Franska pronomen: prefix?

Man ser nästan alltid de franska pronomena (bortsett från serien moi, toi, etc) beskrivna som klitiska partiklar. Men vad finns det egentligen för grund till att kalla dem något annat än prefix?

je te vois

Bara ne kan hamna mellan je och te i satsen ovan, vilket också bör ses som ett prefix i så fall, och ingenting kan hamna mellan te och vois.

elle les lui donne

Samma sak här, ingenting (utom ne) kan sättas in mellan något av pronomena. Hela verbkomplexet betonas som en enhet, och vill man lägga extra fokus på någon del måste man göra det perifrastiskt ("elle, elle les lui donne", "elle les donne à lui").

Motargument? Har jag rentav fel i sak?

(Jag ser i hemlighet fram emot den dagen då man börjar visa det här i skrift och skriva saker som zhetevwa och èllélyidòn...)

heter det inte elle LUI les donne?

det heter ju : je TE le donne

det heter ju: je vous les donne

eller har jag fel?

fressten så tror jag att det heter je lui les donneS.

Det heter ju: je lui ai attenduS.

Då måste de ju bli je lui les donnes - med ett S på slutet.

hjäääälp har jag rätt?

Nej, det heter inte elle lui les donne, utan elle le/les lui donne. Lui placeras inte på samma sätt som le/les.

Nej, det är fel. Däremot heter det Je les lui ai donnés.

Angående din fråga, Dingbats, så känns det som om dessa pronomen ändå är för löst hopkopplade för att kallas prefix. Det går ju inte att säga att te vois, le vois osv. (eller t'vois, l'vois) utan kontext är olika ord bestående av två morfem. Det är ju uppenbarligen bara när de uppträder i vissa positioner som de kan "affigeras". Dessutom är väl ne skäl nog att inte se det som prefix, eftersom pronomenkedjan kan brytas.

I grund och botten beror det väl enbart på hur man definierar "prefix"? Finns det någon vedertagen knivskarp definition eller baserar det sig på om man kan "skjuta in ord emellan" eller inte?

I övrigt håller jag väl med In-Fredel att det fortfarande känns lite för löst hopkopplat för att kunna kallas prefix. När det gäller franska personliga pronomen så inbillar jag mig (utan att kunna annat än högstadiefranska) att man ändå ofta kan slänga in en paus/tvekan/ordletande som man inte skulle kunna göra om det handlade om "äkta" prefix snarare än enskilda ord?

Je te ... euh ... quel est le mot approprié ... respecte beaucoup, mais ....

*Läkaren kommer att be ... hmm ... hur ska jag utrycka mig bäst ... handla er far med ...

Vad jag försöker säga är att det kanske (ännu) finns en för stark "ord-känsla" hos franska personliga pronomen för att de ska kunna kallas prefix, men det kan man ju å andra sidan hävda att det är skriftspråket som uppehåller.

Men det är inte bara det sammanhängande talet som avgör morfemgränserna, fördåärdettaocksåettordmedolikamorfem. I talet finns inga pauser, och man kan även lägga in pauser i "självklara" flermorfemord t.ex. för-...ehm...brytare, kommun-...öhm...politiker, utan att det bryter upp morfemgränsen. Så att skilja på ord och morfem endast vad man kan höra i talet går helt enkelt inte. I Men den franska pronomförbindelsen, tycker jag, är ändå för svag även på syntaktiska grunder. Dessutom är det godtyckligt vad man ser som "ord", så det är ingen hjälp i sammanhanget.

Fast så är det väl ändå i massvis med språk? Att det finns regler för vilka affix som måste och kan finnas med i vilka situationer.

I det här fallet går det väl dessutom utmärkt att säga te vois är ett ord med två morfem. Det kan inte ensamt utgöra en sats, precis som svenska ser dig, men slänger man in ett subjekt går det utmärkt: mon frère te vois, je te vois.

Innan någon annan kommer på det ska jag skjuta in att en och y kan få plats där också. Något jag inte kan se påverkar prefixanalysen.

Men eftersom inget kan stå mellan subjektet och verbet i svenska (*Jag inte kan, *Han ofta vill, *Vi på måndag ska), kan man ju i så fall säga att jag kan, han vill och vi ska är olika "ord" med två morfem eller att vad som helst som står ihop är ett ord. Då behöver vi ju ingen syntax alls egentligen, för allt i en mening kan vara ett ord med olika morfem som hålls ihop av olika "inre" syntaxregler, om man ska hårdra det. Eftersom ne, en och y kan infogas mellan franska pronomen ser jag det som att de är syntaktiska, eller möjligen enklitiska.

I bisatser är dina asteriskade satser grammatiska. Dessutom kan man säga jag med gröna tröjan kan, han den längsta vill och vi fyra ska. De franska pronominella vad-de-nu-är kan inte modifieras av någonting.

Det bästa argumentet mot att analysera dem som prefix skulle väl vara att de ibland kan placeras efter verbstammen i vissa konstruktioner, ou me trompé-je ?

Måste skriva: "Je l'ai attendu" och "Je les lui donne" utan S

Som rent sällskapsspel kan man naturligtvis betrakta dem så, och det kan till och med ge viss ökad förståelse för likheterna mellan analytiska och agglutinerande språk att inse att man också någorlunda rimligt kan betrakta dem på det viset. Men man ska också ha klart för sig att det terminologiskt-typologiska omklassificerandet, så populärt i många olika typer av vetenskap, mycket sällan tjänar till att skänka ämnet någon signifikant mer djupgående förståelse, utan mest tjänar till att fylla ut meriteringskuverten för forskare som på det ena eller andra sättet inte har förutsättningar för någon mer djuplodande vetenskap. Och all diskussion om till exempel huruvida franska pronomina i högre, andlig, Boströmsk mening verkligen är prefix eller ej, har ytterst små utsikter att sluta som något annat än en diskussion om påvens skägg.

Hur ser hans skägg ut då?