Vad anser ni sossar om att s blivit ett borgerligt stödparti?

Vänsterpartiets beslut om att fortsätta att driva en politik för ett byte av strategi i Afghanistan, från en militär till en civil, med ökat bistånd, är ett välkommet men inte oväntat besked. Uppgörelsen med S och Mp som innehöll ett tydligt slutdatum för truppnärvaron och en strategi för uppbyggnad var klar sedan länge.

Debattörer påstår nu att Vänsterpartiet kommer bli utanför och marginaliserade i svensk politik. Ibland låter det nästan som att det skulle vara ett högstadium man talade om och inte Sveriges riksdag. Den som inte har på sig samma brallor som alla andra ska bli utfrysta. Men de som i det här fallet egentligen borde svara på vad de gör i riksdagen är resten av den rödgröna oppositionen - inte det parti som lägger som förslag samma oppositions färdiga överenskommelse.

Det är förstås inte nödvändigt eller kanske ens önskvärt att en opposition ska agera enat under en hel mandatperiod. Men det som däremot är nödvändigt är att en opposition agerar just opposition till sittande regering. Vem tar vem-frågan har fyllt den mediala debatten ända sedan valdagen och frånvaron av diskussioner om det politiska sakinnehållet har varit påtaglig.

Det har annonserats en ”paus” för det rödgröna samarbetet. Att inte fortsätta som förut är egentligen ganska självklart och odramatiskt. Valet är förlorat och vi behöver alla vända på stenar, diskutera och analysera internt. Samtidigt finns det områden där vi kan fortsätta att komma överens och gå fram gemensamt. Oavsett hur samarbetet utformas, är en stark opposition mot den borgerliga politiken är däremot helt avgörande för hur Sverige kommer att utvecklas framöver. Därför är det beklagligt att S och Mp genomför en blocköverskridande uppgörelse för att rädda skinnet på regeringen istället för att ta politiken och freden i Afghanistan på allvar. Jag hoppas att dessa ”breda” uppgörelser inte blir en vana. Det vore oerhört dåligt för Sverige.

......

När politik handlar om kommatecken eller marginella skillnader mellan partierna blir den ointressant. Kan alla aldrig vara överens? Svaret på den frågan är förstås: det beror ju på vad överens är. Det är möjligt att det kan finnas situationer då alla tycker lika. Men en levande samhällsutveckling där människor upplever att de kan göra ett val, är beroende av konflikter och skillnader, annars dör politiken som verktyg. Det handlar inte om struntsaker och småpotatis. Det är politiska skäl som ligger till grund för att Vänsterpartiet inte deltar i uppgörelsen med högern, inte taktiska. Men konsensustiden måste gå i graven, frid över den. Frågan är långt mycket större än om huruvida Vänsterpartiet kommer att marginaliseras. Det handlar om den politiska utvecklingen i ett helt land ska marginaliseras till en tramsig och innehållslös debatt där fokus på form blir större än på de politiska skiljelinjerna. Vänsterpartiet kommer att bli tvunget att fylla en större roll och ta ett ökat ansvar för hur detta kommer att se ut framöver.