Det som jag undrar över är
när Sverige övergick från sin assimileringspolitik av arbetskraftsinvandrare till att sträva efter mångkultur?
Varför lämnade man den linjen och slog in på denna desktruktiva linje? Var det ingen som ifrågasatte? Hur var debattklimatet? Och som TS undrar över,
vem var detta, som uppenbarligen drog längsta strået och ledde oss in på denna svenskfientliga bana.
Många nämner Palme... något jag också skulle göra och basera på hans tal 1965 "Demokratin är fast förankrat i vårt land..."-talet.
Citat:
Ursprungligen postat av Palme
Men kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi. De kommer alltid att förbli präglade av sin miljö och sitt ursprung. De flesta av dem kommer alltid att söka värna om sin egenart samtidigt som de söker delaktighet i den gemenskap som vi byggt upp här i landet. De kommer att vara "annorlunda" svenskar.
[...] Internationalismen får inte vara endast en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid. De vill bli en del av vår gemenskap och vi måste i vår tur söka oss ut i en vidare gemenskap över gränserna. Världen kommer till oss och vi måste komma ut i världen.
Men var Palme först?