24 565 besökare online
856 797 medlemmar • 45 811 754 inlägg
Användarnamn 
Lösenord
Flashback Forum > Samhälle > Arbetsliv och arbetsmarknad
Svara på ämne
Ämnesverktyg
Idril
Medlem
Ska försöka fatta mig kort.

Hur mycket är det värt att "göra karriär"? Hur mycket ska man offra?

Jag jobbar inom tung industri i ett stort svenskt företag. Jag är 27 år gammal (tjej) och har jobbat där sen 2006. Jag började som sommarjobbare med enkla arbetsuppgifter, fick fast anställning samma år och har sedan dess bytt position inom företaget flera gånger till fler och mer krävande arbetsuppgifter, mer ansvar och till sist hamnade jag på en nyckelposition "på golvet". Jag har alltså klättrat väldigt fort och jag vet att jag från dag ett varit väldigt uppskattad och att jag är duktig, rent praktiskt och även när det gäller att styra och planera och samordna. Jag har alltid trivts bra, trots att det är ett bitvis är ett tungt, skitigt och farligt jobb. Det är en mycket mansdominerad arbetsplats med tillhörande chargong, men jag gillar det och har funkat bra med mina arbetskamrater! Jag är driven som person och har alltid strävat efter att bli bäst och duktigast på det jag gör.

I början av det här året fick jag ett erbjudande om ett nytt jobb (igen) med ansvar över produktionsplanering, drift och orderhantering och hej och hå. Svårt att förklara utan att gå in närmare på detaljer angående företaget i sig. Det är alltså en mycket viktig och aningens prestigefylld position, vilket innebär att jag helt plötsligt har blivit något av en skrivbordsråtta som sitter och knappar ordrar och beställningar, övervakar, styr och ställer, samordnar och är sambandscentral. Jag fick en ganska kort utbildning och eftersom jag är väldigt lättlärd så tog det inte lång tid innan jag var självgående. Alla högre chefer är nöjda med mig och tycker att jag gör ett bra jobb. Även dom "på golvet" verkar tycka att jag är okej i min nya roll.

Men så till problemet... Jag trivs inte! Jag har aldrig tidigare tyckt att det har varit motigt att gå till jobbet. Visst att man har haft dagar då man kanske hellre hade varit ledig, men inte värre än att man ryckt på axlarna och knatat iväg och stämplat in. Men nu... Jobbet hänger över mig hela tiden och jag kan få riktig ångest av att gå dit och veta att hela produktionsansvaret hänger på mig! Från att tidigare ha jobbat i grupp och tillsammans med sina arbetskompisar sitter jag nu "över dom", ensam på mitt kontor och jag är den som ensam ska lösa alla problem som dyker upp. Ensam, ensam, ensam. Helt plötsligt hör jag inte hemma någonstans. Mina tidigare kollegor ser mig snarare som chef än som jobbarpolare och jag är inte med i gänget. Övriga chefer ser mig nog mest som en maskot eller nå´t. Hon den där lilla tjejen i gubbgänget som är så rar och duktig. Jag vet att dom har höga tankar om mig och säkert tror att jag kommer fortsätta att avancera uppåt, men jag kommer ju liksom aldrig riktigt smälta in rent socialt.

Min närmaste chef är nu på mig att jag ska skriva på papper för mitt nya jobb (har en så länge bara en projektanställning fram till årsskiftet) och konvertera från IF Metall till Ledarna och så vidare, men jag känner bara... Nej. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill tillbaka. Tillbaka till skitsnacket och samhörigheten ute på golvet. Jag vill gå till jobbet och bara göra det jag ska och sen gå hem igen utan att behöva bry mig. Jag vill göra min lilla del bra och sen kunna skita i hur det går för övriga led i produktionen. Jag vill kunna gå till omklädningsrummet efter jobbet, skitig och jävlig och bara sätta mig och basta med dom andra och vara nöjd och glad. Jag vill slippa ha ont i magen för att det dyker upp problem som jag inte vet hur jag ska lösa.

Är jag dum som känner att jag vill backa på karriärstegen? Är det puckat att vilja ha ett prestigelöst skitjobb istället för en framträdande chefsposition? Är det värt att offra sin egen mentala hälsa för ett "fint" jobb och x antal tusenlappar i månaden? Kommer jag att ångra mig om jag sumpar den här chansen?

Skulle kunna skriva vidare i evighet men jag tror ingen skulle orka läsa det Men, men... Några spontana tankar / tips?
 
PattiFnatt
Medlem
PattiFnatts avatar
Tycker det framgår rätt tydligt vad du själv vill. Valet står mellan några tusenlappar mer i lön eller att du ska trivas på jobbet. Du får tänka på att din tid på arbetsplatsen är en stor del av ditt liv och tror du får mer nytta av att trivas där än vad de extra tusenlapparna får dej att trivas i privatlivet. Ligger väl i människans natur att alltid sträva efter något bättre men då ska det vara av egen vinning och inte av företagets vinning. Tänk egoistiskt för en skull eftersom du är viktigast. Viktigare än vad företagets chefer är...
 
vagabonda
Medlem
vagabondas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Idril

Men så till problemet... Jag trivs inte! Jag har aldrig tidigare tyckt att det har varit motigt att gå till jobbet. Visst att man har haft dagar då man kanske hellre hade varit ledig, men inte värre än att man ryckt på axlarna och knatat iväg och stämplat in. Men nu... Jobbet hänger över mig hela tiden och jag kan få riktig ångest av att gå dit och veta att hela produktionsansvaret hänger på mig! Från att tidigare ha jobbat i grupp och tillsammans med sina arbetskompisar sitter jag nu "över dom", ensam på mitt kontor och jag är den som ensam ska lösa alla problem som dyker upp. Ensam, ensam, ensam.

Personligen har jag hellre ett jobb jag trivs med även om det innebär att jag tjänar några tusen mindre i månaden.

Kan du se dig själv arbeta och trivas i din nya position? Det kanske känns bättre när du "kommer in i det" och blir van i din nya position? Och om du känner att du inte trivs, så finns det alltid andra jobb. Idag byter de flesta jobb flera gånger under sitt arbetsverksamma liv, inte som förr när man började jobba vid 14 och stannade på samma plats till pension.

Svår situation, och den enda som har svaret i ditt fall är du.

Lycka till
 
ArbeteNu
Medlem
Ja av texten kan man nog framför allt analysera det som att du Idril framför allt inte trivs med chefsrollen eller hur man ska uttrycka det när det gäller ditt nya jobb.

Man ska vara medveten om att när man "går upp" från sin gamla arbetsgrupp och blir någon form av chef, så förlorar man positionen som en i gänget så att säga. Arbetskamraterna och du får en annan relation. Jag förstår dig om det känns ensamt på din nya position. Och nu har du krav både från dina överordnade och från "gubbarna på golvet".

Du får ta dig en funderare på hur du värderar din nya arbetsroll och vad den kan betyda för framtiden i karriärhänseende. Kanske att du ska jobba med det nya och känna efter om du efter ett tag kommer in i funktionen.

Lycka till
__________________
Klas Hägglund
Webbansvarig
Arbetslös Nu
http://www.arbetslos.nu/
 
lenoleon
Medlem
Jag tycker du skall ta det nya jobbet:

* Gemenskap med "gubbarna" är flyktigt och kan ändras fort

* Du får mer att välja på nästa gång du byter jobb om du tar detta

* Det är okej att jobba i industri när man är 27 men vill du verkligen göra det i framtiden? Om/När du blir gravid, gammal, sjuk osv?

* Det är okej att inte ha särskilt mycket pengar när man är ung, men hur vill du ha det när du är 47?

Frågan är egentligen; vilket tidsperspektiv har du?

Tänker du 1 dag eller 1 vecka framöver skall du kanske inte ta jobbet, det är nog trevligare att hänga med gubbarna. Tänker du 1 år framåt kanske du inte heller göra det. Men om du tänker 5-10-20 år framåt börjar det nog ändra sig, eller?
 
Svara på ämne
Topp Dela »