Varför var Gustaf V kritiserad?

Mer än bara påståenden.

Att Hovet betalade ut massor med pengar till Haiby?

Haijby ljög iofs med all sannolikhet - hans story går inte ihop med kungens bevarade program för den dagen. Det belastande är snarast att Ekeberg uppenbarligen bedömde storyn som tillräckligt sannolik för att pröjsa utan att våga eller vilja fråga kungen. Att Gustav V i vart fall på äldre dagar var sexuellt intresserad av män är dock rätt ostridigt. Om detta ledde till så just några fullbordade homosexuella samlag är däremot en helt annan pilsner.

Vad jag förstår hanterade regeringen knappast detta alls, och behövde inte göra det heller. Att någon som helst form av media skulle ta upp en sån sak var fullkomligt uteslutet, och hur saker i övrigt sköttes rent praktiskt var hovets sak, inte regeringens.

Det var väldigt. Men det är väl ändå bevisat att de har mötts, på tu man hand? Sen är det förstås klart att Haijby kunde fabulera ihop det mesta om det skulle knipa eller behövas för stunden.

Men då återstår faktiskt den ursprungliga frågan av den jag (tydligen felaktigt) besvarade. Vad finns det för bevis, annat än rena rykten om hans läggning?

Nej, det skulle vara farligt om regeringen skulle falla för ren utpressning. Men de var informerade av Hovet om vad som hände, och Hovet hade regeringens förtroende att hantera det här. Så mitt uttryck att regeringen "hanterade" det, är inte så lyckat förstås.

Det är bevisat att Haijby som snart 15-årig årig pojkscout var uppe på Slottet och sålde majblommor. Det är fullt möjligt att han då träffade kungen. Det är totalt obelagt att de skulle ha träffats ensamma, och Haijbys berätteles om vad som förevar stämmer inte vare sig med kungens bevarade program eller med vittnesuppgifter - som iofs avgavs mycket långt i efterhand. Vidare var ju Haijby, som du antyder, inte någon särdeles tillförlitlig figur rent allmänt.

Av handfasta, konkreta, bevis finns nog idag absolut ingenting. Men det finns någorlunda trovärdiga berättelser. En finns återgiven i Gustaf von Platens första memoaradel, Resa till det förflutna - Lättsinne i allvarstid, s. 302. Där berättar Buster om hur den unge ALLT-fotografen Arne Ingers hade blivit utomordentligt vänligt bemött av kungen under älgjakten på Öland, vilket tidningen publicerade som ett i sig sant exempel på kungens folklighet. Dock förteg man slutet på historien, att kungen hade knäppt upp gylfen på Ingers, och velat att Ingers skulle göra detsamma på honom. (Där gick dock gränsen för den unge fotografens rojalism och hängivenhet till det journalistiska uppdraget.)

Utpressning, också politiskt betingad sådan, skulle rikta sig mot monarken snarare än mot regeringen, så det räckte säkerligen för regeringen med att bli informerad om det hände något i den vägen. Ett avslöjande om kungens homosexualitet hade aldrig kunnat påverka regeringens integritet i sig, och var därför inte mycket att pressa regeringen med. En abdikation hade iofs varit obekväm under kriget, men hade det värsta kommit till det värsta var kronprinsen en fullgod, om än betraktad som en smula ofolklig, ersättare.

Regeringen löpte betydligt större risker i det avseendet på sextiotalet, då både dess handelsminister och dess justitieminister var hopplöst nedgångna alkoholister.

Så du menar alltså att deras makt över medierna var så stor, att den skulle hålla tyst om att Hovet betalade ut mutor till en känd slarver och skojare, och dessutom homosexuell?

Jag tror du underskattar den intima kopplingen som fanns mellan Hovet och regeringen. I varje fall ett gott skäl att en gång för att avskaffa eländet.

Nej, det är inte det jag menar. Det handlare inte ett skvatt om regeringens makt över media vad gällde kungens homnosexualitet och eventuella utpressnigshärvor som detta kunde, direkt eller indirekt, förorsaka, utan om vad media skrev om. Det var t ex fullkomligt självklart för ALLT att de inte skulle skriva om att kungen hade knäppt upp gylfen på en av deras fotografer - den etiska diskussion spom fördes gällde huruvida det var rimligt att använda resten av historien. Det hade ingenting att göra med regeringens makt över media, utan med vad media alldeles av sig själv den gången ansåg vara en tryckbar nyhet.

Fö hade de pengar som Haijby fick ingen som helst politisk implikation. Vad hovet gjorde med apanaget var den gången självklart hovets ensak. Hade utpressningen utkrävt något som helst politist pris, i form av någon sorts trafic d'influence, hade det naturligtvis varit väsentligt allvarligare. Nu var det egentligen skit samma. Det är inte olagligt att betala utpressningspengar, och om hovet ville petala pengar till en utpressare som ljög. var detta rimligen deras ensak.

För övrigt var regeringen mer beroende av dåtidens motvilja mot att göra stories av överhetens privatliv än kungen. Homosexualitet var visserligen fortfarande olagligt, men de flesta upplysta människor ansåg redan att sånt inte var hela världen. Det var mest storvulna arbetarklasskarlakarlar à la Vilhelm Moberg som stod för den mer uttalade homofobin.

Statsministern var ju däremot bigamist - för all del inte de jure, men fullt klart de facto.Och bigami var inte mer OK då än vad det är idag.

Så regeringen behövde inte bekymra sig så värst om kungens homosexualitet. Den hade större skelett i den egna garderoben. Och media skrev inte om dem heller.

Ett gott samarbete mellan monark och regering var en förutsättning för den konstitutionella monarkins smärtfria utveckling, inte ett tecken på någon sorts dold korruption.

Haijby-affären Ingress
Under fyra månader hösten 2007 har jag studerat och sammanställt allt vad som finns av tryckta källor att finna om affären Kurt Haijby. Under regniga oktober- och novemberdagar år 2009 har jag studerat åtskilliga dokument i offentliga arkiv som Riksarkivet, Stockholms Stadsarkiv och Slottsarkivet, som handlar om Haijby-affären.

I detta inlägg presenterar jag en delmängd av resultat av studier från tryckta källor ävensom en kort delmängd av JK-utredningen. Om moderator medger gör jag en sammanfattning av mina forskningar via flera ”kopplade” inlägg. JK-utredningen finns på Riksarkivet (RA) i Stockholm, i JK-hemliga arkiv bestående av fyra delar. JK-utredningen från maj 1952 utgör en av dessa fyra delar som ”avhemligades” år 1981. Andra dokument detta arkiv är fortfarande sekretessbelagda fram till år 2022.

Under år 1951 skickade Haijby en mängd skrivelser, med fordrande, pockande och hånfulla innehåll, till myndigheter och enskilda ämbetsmän. Haijby påstod att enskilda ämbetsmän gjort sig skyldiga till allvarliga tjänstefel. Regeringen gav för den skull i sept 1951 Justitiekanslern (JK) i uppdrag för klara ut om det fanns skäl för Haijbys påståenden. Själva utredningen gavs av JK till rådmannen Erik Tammelin, som senare blev justitieråd. Under utredningsarbetet gjorde Tammelin egna insatser i form av samtal med involverade personer men han nyttjade också tjänstemän (utredningsmän) samt polismyndigheters utredningsresurser som kunde ske form av förhör.

För att vara övertydlig - det var myndigheter och enskilda ämbetsmän som skulle granskas om de hade varit försumliga under sin tjänstehantering av Haijby-affärens många turer pågående under decennier. I jan/feb 1952 var Tammelin färdig med utredningen men den kom att kompletteras, överlämnas och inkom till JK-ämbetet 29.e maj 1952. Haijby ville tidigt ta del av upprättade protokoll men hans begäran avslogs av skäl som gällande sekretessbestämmelser. I pressen blev myndigheternas beslut utsatta för omfattande angrepp och man krävde ”papperen på bordet” och pekade på en särskild lag som medgav att regeringen under särskilda förhållanden förekom, att sekretessen då kunde hävas.

Regeringen tog upp fallet Haijby och förklarade i en kommuniké att: (1) å ena sidan fanns ett allmänt intresse att få besked om utredningens resultat och få klarhet om Haijby, som han påstått, varit utsatt för allvarliga ingripanden av tjänstemännen, (2) å andra sidan ansågs det inte vara befogat att offentliggöra uppgifter om enskilda personer som inte kunde föranleda någon åtgärd och som inte kunde prövas i domstol.

Under åren 1935 – 1940 utbetalade hovförvaltningen sammanlagt 155.725:- till Haijby. Mellan åren 1941-1946 föreligger en ”redovisningslucka”. (Jag har inte bemödat mig att finna uppgifter för de åren). År 1947 utbetalades sammanlagt 18.000:- av hovförvaltningen förmedlade i två poster, via polisintendent Allvar Zetterquist, till Haijby. År 1947 var också det sista året som Haijby genomdrev utpressning med nidboken ”Patrik Kajson går igen” som verktyg. Det var på uppdrag av Haijby som kioskförfattaren Vilhelm Borgvall skrev boken efter Haijby diktamen. I efterhand ångrade sig Borgvall djupt. [Källa – protokoll vid förhör 18.e juni 1952 med Sigfrid Malmsten av Bengt Lennergren]

Härmed vill jag vederlägga en nästan sekellång skröna om Kurt Haijby - som kung Gustav V nattliga och manliga bekantskap som ännu sprids som sanning på Internet samt ett otal hemsidor ävensom sentida media. Som belägg för dessa påståenden hämtas uteslutande uppgifter från Haijbys egna böcker eller hans juridiska ombud Henning Sjöström. Då som nu är det snaskiga och säljande som vinner spridning och fastnar i folks minne. Om den påstådda händelsen är falsk eller riktig har mindre betydelse.

Kurt Johansson-Haijby, var en kriminell figur. Han for hemifrån till Göteborg. Där hade han genom förfalskning kommit över en mindre summa och för det brottet i dec 1915 fått en villkorlig dom. Under åren 1915-1919 dömdes Haijby för stölder och förfalskningar sammanlagt till två år och elva månaders straffarbete. I Göteborg år 1923 sköt Haijby en poliskonstapel till döds i samband med avvisitation. Han dömdes då till ett år och sex månaders fängelse.

1) 4.e dec 1915 – förfalskning, 3 mån villkorligt
2) 22.a maj 1916 – stöld, 4 månader
3) 2. juli 1917 – stölder, 8 månader
4) 13.e juni 1918 – stölder, 12 månader
5) 29. jan 1920 – stöld, 10 månader
6) 9.e aug 1923 – vållande till annans död, 1 år och 6 månader. (Haijby sköt en polis till döds i samband med avvisitering i Göteborg)

Haijby sökte vid en audiens hos kungen i nov 1933 vin- och spriträttigheter för den med hustrun gemensamt drivna restauranten ”Lido” i Stockholm. Vid rättegången 1952 var det omöjligt att klara ut när audiensen ägt rum eftersom audienslistorna var förlagda. I rådhusrätten var man hänvisad till olika besked från Haijby för åren 1932 och 1933. Vid hovrätten påstod Haijby att skulle ha haft förbindelse med kungen ungefär femton gånger 1932-1933. Låter det rimligt att denne kriminelle figur fick möta kungen i enrum?

Först efter rättegången återfanns listorna varav det framgick att audiensen ägde rum den 28 nov 1933 då Haijby tillsammans med ett femtiotal andra personer mottagits av kungen. Det visade sig att kungen under den aktuella tidpunkten redan flyttat ut till vinterboendet på Drottningholms slott den 7 nov 1933, alltså tre veckor innan audiensen och fram till 5e feb 1934 vid den årliga resan till Rivieran. Kungen återkom och upptog sin roll som statschef 20e april 1934. Det innebar att Haijby omöjligt kunde möta kungen de tider som han påstod.

Affären Kurt Haijby är en av de rättsaffärer i svensk kriminalhistoria som tilldrog sig en oerhörd uppmärksamhet från allmänhetens sida. Haijby åtalades år 1952 för utpressning med ursprung från år 1936 och fram till år 1947. För att Haijby skulle förtiga sina påhittade uppgifter utbetalade hovförvaltningen, enligt dåtida uppfattning, stora belopp. Uppskattningsvis hade sammanlagt c:a 250.000:- utbetalats men enbart c:a 80.000:- kunde bestyrkas med kvitton i rättegångarna. Haijby dömdes i rådhusrätten till åtta års straffarbete 1952 vilket i Svea hovrätt år 1953 sänkte till sex år. Haijby benådades av hälsoskäl efter fyra års fängelsevistelse.

Militärhistorikern Eric Carlsson förklarar hovförvaltningens agerande i boken ”Gustav V och andra världskriget” - ”Låt oss anta att en främmande makt under kriget hade framskymtat att de hade besvärande uppgifter om statschefen. Antag vidare att denna makt förklarar att de kommer att utnyttja dessa uppgifter – såtillvida att man från svensk sida inte förklarar sig vara villig att gå den främmande makten till mötes i något aktuellt krigsläge”. Därmed hade Haijby agerande, genom en planerad bokutgivning år 1941, som allvarligt kunde skandalisera och skada Gustav V, hamnat som en i högsta ordningens säkerhetsproblem för Sverige i krigstiden”.

Ebervall & Samuelson bok som utkom i aug 2008 utvecklad ”på ett annat sätt” än vad eljest brukligt är. Det ”andra sättet” innebär att författarna har hämtat text från ett antal böcker som handlar om Haijbyaffären, arbetat om texten, varefter påhittade (fiktiva) dialoger (pratbubblor) har lagts i munnen på reella och imaginära aktörer. Och vips har en ny ”historia” skapats. Enligt av vad Lena Ebervall uttryckte i TV bokhörna 2:a sept 2008, ”handlade det om en ny form att beskrivna historien, som hon ääälskade! Historien landar alltså vad som bäst gagnar författarnas omsättning.

Den oinvigde blir även vilseledd av skäl som att författarna ej förstått att ”dåtiden” måste skildras av historiskt kunniga, vilket paret Ebervall & Samuelson inte är. Resultatet är ett stort antal sakfel. Romaner, exemplifierad genom Ebervall & Samuelson, med ett hopkok fiktioner kanske ett fåtal genomskådar. Suddiga gränser mellan fakta och fiktion skördar nu beklagligt framgångar inom litteraturen. Föreslår i stället följande nedanstående vederhäftiga bokverk som behandlar Haijby-affären:

1- ”Gustav V och andra världskriget”, - Erik Carlsson, Historiska Media 2006, ISBN 91-85057-88-6.
2- ”Rättsaffärerna Kejne och Haijby” - Maths Heuman, Norstedts Förlag 1978, ISBN 91-1-787202-2.
3 - ”Kriminalchefen berättar – del II”, - Alvar Zetterqvist, Medéns förlag 1960.
4 – ”Bakom den Gyllene fasaden – Gustav V och drottning Victoria – ett äktenskap och en epok”, - Gustav von Platen, Bonniers förlag 2002, ISBN 91-0-058048-1.

Med hälsning - Skribenten

Det är beklagligt att ”JagHarEnLiten” öppet sprider sin okunskap om den på sin tid mycket omtalade Haijby-affären”. På det sätt jag här kort skildrar, hanterade hovförvaltning, regering och RÅ denna affär 1947-1952.

1. Regeringen Tage Erlander involveras i affären Haijby – dec 1947.
Erlander fick vetskap om Haijby affären i dec 1947. Det var justitieminister Herman Zetterberg som anmälde att riksmarskalk Birger Ekeberg, som utnämnts 1946, uttryckte stor oro över innehållet i en bok ”Patrik Kajson går igen” av Kurt Haijby. I boken skildrar Haijby ett homosexuellt förhållande med Kung Gustav V, som han kallar den ”fine gamle mannen”. Ekeberg hade på sin nya post också upptäckt att Haijby i många år bedrivit hänsynslös utpressning mot hovet. Riksmarskalk Ekeberg frågat om regeringen på något sätt kunde hindra bokens spridning.

Erlander skriver [Ref-7] – ”Samma dag som Erlander gavs information från Zetterberg sammankallades regeringsledamöter som fanns i kanslihuset. Inför dem anmälde Erlander att kungen hade råkat i utpressarhänder. Inför ledamöterna anmälde Erlander vad han fått veta av Zetterberg. Under kvällen läste Erlander Haijby bok ”Patrik Kajson går igen” som borde vara fylld av dramatik. Men författaren hade skrivit på ett sätt som gjorde läsningen mödosam fylld med ovederhäftiga anklagelser mot statsmakten och myndighetspersoner. Dagen därpå kallade Erlander åter samman regeringen. Det var inrikesminister Mossberg som föredrog ärendet och inledde med:

- ”Konungen är homosexuell” Ernst Wigforss kom med den hånfulla kommentaren: ”Vid hans ålder – så vital”.

Alla i regeringen blev bedrövade att den åldrige kungen skulle drabbas av en sådan skandal som det på den tiden innebar att bli beskylld för att vara homosexuell. Regeringen var överens om att det inte fanns något i boken som motiverade att den skulle beslagtas eller att utgivningen skulle förhindras. Den första upplagan av Haijbys bok kom dock inte att spridas eftersom kriminalpolisintendent Alvar Zetterqvist inköpte hela upplagan som till hälften finansierades av Haijbys hustru och återstoden genom hovförvaltningen.

2. Frågan om åtal mot Haijby - januari 1948
Frågan om åtal av Haijby blev aktuellt i jan 1948. Nothin hade i början av jan 1948 tagit kontakt med Zetterqvist och meddelade att den enda vägen för att stoppa Haijby var att åtala honom för utpressning. Men förutsättningen var en anmälan från Riksmarskalk Ekeberg. Zetterqvist tog vid ett sammanträde upp frågan med och Ekeberg hos justitieministern. Ekeberg meddelade att han haft ingående samtal med kronprinsen (Gustav Adolf – senare Kung Gustav VI), som bestämt avvisade att Ekeberg gjorde någon anmälan. Kronprinsen hade den uppfattningen att ett åtal mot Haijby skulle leda till större publicitet än om boken utkom i handeln. Zetterqvist tog också upp de konstitutionella skälen som förhinder av ett åtal.

Men problemets fokus låg närmare på erfarenheter av åtal om utpressning. Det var enbart i sällsynta fall ett mål kunde föras fram till en fällande dom så till vida att man inte hade ett helhjärtat stöd från målsägaren. Det fanns ingen åklagare som på det bräckliga material som fanns 1948 som skulle vågat resa åtal mot Haijby av skäl som att i sin tur sannolikt bli drabbad av följderna av ett obefogat åtal. Såsom situationen var satt såväl hovet, regeringen och åklagarmyndigheten fast i Haijbys sax.

3. Haijby går till attacker som ledde till hans fall - 1950
Haijbyaffären hade troligen blivit avförd från agendan om Haijby underlåtet att gå till nya attacker vilket hände år 1950 med upphov av två händelser: (1) Kejne-kommissionen hade blivit tillsatt. I stort sett var pressen nöjd med kommissionens sammansättning – utom pastor Kejne själv som påstod att fyra ledamöter i kommissionen själva var homosexuella. (2) Kung Gustav V avled den 29 sept 1950.

I slutet av år 1950 när arbetet inom Kejnekommissionen hade pågått en tid begärde Haijby att han ville framföra sitt ärende inför kommissionen. Han fick lägga fram sin sak inför Kejnekommissionen tillsammans med sina medhjälpare. Haijby fick under några timmar berätta om den orättfärdiga behandling han ansåg sig ha blivit utsatt för. Det väckte stor förundran att Haijby under sitt framförande ej med ett ord berörde vad kommissionen hade väntat att få höra, nämligen hans påstådda förbindelse med Kung Gustav V.

Haijby begärde inte någon särskild ”Haijbykommission”, han ville bara berätta vad som gjorts mot honom så att kommissionen ”bättre kunde bedöma Kejne-affären”. Haijby ville visa hur polis och myndigheterna i landet kunde bete sig. På ordförandens fråga om Haijby ville lägga fram hans fall inför svenska folket, blev svaret ”Nej det skulle vara förfärligt”. Haijby affären kom inte ytterligare att tas upp av Kejnekommissionen.

Haijby bombarderade nu med ett stort antal skrivelser olika myndigheter - Överståthållaren, Justitieministern Regeringen, Regeringsrätten, Justitiekanslerämbetet, Justitieombudsmannen och nytillträdde Kung Gustav VI. Den första mars 1951 uppsökte Haijby justitieministern Zetterberg som tycks ha sagt att han skulle vända sig till regeringen. Den första april 1951 kom Haijby med en begäran till regeringen om en utredning av hans fall. På samma gång inkom Haijby med skrivelser till Kung Gustav VI. Haijby hade också skaffat en inspelningsutrustning, för telefonsamtal, som han ovetandes använde och utnyttjade samtalen i skrivelser till ämbeten och myndigheter.

I tidningarna i april 1951 kunde man läsa att Haijby planerade en ny nidskrift, kallad ”Ett lysande följe” - som handlade om personer och händelser som han berört i sin tidigare skrift ”Patrik Kajson går igen”. Haijby uttalade sig i tidningarna och ansåg att det fanns ingen anledning de oerhörda övergrepp som han genom ämbetsmännen blivit utsatt för ej längre förblev outredda. När boken utkom visade omslagsvinjetten, ett trickfoto föreställande stadsrådet Nils Quensel, och underrubriken ”Statsrådet Q. – symbolen för hemlighetsmakeriet”. Bakom detta fanns Haijby antagande att Nils Quensel, (som bror till Conrad Quensel), skulle ha varit en av påskyndarna att skicka Haijby på resan till Tyskland år 1939. Men Haijbys bakomliggande motiv var att koppla samman ”sitt fall” med Kejne-affären och Nils Quensel som just då i högsta grad, genom pressens försorg, hade hamnat i fokus för svenska folkets intresse. Haijby ville, trots vad han tidigare sagt, ha en egen kommission som utredde ”hans fall”.

Pamfletten på 80 sidor är trist skriven, i ett enda kapitel, innehållande vissa bilagor av Haijbys klagoskrifter till Kung Gustav VI och myndigheter. Haijby öser ilska mot myndigheter och ämbetsmän i hånfulla ordalag. Inte med ett ord nämner Haijby något om sina attacker mot hovförvaltningen.

Den omedelbara följden av JK-utredningen blev att den delgavs justitieombudsmannen och RÅ-ämbetet genom JK-ämbetets försorg.

Det betydde att JK under utredningens gång fått klart för sig att Haijby hade gjort sig skyldig till sådana handlingar att frågan om åtal för utpressning borde överlåtas till RÅ. Någon annan anledning att koppla in RÅ fanns inte eftersom utredningen hade upphov från Haijbys klagomål över oförrätter som han påstod sig ha varit utsatt för.

4. Riksåklagarens förundersökning av Haijbyaffären – maj 1952
Heuman skriver [Ref – 2] - Av JK-utredningen hade det framkommit uppgifter som delvis var kända, nämligen att Haijby hade fått ut pengar av hovförvaltningen genom utpressning. JK-utredningen överlämnades på uppdrag av regeringen till Riksåklagaren den 29 maj 1952. Dessförinnan hade regeringen samrått med Gustav IV om han hade något emot ett åtal. Kung Gustav VI hade intet att erinra mot ett eventuellt åtal. Kunde på samma gång faderns minne skonas så var det bra men det var ingen förstahandsfråga.

Så följde ytterligare en utredning, med upphov från regeringens uppdrag, riktat till Riksåklagaren, genomförd av dåvarande assessorn Bengt Lennergren. Utredningen fokuserade på Haijbys olika krav på penningmedel som han hade tilltvingat sig av hovförvaltningen ända från början av 1930-talet genom påståenden att Haijby hade ett homosexuellt förhållande till Kungen.

Genom den omfattande offentlighet som nu Hajbyaffären lett till, behövdes ej hänsyn tas till de villkor för ett åtal mot Haijby för utpressning. Liksom tidigare fanns ingen möjlighet att från hovförvaltningen sida förmå den att uppträda som målsägare. Gustav V var den egentlige målsägaren fanns ej längre i livet. Försök att övertala riksmarskalk Birger Ekeberg, att komma med angivelse, gjordes inte. Det var i stället Riksåklagarämbetet som överred de krav som fanns för att väcka åtal i ett mål av detta slag. Normalt borde underrätten, åklagarmyndigheten i Stockholm, ha väckt talan men Haijbyaffären ansågs så speciell att JK (på regeringens uppdrag) överlämnade handlingarna till RÅ för verkställan. Haijby häktades 27 juni 1952. Stockholms rådhusrätt tog målet till huvudförhandling 4:e juli 1952

Referenser
2- ”Rättsaffärerna Kejne och Haijby” - Maths Heuman, Norstedts Förlag 1978, ISBN 91-1-787202-2. Heuman var riksåklagare (1948-1960) och i högsta grad var involverad i rättegångarna mot Haijby år 1952-1953.

7 – ”Tage Erlander 1949-1954”, - Tage Erlander, Tidens förlag 1974, ISBN 91-550-1702-9. Erlanders skildrar hur regeringen involverades i Haijby-affären.