Psykos, föräldrar, polis och sjukvård! Snetripp på svamp!

Tänkte dela med mig av min första och ända snetripp på svamp som hände för ett x antal månader sen. Jag kommer inte exakt ihåg hela trippen, men minns själva snetrippen ganska väl.

Ålder: 18
Kön: Man
Vikt: 75
Substans: P. Cubensis c:a 8g torkat, förmodligen ett par jointar också
Tidigare erfarenheter: Cannabis, Svamp, LSD, Kokain, Benzo.

Jag hade köpt 15g cubensis billigt av en polare som odlade. Jag hade några månader köpt 5g av han men inte fått någon stark tripp av dem så jag antog att dessa också skulle vara svaga.

Det var en fredag, mina föräldrar hade varit ute någonstans och var därför trötta och gick och lade sig tidigt. Jag hade inget och göra så jag bestämde mig för att ta en tripp .
Jag tar lite mer än hälften av påsen och hackar ner, sen käkade jag dem.
Jag blir förvånad hur snabbt dem kickar igång. Som vanligt när trippen sätts igång, lyste tangenterna på datorn väldigt vackert, gardiner och afficher började röra sig och skifta i färg, och man får den härliga känslan av att trippen sätts igång.
Kanske redan en halvtimme (gissning) efter intaget trodde jag att jag var på peaken, ack så fel jag hade. Hallisarna blev starkare och starkare för varje minut som går. Normalt när jag trippar brukar jag göra olika grejer men denna gången var hallisarna så starka att jag inte behövde göra något annat än att iaktta dem. En timme (gissning) in i trippen kunde jag knappt känna igen mitt rum, det var hallisar överallt, ÖVERALLT. Stora, vackra, jättemaffiga snurror (kan inte förklara det bättre) av färger cirkulerade runt i mitt rum. Det var så otrolig vackert och jag mådde på topp.
Efter detta började nya hallisar dyka upp. Personer dyker upp rakt framifrån mig och trycker upp skyltar i mitt ansikte. Från början var de på avstånd men sedan kom de väldigt nära. Det var flera personer åt gången och varje person dök bara upp, körde upp en skylt eller ett papper mot mitt ansikte och försvann sedan. Dessa personer blir bara mer och mer skrämmande och ljudhallisar börjar dyka upp.
Det är nu snetrippen börjar.
Mitt synfält blir mindre och mindre, färgsnurrorna är för länge sen redan borta, personerna syns fortfarande men blir svagare och svagare medans ljudhallisarna blir starkare och starkare. Till sist kan jag inte se någonting, varken mitt rum eller några hallisar. Ljudhallisarna försvann också. Total tystnad och mörker är allt som finns. Här har jag ett minne av att jag på något sätt fick kontakt med mitt undermedvetna, vad jag såg/hörde kommer jag inte ihåg, bara att det var skrämmande.
Iaf börjar ljudhallisarna sätta igång igen, innan var det olika sorters ljud som bilar, tutor, musik osv. men nu var det något helt annat, mina föräldrar. Jag börjar också kunna se lite, väldigt lite. Tänk er att hela synfältet är lika stort som en pingisboll och det är suddigt och grått, resten är svart. Jag försöker öppna och stänga mina ögon, men det är ingen skillnad. Jag hör mina föräldrar precis som om dom står framför mig. Det mesta de säger kan jag inte riktigt snappa upp, men de lät jävligt oroliga. Jag kunde bara höra vissa meningar som min farsa sa: Vad fan har du gjort? Vad har du tagit? (till min morsa Han är helt borta, vi måste ringa någon. Eller nått i den stilen. Jag kan tom. känna min farsa ruska om mig i ett försök att få kontakt med mig. Jag försöker hela tiden tänka att det bara är en snetripp, att jag är på mitt rum och att det är över imorgon. Men då kommer en ny tanke, -Hur blir det imorgon? (Inte hur det kommer vara imorgon utan hur kommer idag skifta till imorgon), jag hade förlorat tidsuppfattningen. Min hjärna kunde inte förstå tiden. Jag börjar mer och mer acceptera tanken att jag hade fått en psykos, att jag stod i köket med mina oroliga föräldrar som desperat försökte få kontakt med sin son.
Jag hör att min farsa ringer någon medans min morsa säger med orolig och rädd röst Det här är inte bra, det här är inte bra... Jag hör polissyrener närma sig. Till sist är det väldigt nära och jag kan för första gången se lite färger, blått och rött ljus från syrenerna. Jag hör en manlig polis säga med en allvarlig röst Vad har du tagit? ... Kan du höra mig?. Jag känner att han skakar om mig och sedan lyser han mig i ögonen med något (ficklampa), sedan säger han till sin kollega eller mina föräldrar Vi måste ta han till akuten . Jag känner att jag slängs in i en bil (inte våldsamt, men ändå hårt). Jag hör bilen snabbt accelerera och syrenerna på biltaket ovanför mig. Jag börjar kunna se lite för ett par sekunder, synfältet är kanske lika stort som en fotboll men jag kan fortfarande inte se klart. Jag ser att jag sitter i baksätet i en bil, jag kan se färgerna från bilar som passeras. Snart var synen tillbaka till pingisbollformatet bara det att jag nu kan se lite av vad som händer (men bara lite, synen är fortfarande långt ifrån klar). Tankarna att jag fuckat mitt liv susar hela tiden igenom mitt huvud. Bilen stannar, vitklädda människor springer fram till bilen medans någon öppnar bildörren. Jag dras ut ur bilen och läggs på vad som känns, hörs och ser ut som en bår. De vitklädda personerna drar in mig i byggnaden (sjukhuset), de pratar med varandra men jag kan inte uppfatta vad de säger. När jag kommer in i byggnaden öppnas synfältet igen, denna gången helt, men det är suddigt och det ända jag kan se klart är de starka sjukhuslamporna i taket som bländar mig medans jag snabbt dras igenom korridoren. I ögonvrån kan jag se de vitklädda personerna dra båren jag ligger på. Tankarna på att detta bara var en snetripp var helt borta, jag visste att jag tagit svamp, och jag förstod att jag hade fuckat mitt liv och fått en psykos.
De drar in mig i ett rum där det står ännu fler vitklädda personer personer. Jag känner att de kopplar in mig i div. maskiner bla. en hjärmonitor. Jag kan nu höra min hjärtrytm genom hjärtmonitorn. Pulsen verkar stabil. Det är jämna slag, men det börjar snart komma snabbare och snabbare.
Samtidigt som min puls blev snabbare och snabbare hörde jag hur personalen blev mer och mer stressade. Ljudet från hjärtmonitorn blev högre och högre, och snabbare och snabbare. Allting blir också ljusare och ljusare. Jag kan nu för första gången uttyda en mening som läkarna/sjuksystrarna säger Vi förlorar honom!. Pulsen slår nu extremt snabbt och högt, jag känner en stor sorg inom mig att jag nu skulle lämna livet. Ljudet från personalens röster sänktes och sänktes. Till sist kunde jag inte alls höra dem.
Mitt hjärta stannade, från hjärtmonitorn (som var det ända jag kunde höra) hördes bara ett långt enformigt pip.. Jag kände en kraftig kyla komma in i mig. Efter några sekunder stängdes ljudet från hjärtmonitorn av och allting blev svart, tyst och iskallt. Ingen kyla man darrade av, bara en kyla av det som hade hänt mig, döden.

Jag "vaknar" upp med ett stort andetag. Jag svettas som en gris och hjärtat går som bara fan. Jag är bländad av ljuset men mina ögon anpassade sig mer och mer, och till sist förstod jag att jag satt kvar i mitt rum, att jag bara snetrippade. Denna vetskapen släppte en tung sten ifrån mitt bröst, förmodligen den största känslan av lättja jag någonsin haft.
Jag var otroligt glad (över att jag var i liv) samtidigt som jag var väldigt chockad av vad som hade hänt.
Resten av natten satt jag och bearbetade intrycken jag fått under kvällen.


Detta var en snetripp som var otroligt stark och kändes extremt verklig. Den var så stark att tankar (t.ex. att det är över imorgon osv.) som styrt bort snetrippar innan inte hjälpte denna gången.
Jag har bara haft en snetripp innan och det var på lsd. Det var dock väldigt stor skillnad mot denna. På lsdn visste jag var jag var och jag visste att det skulle gå över och det bara var att bita ihop och låta tiden ha sin gång.


En snetripp av:
MrSchniben

Bra skrivet 3.5/5

Jävlar, Så hela grejen med sjukhuset och dina föräldrar var bara hallisar? galet
4 av 5.. för att jag blev chockad i slutet av rapporten.

Jag gillar rapporten, 3/5. Kan du berätta varför du sneade? Alltså, vad för set/setting hade du osv.

Och vänta, jävlar vilken snetripp du hade, jag trodde först att det med sjukhuset var verkligt... Men där ser man.

Vad jag hade för set/setting är väll lite svårt att skriva. Jag var glad, såg fram emot att ha en bra tripp. Taggad var jag.

Jag vet inte riktigt varför jag sneade men dom där personerna som dök upp med skyltar och grejer kom ibland upp väldigt hastigt så man blev lite skrämd, sedan blev dessa personerna mer och mer skrämmande i sig, dvs. såg läskiga ut kanske.
Kanske lyssnade jag på musik, och en sne låt började spelas?
Jag vet inte, jag kommer inte ens ihåg att jag lyssnade på musik, men det brukar jag göra när jag trippas oavsett om jag är själv eller med en kompis.

Haha, jag försökte skriva det så att läsaren skulle tro att det hände på riktigt.

Men det var bara hallisar. Jag satt i min datorstol på mitt rum hela tiden.
Det konstiga var att dessa hallisar var så verkliga, under snetrippen såg jag inga konstiga färger eller något annat som är typiskt för hallisar.

Direkt när jag läste "monitoren gav ett långt pip, kände mig kall" osv, så tänkte jag "troll/myt", sen var det bara en sorts dröm.

Bra skrivet, riktigt händelserik tripprapport! 3-4/5.

Han skriver ju att han tog svampen hemma medans hans föräldrar sov. Ingen vidare behaglig setting enligt mig, väldigt stor paranoia risk där.

Bra tripprapport. Du satt alltså på en stol när Du vaknade upp ur trippen? Jag visste inte vad jag skulle tro. Är något av detta verklighet. Tänkte att föräldrarna, polisen och sjukhuset var verkligheten och detta med synbortfallet och hjärtsvikten var snedtrippen. Sedan var inget verkligheten.

Aha, väldigt intressant fortfarande... Måste ha varit svårt att uppleva det men ja.


Ja, jag själv har rätt svårt för musik när jag trippar... Ibland händer det att man bara lyssnar på samma låt hela tiden, konstigt det där.


Nej det är kanske inte så smart, fast ja, det är inte upp till mig att säga. Beror ju på från person till person ifall man nojjar över det eller inte, på en stark tripp borde det dock vara svårt att dölja.

Lät mer som en intensiv vaken dröm än en snedtripp.

Wow vilken vändning spännande läsning...