Citat:
Ursprungligen postat av
lampros
Agatha Christie...
För några år sedan såg jag en TV-serie baserad på en Christie-bok, "4.50 från Paddington". I en scen satt Miss Marple och drack te med doktorn, charming fellow, med småprat om obduktioner och blunt force trauma, och i nästa sekund sträcker hon sig mot kakfatet och säger: "Will you battle me for the last cream bun...?"
Yech.
Agatha Christie serverar våldet med småkakor.
Att hennes romaner ännu går att filmatisera är en sak. Men det finns ingen gåta med hennes verk, inget mysterium i vid mening. Allt är reverse engineering, baklängeskonstruerat, skapat utifrån att en viss person mördat någon och på det byggs ett MYSTERIUM, en MORDGÅTA. Ett visst TV-program försökte finna ut vad Christies gåta var, sett till hennes deckarverk, vad det var som var så lockande i dem -- men Paul McKenna som intervjuades i programmet sa att det finns ingen gåta, allt är mallat och baklängeskonstruerat som jag antytt.
Christie må vara skicklig. Att skriva en trivsam deckare är nu inget brott mot mänskligheten. Men detta att köra samma litterära reverse engineering i bok efter bok imponerar inte på mig.
Jag läste en gång Agatha Christies memoarer. Hon sa bland annat att hennes bästa ögonblick här i livet var när hon fick dricka te hos drottningen. Många engelsmän sägs drömma om detta, vaket eller om natten, och för Agatha Christie gick det hela i uppfyllelse. Jag kan bara glädjas åt detta, har inget ironiskt att säga om det.
Annars talar hon i memoarerna mycket om problem med tjänstefolk, svårigheten att få ta på "decent people" i efterkrigstidens England. Hon har inte mycket att säga om skrivandet per se. Men det kanske är sunt, skapandet sker ju ofta undermedvetet, så hos stora som mindre stora författare.
Det slår mig att jag sällan läst ut någon Christie, fastmer har jag sett dem på bio och TV. "Döden på Nilen" från tidigt 80-tal, var inte den soldisigt skön, med David Niven och Peter Ustinov, templet i Karnak och Mia Farrow och den andra bruttan som var så tjusig... Och alla dessa Hercule Poirots med teaterbrytning, det skulle vara så förr, har man inte kommit ifrån det litegrann... jaja, han är belgare, på något sätt måste det visas men... Och så "N eller M" med Francesca Annis som Tuppence, rivigt spionkrigsdrama nästan som "De 39 stegen"... ja...
Poirot är systematiker, miss Marple är tankspridd, den förre analytisk, den senare intuitiv. Men båda lyckas, vilket kan visa på att såväl reduktionism som holism kan nå till målet -- eftersom båda ändå i sista instans torde förlita sig på något utomrationellt, något undermedvetet som till slut får alla bitarna att falla på plats. En god natts sömn verkar i bådas favör.
Det var från sin första make hon hade namnet Christie. Han sa innan de gifte sig: "Du får aldrig klaga eller gnälla, jag tål 'et inte!" Kanske började Agatha trots allt göra detta, för de skilde sig efter ett tag. Men apropå den viktorianska-georgianska erans undfallande, lojala kvinnoideal sa hon att det var ändå inte så att männen styrde, på ytan kanske men den ideala makan på den tiden sa bara till sin man:
"Naturligtvis har du rätt. Men har du tänkt på att..."
Denna samtalsmetod är generellt mycket effektiv. Det kallas kultivering, gentlemannaskap.
Kollegan Sayers' "The Nine Taylors" har jag också sett, den gick på TV på 70-talet. Mest minns jag svåröversättligheten i titeln, ska ha hetat "De nio målarna" på svenska, kanske syftande på knekt-dam-kung i kortlek. Vad är förresten en "taylor", kan inte hitta't i någon ordbok, kanske är det en klockringare...? Gåtor, gåtor, sånt som kriminalstoryn lever på - låt vara att den alltid måste lösas, annars känner sig läsaren lurad - men nog symboliseras gåtfullheten i sig rätt bra med den avbildade boken ovan, "Why didn't they ask Evans?" Också den gick på TV. Har glömt varför de inte frågade denne Evans, men trots det lever titeln kvar som "instant poetry".