmordstankar.
Har hört att många med borderline har mörka tankar såsom självmord mm..
Jag läste ett brev av misstag och försökte prata med henne om detta men hon förnekade och ville inte prata om de.

Hm, ja det där om att hon dunkade huvudet i väggen är ett typiskt självskadebeteende.

Om du är mer nyfiken om borderline och hur dessa kan bete sig så tycker jag att du definitivt ska ta en ditt på det tredje avsnittet av URs serie "Inferno" som handlar om en tjej som har borderline.

http://www.ur.se/play/158884

Tack så mycket ska verkligen titta på länken du skickade.
För de känns som jag inte får någon klarhet i vem hon är riktigt.
Har aldrig träffat sådan underbar tjej när vi hade de bra trots att hon polisanmält mig.
De känns inte som vet ibland vad hon gör.
Hon ångrade sig att hon bokade av resan samt att hon gjorde slut.
Har en känsla av att hon ångrade sin polisanmälan också.
Men jag har inte vågat ta kontakt med henne därefter trots att hon sökt upp mig på internet och skrivit kränkande saker.
Jag är faktiskt både rädd för henne trots att jag älskar henne riktigt mycket. Kanske låter konstigt..

Det låter inte alls konstigt - speciellt inte om hon faktiskt har borderline!

En person som lider av borderline är ofta väldigt impulsiv och otroligt kärleksfull (när förhållandet är bra, vill säga). Man kan säga att deras känslor alltid går på högvarv. När hon älskar dig, så älskar hon dig över allt. Det finns ingenting annat som är viktigare helt enkelt. Att få vara så uppskattad, älskad och veta att man betyder så mycket är skönt, så det är inte alls konstigt att du känner som du gör. Dock så är ett förhållande med någon med borderlinepersonlighet extremt krävande p.g.a deras svartvita tänkande. Minsta lilla fel leder till att allt är fel, världen går under etc. Att lida av borderline är ingen dans på rosor och det är minst lika jobbigt för omgivningen.

Relationer -> Psyk.

/Mod

************************************************

Det där låter inte riktigt som borderline dock, i alla fall om du frågar mig. Med tanke på avsaknaden av självskadebeteende men speciellt med tanke på att hon verkar vara väldigt impulsiv så tror jag mer på att hon kan vara bipolär.

Vill ni citera detta, kapa då moderatorsmeddelandet.

De diagnostiska kriterierna för borderline-personlighetsstörning enligt DSM-IV lyder som följer: Ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet samt instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.


källa http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

"Det där låter inte riktigt som borderline dock, i alla fall om du frågar mig. Med tanke på avsaknaden av självskadebeteende men speciellt med tanke på att hon verkar vara väldigt impulsiv så tror jag mer på att hon kan vara bipolär. "

Hur är man när man är bipolär då?

läs lite här... göögle är din bästa vän

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom

Det finns olika former av bipolär. Jag själv är diagnostiserad med bipolär typ 2, men bipolär är ingen sjukdom där man kan berätta exakt hur någon fungerar. Alla är vi människor och alla fungerar vi olika - även om det finns likheter som gör att man faller under en viss diagnos. Så är det med alla psykiska sjukdomar.

Nu kan jag bara svara för mig själv, så jag ska försöka beskriva hur jag är under depressiva, maniska och mellanperioder.

Mellanperioder
Då är jag i princip som vem som helst. Jag är dock en person som är ganska känslig och tänker väldigt mycket, kan vara löjligt svartsjuk, men det tillhör min personlighet och inte diagnosen i sig. Ibland kan jag se tecken på att mitt tillstånd håller på att bryta ut åt något håll (jag har god sjukdomsinsikt och kan därför själv se tecken) och då händer det lätt att jag puttar undan människor. I allmänhet så försöker jag alltid hålla människor på avstånd och ser hur de fungerar innan jag släpper in dem på livet. Jag vill försäkra mig om att personen är redo för att vara i mitt liv, med allt vad det innebär, så att jag inte behöver genomgå någon förlust som gör alldeles för ont och således leder till en depression.

Maniskt tillstånd
Jag blir aldrig så pass manisk att jag hamnar i psykoser, men det är fortfarande ett jobbigt tillstånd (för andra). Mitt enda problem är att jag blir så trött, sjukt trött, men ändå har för mycket energi i kroppen för att kunna sova. Jag pratar mycket, högt och snabbt och blir sjukt social. Mitt sexuella behov ökar markant, jag blir överdrivet kärleksfull om jag är i en relation (näst intill klängig) och det är nästan så att människor får be mig hålla käften för att jag ska inse att jag är jobbig. Jag slutar tänka på vad mina handlingar kan ha för konsekvenser och måste hela tiden tänka både en och två gånger innan jag handlar, så att säga. Tack och lov, så hindrar min sjukdomsinsikt mig från att göra något dumt. Jag är tacksam över att det aldrig ter sig så illa att jag tappar den. Humöret kan vända lite titt som tätt och jag blir lätt irriterad dock. Mitt tillstånd liknar dock mer hypomani än ett fullt maniskt tillstånd.

Depressivt tillstånd
Detta är förmodligen det värsta tillståndet. Jag kan fortfarande vara som vem som helst egentligen, men uppfattas som mer "lat". Jag blir oftast orkeslös, vill inte hitta på något och känner mig konstant ensam. Jag gråter ofta och över ingenting. Jag kan lyssna på en låt och börja gråta, jag tappar en gaffel på golvet och börjar gråta etc. Mitt beteende under dessa dagar kan liknas lite vid borderline då jag får ett ganska svartvitt tänkande (men inte i samma utsträckning som borderlinepersoner) och jag blir extremt självdestruktiv. Klandrar mig själv för att jag mår dåligt utan att ha någon egentlig anledning, börjar tänka att jag kanske borde dra mig ur relationer för att de inte borde utsättas för mitt beteende etc. Dessa dagar är dock inte lika illa som när jag mår riktigt, riktigt dåligt. Då ligger jag i sängen, kliver inte upp alls (förutom vid toalettbesök), vill inte prata med någon, orkar knappt öppna ögonen och kan ligga och gråta flera timmar i sträck.

Min personliga åsikt är dock att (både gällande bipolär och borderline) ett förhållande med dessa personlighetstyper kan fungera alldeles utmärkt - om personen har sjukdomsinsikt. Det gäller helt enkelt att själv kunna se tecken, veta vad som händer och lära sig att hantera det (ofta genom beteendeterapi). Sedan finns det ju såklart mediciner som dämpar symtomen. Men självklart ligger även en del ansvar hos personen som har en relation med dessa personligheter. Det gäller att vara villig att arbeta lite, lära sig hur personen fungerar och lära sig att se tecken. Att läsa på om sjukdomen och prata om det med sin partner är något som i princip är ett måste. I alla fall om man vill att det ska vara hållbart i längden.

Oj, så mycket text det blev... Men ja, du frågade, jag svarade.
Kom bara ihåg att en person är inte sin diagnos. Alla fungerar olika!

ju hon har borderline, dunka sig själv i huvudet och så är självskade, samt att supa ner sig osv..
har själv en tjej med diagnosen, känner igen allt du skriver, du ska vara glad att du slipper henne din fd.
Medicinering hjälper kan garantera, stoor skillnad utan och med