Fender 1970-198?

DET här är en tråd för er som har åsikter och erfarenheter av Fender Stratocasters från åren 1970-1979. Hur är kvaliteten i jämförelse med nyare strator från USA/Japan? Har hört alltifrån bra till anus. Vissa säger si, andra så. Frågan är: Vad säger ni om ert exemplar? Berätta gärna vad ni har/haft och era upplevelser och även om ni har en uppfattning om vad som kan vara värt att pröjsa för en dylik i gott originalskick

Vet inte så mycket om just 70-talets modeller men min pappa har en 65a som är värderad till 80 000 kr! Så lär väl kosta ett och annat skulle jag tänka mig :/

Jo, de har ju blivit sjukligt dyra, säg åt far din att han inte säljer guran bara. DE kommer bli så sjukt mycket dyrare. Föreslå i stället att du kan få ärva den, då kan du sälja den när du blir gammal och köpa ett hus i Spanien för stålarna, om än något överdrivet

Haha, sant! Som det ser ut idag kommer den nog aldrig förbli såld då den hängt med ett par decenier.
Men av ren nyfikenhet: vad är attraktionen med att köpa en sån dyr gitarr om det inte vore för samlarvärdet? Klart kvaliten blir en annan men är det verkligen märkbart om man spelar på en nytillverkad Stratta från Kina jämnt emot en från 70-talet?

Jo, så här är det serru: Köper du en strata från Kina får du en leksaksgitarr á la Rusta, men det där med attraktionen kan man ju alltid diskutera, själv skulle jag aldrig våga bruka en rackare från -63 till ett värde av 200 lax, skulle kännas taskigt på söndagen och vakna upp ett par hundra tusen fattigare efter ett fyllegig med tillhörande efterkrök o fundera på var guran tog vägen innan man började dyka ner i buteljen

Rent generellt är dessa gitarrer inget vidare men med det inte sagt att alla suger. När Fender såldes till CBS 1965 hamnade företaget i händerna av ett gäng gubbar vars mål måste ha varit kortsiktig profit, man offrade en hel del och försökte leva på namnet mer eller mindre - i alla fall till en början.

Några ändringar CBS införde:
Större huvud(för att tillåta en större Fenderdekal på huvudet)
3 skruvar i halsplattan istället för 4(varför vet jag inte, spara en skruv per gura?)
Polyesterlack istället för nitrocellulosa(dock bör det nämnas att man slutade med ren nitrolack redan i början av 60 talet, man hade dock kvar ett övre skickt fram tills CBS tog över)
Lite senare introducerade de även någon annan typ av dragstång, sk "bullet trussrod" som enligt uppgift inte ska vara allt för rolig pyssla med
Någon gång i mitten av 70-talet ersattes 3-vägs switchen mot en 5-vägs mikrofonväljare, ett stort plus enligt dem flesta)

Den stora skillnaden är dock inte själva gitarren även om de visst ser lite speciella ut. Den stora förändringen låg i tillverkningen och arbetsrutinerna där man la allt på lägre kostnader och fler gitarrer, en "sämre" kvalitetskontroll tillät fler gitarrer att åka ut till musikaffärerna med resultatet att de var väldigt ojämna i kvalitet. I vissa skräckexempel kunde höga eller låga e-strängen hänga mer eller mindre helt utanför greppbrädan och halsfickan gick att använda som kreditkortshållare - utan att först ta bort halsen!

I slutet av 70-talet började allmänheten tröttna och man började jobba för förändring men egentligen hände inte särskilt mycket förens i början av 80-talet då man pumpade ut 5(?) nya modeller "Dan Smith" Stratocaster(81-82/83, Lyckad, bra gura men man slutade ändå tillverka den av någon anledning) "Revised" Stratocaster(ett patetisk försök att återigen sänka kostnaderna genom att enbart fräsa kroppen från en sida och då använda det ökända "freeflyte tremolo" stallet) samt Elite Stratocaster(invecklad elektroniska lösningar och freeflyte tremolo, ingen hit).

De resterande två var 1957 & 1962 Reissue Stratocasters varav båda två var rätt schyssta faktiskt, men de räckte inte för att bära företaget uppenbarligen utan 1984/85 såldes det igen till bättre människor



Oj vad rörigt det blev, det jag vill säga är att i och med alla försök till besparingar tillsammans med den dåliga kvalitetskontrollen så var CBS tiden en tid då gitarrerna kunde vara allt ifrån bra till värdelösa och att köper du en 70-tals gura är chansen relativt hög(jämfört med om du köper en 54-64 eller en 86-10) att du får en riktig rishög så se till att provspela!


Till priset då, vill du bara ha en 70-talare så köp en 79a, de brukar vara rätt billiga och det är fullt möjligt att hitta en för en 7-8 tusen, hittar du en i nyskick får du nog nästan räkna med nypris(dvs typ 12000 eller där omkring). De tidigaste 70-talarna är rätt dyra och då får du kanske räkna med en 20-30000(eller tom lite högre en så för en mycket fin mycket tidig 70-talare) för en fin och sen har du allt där emellan.

Själv har jag varit och provspelat två 79or(det verkar förövrigt vara mycket vanliga, finns hur många som helst) och en 72a men det resulterade dock inte i något köp då de i min mening var alldeles för dyra, samtliga var ovanligt tunga(speciellt 79orna, förmodligen gjorda i ask), de kändes helt enkelt inte "rätt".


Jag tror inte man ska köpa en 70-talare om man är ute efter en bra gitarr, nä, det krävs något annat.

Herregud, vilken jävla kille! Credd till dig.. sjukt häftigt att du vet så mycket om ett ändå ett rätt smalt ämne. NICE

Tack för ett intressant inlägg, du har förstås helt rätt i att man förmodligen ibland får mer gura
för samma pengar vid köp av en yngre variant, har spanat in en -78/79 i en musikaffär till det superlöjliga priset av 18000 spänn, känns orimligt högt, så det blir inget med det inte.

För att citera mig själv så var det förresten 21000 spänn de begärde för den, 18 var priset på ngn signaturstrata, förmodligen bättre än den dyrare. lär nog slita ut mina betydligare billigare strator och ibanezer innan jag lägger 20 papp på en halvmedioker gura, ska förresten till USA i jobbärenden snart, då ska jag på gitarrjakt!

Och icke att förglömma att en signaturgitarr sällan är bättre än en vanlig. Namnet förväntas sälja bättre än orginalet och de slänger därför på ett pålägg i prisväg.

Du kan ju också se en 70talare som en investering, om 20år är den säkert värd ganska mycket mer, skulle du inte vara nöjd med den kan du säkert sälja den för samma pris du köpte den för.

Köper man en ny gitarr så sjunker värdet i samma stund som du köper den.

Det är resultatet av en närmast ohälsosam kärlek till Fender och dess gitarrer


18000 låter dyrt även för en musikaffär, det finns/fanns(vet inte om den är såld) en 79a i hyfsat fint skick i våran lokala musikbörsen som de begär 12000 för, såg någon på blocket för ett tag sedan för 9000(79 det med) och det gick en på tradera för några månader sedan för drygt 7000(79a, såldes av någon pantbank i gbg vill jag minnas). Vill du verkligen ha en så hittar du en för mycket mindre än 18000!


Oj då, 21000, det är ju för fan ett skämt.


Absolut, de flesta är bara en standard med små modifikationer + signatur, rätt värdelöst att pröjsa ca 5000 extra för det men det finns vissa undantag som tex Eric Johnson stratan med sin 12" hals, så vitt jag vet är det enda sättet att få en sådan hals utan att specialbeställa, i alla fall om man ska köpa nytt(vissa 80-talare hade faktiskt 12" halsradie, revised stratan till exempel).

Det blir nog mitt nästa köp förövrigt, fast inte en ny utan en begagnad för runt 10 000 kanske


Det där är ju som att försöka investera i en trasig volvo, nåja inte riktigt kanske men ska du investera föreslår jag en 1957/1962 reissue från typ 86(de handgjorda gurorna som var bland de första att lämna den nya fabriken i corona) alternativt en tidig ultra eller tom riktigt tidiga standard/plus modeller. Och har du mer pengar än så köper du en pre-CBS-gitarr direkt. 70-talarna håller redan på att bli omsprungna av de senare 80-talarna

Och självklart ska man aldrig köpa nytt om man vill spara pengar men man kan köpa tex en 08 i nyskick för kanske 8000 istället för en ny i butik för 11-12.