Varför två applåder på teater?

Har varit på rätt många teaterföreställningar och på varenda en har skådespelarna efter den första applåden lämnat scenen, publiken fortsätter applådera, och sedan kommer skådespelarna in en andra gång och bugar. Jag funderar på varför det är såhär, om det finns någon slags historia bakom?

Jag har faktiskt ingen aning, men det skulle kanske kunna ha något att göra med detta.


Från http://www.nordicacademicpress.com/o...?id=43&vid=231

Kan tänka mig att det från början inte var så planerat som det är nu. Att man som skådespelare när man märkte att publiken stannade kvar och applåderade gick in och tackade en gång till. Numera är det ju standard att publiken skall vara kvar och applådera in skådisarna flera gånger. Detta är ju inte bara på teater utan även på konserter där artisterna går av scenen för att bli inklappade och köra extranummer. Det händer ju oftast inte en gång per spelning heller utan minst två.

Som Mikael Wiehe brukar säga innan finalen på spelningarna: "Jag vet ju att ni kommer klappa in mig om jag går av nu, så jag kör ett par låtar till direkt istället".

Det var någon operasångare som hade rekord i mest "inklappningar" var hur många som helst vet jag men kommer inte ihåg hur många Annars är det väl mest att säga,tack ännu en gång för osv.......

Det är Pavarotti. Eller Domingo. Eller …?

Applåd & inrop fungerar trots sina exakta måtts inkommensurabilitet. Det är möjligt att fastställa ett rekord, empiriskt / per konvention, men ibland tycks rekords fastställande svårare än utförandet. Mervin Block redovisar i '60 Minutes' Story About Singer Hits False Note sitt nystande i saken OnT och, symptomatiskt nog, när detaljerna utretts till respektive källa finner man sig själv inuti nystanet.

Tur då att det väsentliga är något helt annat – synd nu att förmågan till dess urskiljning är utrotningshotad, i denna vår tid när man i strävan efter optimalgaranti riskreglerar med ekonominsta medel hellre än omdöme. Fisken vill simma, världen bedragas och vad annat än siffror duger till räkning i budget/revision? Redan i dag sedan länge företar publikum för konsertant konstmusik alltsomoftast stående ovation å solist, till höres oavhört insatsens konstnärlighet. Dessa kretipletiner tycks förskjuta betygelsen från handling till person, till blotta faktum att där står någon utöver normala kollektivkombon orkester-[kör-]dirigent; etter värre har jag med åren blivit alltmer oroad att de egentligen applåderar sin egen kulturgärning. Fenomenet observeras anmärkningsvärt sällan vid kammarmusik, men dit söker sig heller inte de som primärt söker numerärt utväxlad valuta för pengarna.

½-parallell (i vad mån sådan är möjlig; nå, inkommensurabel då) finns i sporten där faktum dels att numer människa liksom hund följer hare, dels att backhoppningens fortfarande fula ankunge V-stil härskar förklaras endast med jakt efter inte seger men rekord, och diverse laggrenar där man avsiktligt låter en spelare fulstraffa ut sig eftersom den utvisades plats & sportmannamässiga deltagande på förhand beslutats övervägas av lagövrigas genom fulspelet vunna fördel – vars negativa definition som motlagets nackdel allt oftare förstås bokstavligen: att slå ut motståndarna med inte mål men tackling.

Jag tar en likadan som skribenten ovan, tack.

Samma här, eller ge mig två, tack.

Så är det inte alltid, tycker publiken föreställningen ifråga varit dålig brukar de bara applådera en gång för att vara artiga