Ni med borderline...och anhöriga.

Har en pojkvän med borderline. Han har aldrig fått en utredd diagnos men vet själv också att något är fel och allt stämmer med borderline. Som anhörig är det fruktansvärt tungt bitvis, man får stå ut med kränkningar och stundtals hatiska påhopp. När han har sina bra perioder och dagar är han en fantastisk människa. Intelligent och rolig. Han har ett kaotiskt förflutet med mycket i bagaget men vi har flyttat ifrån vår hemstad nu och han har fått bättre ordning på sitt liv, här känner ingen till hans namn och rykte utan kan leva utifrån vem han vill vara utan att behöva "leva upp till" massa skit. Jag har förstått att även om det kan vara påfrestande och jobbigt som anhörig är det ingenting jämfört med hur det är för den med borderline med ständiga ras, misslyckanden, utbrott och kaos?
Vi dricker nästan aldrig numera men i fredags var vi ut. Det slutade såklart i misär. Han blev rasande på mig av någon anledning. Antagligen hade jag för roligt och pratade med fel folk eller nåt. Jag var en jävla fitta, en idiot, kunde dra åt helvete, var inte välkommen hem. Han lämnade mig inne i stan och åkte hem med en arbetskamrat till honom. Jag förstod ingenting utan var såklart ledsen men åkte hem själv i allafall. Väl hemma (där två vänner till oss också var) fortsatte kommentarerna om hur värdelös och hemska jag är att hagla och han och hans arbetskamrat hade somnat inne på vår säng (en karl i 40 års åldern??) När andra människor ser och hör honom bete sig illa mot mig och kanske tom säger åt honom att skärpa sig eller ge sig så blir det värre för då är det även mitt fel att han beter sej illa. Jag får honom att framstå som en dålig människa. Hela dan igår låg han i sängen och det ända han sa till mig var att jag skulle dra härifrån, att han inte ville ha mig här, att jag är en jävla idiot o ser ut som ett jävla lik. Jag åkte inte, har för det första ingenstans att åka, känner inga här. Men sen tycker jag inte de är rätt heller, han kan inte bara kasta ut mig när det passar honom.
Jag har känt honom i över sex år men vi har varit ett par i bara 1,5 men har hunnit med många resor såklart och för de mesta vet jag vad jag ska göra men nu känner jag mig osäker. Om jag bara kunde åka iväg nån dag... Jag vill förstå hur han känner och vad som händer i hans huvud. Kan någon hjälpa mig? Jag är med honom och jag har bestämt mig för att finnas för honom även i dom jävligaste av livets stunder. Jag vet att det är sjukdomen som gör honom elak ibland men den skrämmer inte mig. Men däremot all erfarenhet från er med borderline eller anhöriga tas gärna emot...

tack <3

Frågan är väl varför du valt att leva med borderline sjuk människa, enligt mig är det den värsta psykiska sjukdomen man kan bära på.

Till den dagen han blivit utredd av en _UTBILDAD_ _LEGITIMERAD_ person/er inom psykiatrin så kan du börja med att sluta applicera enkla förklaringsmodeller som du skapat genom att skala ner komplicerade diagnoskritierier och lappat ihop för att dom skall "passa" på din pojkvän.

Så sjukt ledsamt med alla åsnor som tror att man kan "googla" sig till komplicerade diagnoser eller göra något jävla flervals test på facebook.

Det du beskriver stämmer f.ö bättre in på bipolär än det gör borderline, på det sätt som du beskriver hans vad du tror är "skov" så det säger väl ungefär allt om din samlade psykkunskap.

Så gör oss alla en tjänst, ta kontakt med psykiatrin, och vägrar han så har du två val, antingen stannar du eller så drar du men så länge han inte har någon diagnos finns det _INGEN_ hjälp du kan få här.


Frågan är väl vad du gör på ett forum med 18+ gräns i en forumdel som avhandlar komplicerade tillstånd när du inte ens är läskunnig. Eller ens besitter någon egentlig kunskap förutom hörsägen (baserat på dom vidriga fördomar du kräks ur dig)

Har en nära släkting med borderline och har även delat bostad med denna en kortare period så jag vet vad jag pratar om, och det är inte trevligt umgänge för den som vill ha harmonisk vardag.
seså pys iväg nu till din lilla trollgrotta..

Jaha?, läs inledningen på inlägget, vänta jag skall citera det tom åt dig.


Kan ta det en gång till med.

Citat:

Ursprungligen postat av MementoVivere

Har en pojkvän med borderline. Han har aldrig fått en utredd diagnos

Ser du nu?, du tror dessutom att du kan något om BL för att du har en "släkting" som har det, anekdotisk bevisföring har ungefär noll substansvärde, när du använder din "släkting" så drar du dessutom en gräns och refererar till "BL" som en gruppering där alla människors problematik skulle te sig på exakt samma vis, du tar alltså ifrån dom en sådan grundläggande fundamental sak som att _ALLA_ människor på denna planet har en egen unik personlighet.

Kort och gott du är alltså i brist på bättre ord för det en dum ignorant jävla idiot.

En sådan sak som hurvida personen genomgår behandling och har sjukdomsinsikt är även det avgörande för individens agerande i stort du stöter veckovis på personer i din vardag som enligt statistik har alla möjliga sorters diagnoser, hurvida du märker av detta på dom har dock helt och hållet att göra med ovan exempel.

Med ditt sätt att bruka "logik" i dina sk "resonemang" och den totala avsaknaden av vettig retorik så verkar du dock precis evolverat förbi apstadiet.

Hans mamma är dbt-terapeut och alla psykologer han träffat de perioder han suttit inne tror också de så jag tvivlar inte på om han är borerline eller inte samt de faktum att han själv tror det och kan prata om det när han mår bra. MEN han vill inte ha de utrett, att få de svart på vitt är tydligen ett misslyckande på något vis? Jag vet inte. Han säger att han inte vill vara beroende av tabletter och jag VET att det i sig är idiotiskt. Frågade bara efter erfarenheter.


Önskar man kunde styra o ställa lite mer över sina känslor men det var inte ett aktivt val. Nu är jag där jag är och får välja mellan att lämna honom eller försöka förstå. Skulle jag ha fler dåliga dagar än bra skulle det naturligtvis inte vara värt det....

Sålänge han inte är utredd kvarstår det jag sagt, oavsett vad för folk han "träffat" en dbt-terapeut har heller inte tillräcklig utbildning för att ställa så komplicerade diagnoser därav att diagnos ställs av _LÄKARE_ i samråd med uppgifter och information som kommer från psykologer och terapeuter.

Så om han ej har någon diagnos, och ej medicinerar vad är det för "erfarenheter" du vill ta del av?, vad tror du det finns för information till din hjälp?

Du kommer få höra skräckhistorier om människor som saknar sjukdomsinsikt, ej genomgår behandling, går omedicinerade och det enda din tråd kommer tjäna till är att ytterligare spä på dom vidriga fördomar som redan finns för detta extremt komplicerade psykiska tillstånd. Så om syftet var att ytterligare försvåra livet för personer med borderline, grattis mission accomplished.

Ok, men du, då skiter vi i det. De sista jag vill är att försvåra livet för de med borderline. Så om det var så det verkade så ber jag om ursäkt.

Är det så att dip har borderline själv eller bara är en allmän besserwisser?

Ont: Din pojkvän verkar iallafall vara en besvärlig person som inte har en normal impulskontroll. Kan du berätta mer hans beteenden och livssituation? Om det du berättat är representativt och inte bara undantag så känns det som er relation är väldigt obalanserad.

Hej MementoVivere.
Oavsett diagnos så är det aldrig en ursäkt att bete sig så. Du skall inte behöva "ta" det. Må vara att han är en underbar människa men som anhörig så finns det en gräns. Det är sällan lätt, det vet jag men det gynnar ingen om man tar skit bara för att någon annan mår skit.

Dip: Jag tror inte denna tråd på något sätt "försvårar" för de med borderline diagnos. Eller någon annan för den delen. Klart är att personen har någon form av sjukdom, och mår dåligt.

Det främsta problemet för dessa personer är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. De känslomässiga problemen leder till svårigheter att bete sig på ett fungerande sätt, vilket i sin tur leder till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla.

Patienter med Borderline-personlighetsstörning har stor samsjuklighet - de är för det mesta allvarligt deprimerade och lider ofta av andra psykiska problem som posttraumatisk stresstörning, social fobi, ätstörningar, tvångssyndrom och panikångest. Deras liv präglas av desperation. De blir lätt missförstådda och uppfattas som besvärliga och manipulativa av sin omgivning.

Har du BL?

Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta. Han har passerat 30 med ett par år, driver byggfirma, grymt duktigt på de han gör, påläst och ruskigt allmänbildad, ju mer han kan och vet desto större kontroll har han. Ogillar att inte veta saker, kan diskutera ned vem som helst. Påstår sig själv ha självinsikt men kan inte hålla med om det. Han vet att han gör fel men det är oftast p.g.a någon annan. Ställer aldrig en fråga där han riskerar att få ett negativt svar utan vänder på det. tex när jag skulle flytta för att plugga sa han "Du tar bara för givet att jag ska följa med" varpå jag svarade nej, jag har nog räknat med att få flytta själv. Senare har jag förstått att han frågade om jag ville att han skulle följa med och att jag svarade nej, jag skiter i dej. Han har ett kriminellt förflutet. De han blivit dömd för har alltid varit i samband med alkohol och bristande impulskontroll. Projicerar mycket på mig. Kan tex säga "jag känner ingen som söker bråk så som du gör" när han kan vända upp o ner på tillvaron för att jag använde fel ord i en mening som var välmenad och som 9 av 10 skulle tolka så.
Är som sagt en fantastiskt rolig, generös o smart kille när han mår bra. Stort självförtroende men liten självkänsla.
Gör han något för "stort" som är för jobbigt att ta tag i ber han hellre den människan dra åt helvete, de är lättare.
Han har sjuk ångest generellt men såklart 1000 ggr värre efter han druckit. Kan inte sova utan att tv'n är på. Klarar inte av tystnad för då kommer det bilder, filmer, röster från de förflutna. Människor han sårat eller skadat. Anser inte att någon kan älska honom, att han förtjänar det, tror ofta man ljuger eller hittar på när man säger snälla saker eller är hjälpsam mot andra, att så känner jag inte egentligen. Nu ligger han bara under täcket, drar de så högt så han slipper se mig eller någon annan (våra två vänner är fortfarande här), säger inget. Förstår att han mår fruktansvärt dåligt. Vill bara veta vad jag kan göra bäst, vill förstå vad som sker inom honom.

Vi andra tre ska åka iväg nu så får vi se vad som händer.