2010-10-08, 20:20
#1
Fråga medelålders finnar vad de tänker på då herrgården Nääs (finska Kytäjä) omtalas. De flesta kommer nog att nämna det uppmärksammade trippeldråpet i maj 1972. Gårdens ägare, 32-årige Kai Kustaa Vähäkallio, sköt ihjäl tre ynglingar som slagit läger på hans mark. Motivet var tämligen unikt: omsorg om naturen!
Nääs ligger Hyvinge (Hyvinkää), cirka fem mil norr om Helsingfors. Det är ännu idag en av Finlands största jordegendomar, med en storlek på 4.400 hektar. Herrgården har tillhört släkter som Tott, Fleming, Armfelt och Linder, och dess historia är rik på dramatiska episoder. År 1928 köptes godset av arkitekten Väinö Vähäkallio, och 1965 övergick det i hans sonsons, den då 25-årige Kai Vähäkallios ägo. Vähäkallio var en man med många intressen: bilsport, flygning, jakt och vapen. Han var också mycket intresserad av naturvård, och i likhet med sin farfar gillade han inte att folk utan tillstånd drällde runt på egendomen - trots att det enligt allemansrätten i Finland är tillåtet att röra sig fritt i skog och mark.
På Kristi himmelsfärds dag, torsdagen den 11 maj 1972, slog tre unga män / pojkar läger vid stranden av sjön Kytäjärvi, på gårdens mark. Det var 14-årige Kai Hyväkkä, dennes 17-årige bror Esa Hyväkkä och 18-årige Veijo Häkkinen. På kvällen besökte Veijos flickvän Marja-Leena Uusimäki killarna i lägret (hon stod för kosthållet). Hon gick därifrån vid 21-tiden, och lade då inte märke till något särskilt.
När Marja-Leena på fredagsmorgonen den 12 maj kom tillbaka till platsen möttes hon av en förfärlig syn: alla tre pojkarna var döda, skjutna genom huvudet. Kai, Veijo och Esa låg hade skjutits ihjäl medan de låg och sov.
Polisen tillkallades och började undersöka platsen. Pojkarna hade gjort en del åverkan på naturen, brutit kvistar och slängt skräp. En kniv och en yxa saknades - yxan hittades senare i sjön. Polisen konstaterade att alla tre pojkarna fått ett skott genom huvudet, och att Kai dessutom fått två extra skott i bröstet. Skotten kom från en pistol eller revolver.
Rykten kom naturligtvis i omlopp, och förvirringen och skräcken var stor. Hur kunde just Hyvingetrakten vara så brottsdrabbad? Året innan, 1971, hade två uppskakande mordfall skett där - först liftarmorden (se separat tråd) och därefter Väinö Svahn-fallet (varom mer senare). Många rykten och tips rörde herrgården, vars ägare levde mer eller mindre utanför samhället. Man visste att Kai Vähäkallio var en ivrig jägare och hade en stor vapensamling. Polisen gjorde flera besök hos honom, men han försäkrade att alla vapnen fanns kvar, och att inget hade förts bort eller stulits.
Naturligvis var blodbadet en stor nyhet i riksmedierna. Journalister intervjuade både poliser och ortsbor, men Vähäkallio vägrade ställa upp. Han sa rent ut att han inte gillade publicitet (han hade bland annat hemligt telefonnummer, vilket torde ha varit ganska ovanligt på den tiden). Först efter många krumbukter lyckades Ilta-Sanomats kriminalreporter Hannes Markkula och fotograf Martti Peltonen få ett möte med Vähäkallio. Den 24 maj intervjuade de honom i hans eget arbetsrum. Han var stel och fåordig, men sa att han inte hade haft något att göra med pojkarna. Kvällen den 11 maj hade han sett på TV med en kvinnlig släkting. Han hade inte hört några skott. Han sa att han gillade pistolskytte och hade inrättat en skjutbana för eget bruk på sin mark. Men helt nyligen hade han lagt av med skjutandet, eftersom han blev "nervös" av pistolskott.
Den 7 juni greps Vähäkallio av Centralkriminalpolisen, och inom en vecka erkände han. Han hade skjutit ihjäl pojkarna med sin Colt .357 Magnum. På natten hade han fått syn på deras lägereld och ilsknat till - han hade fått nog av sviniga campare på sin mark. Dessutom hade pojkarna kört med moped på gårdens åkrar. Han hade laddat puffran med sex skott och gått iväg till pojkarnas tält. Där hade han lagt märke till allt skräp och brutna kvistar. Han hade dragit ner blixtlåset på tältet och skjutit pojkarna, och därefter slängt deras kniv och yxa i sjön. Vapnet hade han rengjort och lagt tillbaka i sin samling.
Vähäkallio häktades och fördes till Helsingfors länsfängelse på Skatudden.
Rättegången började i Hyvinge tingsrätt den 10 juli, under stor uppmärksamhet från allmänhet och press. Åklagaren krävde straff för tre mord, olaga vapeninnehav samt hot under vapen. Vähäkallio hade brukat vapen redan tidigare - den 9 april hade han ertappat två män som fiskade på hans mark. Han hade avlossat ett skott i marken framför dem, och under vapenhot tvingat dem att avlägsna sig från platsen.
Vähäkallios försvarsadvokat var den berömde juristen Tobias Obstbaum, en helsingforsadvokat som haft flera kända och rika klienter och som var berömd för sina feta arvoden. Han åberopade Vähäkallios stora kärlek till naturen (vilket fick den jurist som assisterade offrens föräldrar att undra varför en naturvän inte är människovän). Obstbaum menade också att Vähäkallio var en komplicerad personlighet med anlag för depression, och att han uppfattade den intensiva samhällskritiken (det här var ju tokvänsterns guldålder också i Finland) som riktad mot sig själv.
Själv sa Vähäkallio att han ångrade sin gärning, och han försökte ersätta offrens anhöriga genom att köpa lägenheter åt dem(!) och betala olika frivilliga skadestånd. Pojkarna Hyväkkäs pappa var ändå inte benägen att förlåta, och den 26 juli överföll han under en paus i rättegången sina söners baneman och gav honom två slag i magen. Polisen satte stopp för vidare misshandel.
Obstbaum förordade sinnesundersökning, och domstolen höll med. Den 1 november förpassades Vähäkallio till ärevördiga Lappvikens mentalsjukhus i Helsingfors.
Redan den 6 februari 1973 kom häradsrättens dom: 15 års tukthus för tre dråp, och därtill 7.000 mark i skadestånd (i 1972 årspenningvärde). Rätten konstaterade att Vähäkallio inte varit vid sina sinnens fulla bruk. Helsingfors hovrätt ändrade inte domen, men i Högsta domstolen sänktes straffet till 12 års tukthus - den skicklige Obstbaum hade lyckats få det till att det rörde sig om tre separata brott ...
Forts ...
Nääs ligger Hyvinge (Hyvinkää), cirka fem mil norr om Helsingfors. Det är ännu idag en av Finlands största jordegendomar, med en storlek på 4.400 hektar. Herrgården har tillhört släkter som Tott, Fleming, Armfelt och Linder, och dess historia är rik på dramatiska episoder. År 1928 köptes godset av arkitekten Väinö Vähäkallio, och 1965 övergick det i hans sonsons, den då 25-årige Kai Vähäkallios ägo. Vähäkallio var en man med många intressen: bilsport, flygning, jakt och vapen. Han var också mycket intresserad av naturvård, och i likhet med sin farfar gillade han inte att folk utan tillstånd drällde runt på egendomen - trots att det enligt allemansrätten i Finland är tillåtet att röra sig fritt i skog och mark.
På Kristi himmelsfärds dag, torsdagen den 11 maj 1972, slog tre unga män / pojkar läger vid stranden av sjön Kytäjärvi, på gårdens mark. Det var 14-årige Kai Hyväkkä, dennes 17-årige bror Esa Hyväkkä och 18-årige Veijo Häkkinen. På kvällen besökte Veijos flickvän Marja-Leena Uusimäki killarna i lägret (hon stod för kosthållet). Hon gick därifrån vid 21-tiden, och lade då inte märke till något särskilt.
När Marja-Leena på fredagsmorgonen den 12 maj kom tillbaka till platsen möttes hon av en förfärlig syn: alla tre pojkarna var döda, skjutna genom huvudet. Kai, Veijo och Esa låg hade skjutits ihjäl medan de låg och sov.
Polisen tillkallades och började undersöka platsen. Pojkarna hade gjort en del åverkan på naturen, brutit kvistar och slängt skräp. En kniv och en yxa saknades - yxan hittades senare i sjön. Polisen konstaterade att alla tre pojkarna fått ett skott genom huvudet, och att Kai dessutom fått två extra skott i bröstet. Skotten kom från en pistol eller revolver.
Rykten kom naturligtvis i omlopp, och förvirringen och skräcken var stor. Hur kunde just Hyvingetrakten vara så brottsdrabbad? Året innan, 1971, hade två uppskakande mordfall skett där - först liftarmorden (se separat tråd) och därefter Väinö Svahn-fallet (varom mer senare). Många rykten och tips rörde herrgården, vars ägare levde mer eller mindre utanför samhället. Man visste att Kai Vähäkallio var en ivrig jägare och hade en stor vapensamling. Polisen gjorde flera besök hos honom, men han försäkrade att alla vapnen fanns kvar, och att inget hade förts bort eller stulits.
Naturligvis var blodbadet en stor nyhet i riksmedierna. Journalister intervjuade både poliser och ortsbor, men Vähäkallio vägrade ställa upp. Han sa rent ut att han inte gillade publicitet (han hade bland annat hemligt telefonnummer, vilket torde ha varit ganska ovanligt på den tiden). Först efter många krumbukter lyckades Ilta-Sanomats kriminalreporter Hannes Markkula och fotograf Martti Peltonen få ett möte med Vähäkallio. Den 24 maj intervjuade de honom i hans eget arbetsrum. Han var stel och fåordig, men sa att han inte hade haft något att göra med pojkarna. Kvällen den 11 maj hade han sett på TV med en kvinnlig släkting. Han hade inte hört några skott. Han sa att han gillade pistolskytte och hade inrättat en skjutbana för eget bruk på sin mark. Men helt nyligen hade han lagt av med skjutandet, eftersom han blev "nervös" av pistolskott.
Den 7 juni greps Vähäkallio av Centralkriminalpolisen, och inom en vecka erkände han. Han hade skjutit ihjäl pojkarna med sin Colt .357 Magnum. På natten hade han fått syn på deras lägereld och ilsknat till - han hade fått nog av sviniga campare på sin mark. Dessutom hade pojkarna kört med moped på gårdens åkrar. Han hade laddat puffran med sex skott och gått iväg till pojkarnas tält. Där hade han lagt märke till allt skräp och brutna kvistar. Han hade dragit ner blixtlåset på tältet och skjutit pojkarna, och därefter slängt deras kniv och yxa i sjön. Vapnet hade han rengjort och lagt tillbaka i sin samling.
Vähäkallio häktades och fördes till Helsingfors länsfängelse på Skatudden.
Rättegången började i Hyvinge tingsrätt den 10 juli, under stor uppmärksamhet från allmänhet och press. Åklagaren krävde straff för tre mord, olaga vapeninnehav samt hot under vapen. Vähäkallio hade brukat vapen redan tidigare - den 9 april hade han ertappat två män som fiskade på hans mark. Han hade avlossat ett skott i marken framför dem, och under vapenhot tvingat dem att avlägsna sig från platsen.
Vähäkallios försvarsadvokat var den berömde juristen Tobias Obstbaum, en helsingforsadvokat som haft flera kända och rika klienter och som var berömd för sina feta arvoden. Han åberopade Vähäkallios stora kärlek till naturen (vilket fick den jurist som assisterade offrens föräldrar att undra varför en naturvän inte är människovän). Obstbaum menade också att Vähäkallio var en komplicerad personlighet med anlag för depression, och att han uppfattade den intensiva samhällskritiken (det här var ju tokvänsterns guldålder också i Finland) som riktad mot sig själv.
Själv sa Vähäkallio att han ångrade sin gärning, och han försökte ersätta offrens anhöriga genom att köpa lägenheter åt dem(!) och betala olika frivilliga skadestånd. Pojkarna Hyväkkäs pappa var ändå inte benägen att förlåta, och den 26 juli överföll han under en paus i rättegången sina söners baneman och gav honom två slag i magen. Polisen satte stopp för vidare misshandel.
Obstbaum förordade sinnesundersökning, och domstolen höll med. Den 1 november förpassades Vähäkallio till ärevördiga Lappvikens mentalsjukhus i Helsingfors.
Redan den 6 februari 1973 kom häradsrättens dom: 15 års tukthus för tre dråp, och därtill 7.000 mark i skadestånd (i 1972 årspenningvärde). Rätten konstaterade att Vähäkallio inte varit vid sina sinnens fulla bruk. Helsingfors hovrätt ändrade inte domen, men i Högsta domstolen sänktes straffet till 12 års tukthus - den skicklige Obstbaum hade lyckats få det till att det rörde sig om tre separata brott ...
Forts ...
__________________
Senast redigerad av Ördög 2010-10-08 kl. 20:28.
Senast redigerad av Ördög 2010-10-08 kl. 20:28.
