2010-10-08, 17:27
#1
Man kan ju förvisso ha olika syn på demokratins förträfflighet som styrelseskick i allmänhet och den parlamentariska, representativa demokratin i synnerhet. Personligen tycker jag Churchill var mitt i prick när han konstaterade något i stil med att demokrati är ett jävla skit men alla alternativ är fan så mycket sämre.
Så personligen försvarar jag demokratin till mitt sista andetag och jag skulle t o m vara beredd att gå i krig och offra mitt liv för den. Detta är en hållning jag tror jag delar med en förkrossande majoritet av det svenska folket. Med detta följer då också att man måste försvara de fundament som demokratin vilar på som yttrandefrihet m.m. Vidare följer en känsla att de jag lägger min röst på måste dela min syn på demokratin som (om än bristfällig) det enda rätta.
En annan naturlig bieffekt av denna hållning blir då en (sund) skepsis och misstänksamhet mot alla som står för eller har demokratiskt tveksam bakgrund. Till exempel så är jag än idag misstänksam mot och tycker fortfarande inte att V är riktigt demokratiskt rumsrena, pga sitt förflutna. Trots att det är mer än 20 år sen Ohly lipade över Berlinmurens fall så känner jag inget förtroende för hans patos och beredvillighet att slåss för demokratin. Han har trots allt lyckats med konststycket att tycka diktatur är att föredra en gång i tiden.
Nu har vi fått ett parti till i riksdagen med en demokratiskt jävligt tveksam bakgrund, SD. Med rätta så ifrågasätts deras demokratiska sinnelag och de attackeras och svartmålas som odemokratiska. Och inte utan rätt tycker jag. Tittar man på det parti som flera av partiföreträdarna en gång gick med i, inte minst Åkesson, så var det ett parti med massor av minst sagt suspekta element. Demokratin hyllades inte som statsskick, hela tankegodset var nationalistiskt/fascistiskt/rasistiskt. Det är inte alls många år sen man förbjöd folk att komma i uniform på partimötena osv. Listan kan göras hur lång som helst. Det var detta parti som mest lockade bl a Åkesson. Det var detta parti han tyckte bäst stämde överens med hans ideal. Nu har de dock rensat säger de. Nu har de anammat demokrati. Nu är de inte rasister. Nu är alla människor lika mycket värda bedyrar de. Nu är vi andra människor bedyrar de.
Men de har mycket att bevisa. Mycket. Och egentligen vill jag tro att människor förändras till det bättre. De har ett program och en samhälls- och människosyn jag aldrig kommer att köpa och de har ingen genomtänkt linje någonstans. Men det tycker jag om vissa andra partier också. Och jag kan köpa det. Men det jag aldrig kan köpa är om de är demokratiskt opålitliga. För då är de samhällets fiender. Typ Al-Qaida, lika illa.
Men SD måste förstå att de med sin bakgrund i demokratiskt samhälle betraktas som något katten släpat in. Det är faktiskt inte svårt att förstå. De måste också inse att bevisbördan för deras demokratiska pålitlighet ligger på dem själva, de kan inte hålla på och böla över att de blir ifrågasatta hela tiden.
Och varför ska vi andra lita på SD's demokratiska trovärdighet? Kan detta forum nedlusat av SD-anhängare ge någon vettig anledning till varför vi andra inte ska misstänka att ni avskaffar demokratin om ni får chansen?
Så personligen försvarar jag demokratin till mitt sista andetag och jag skulle t o m vara beredd att gå i krig och offra mitt liv för den. Detta är en hållning jag tror jag delar med en förkrossande majoritet av det svenska folket. Med detta följer då också att man måste försvara de fundament som demokratin vilar på som yttrandefrihet m.m. Vidare följer en känsla att de jag lägger min röst på måste dela min syn på demokratin som (om än bristfällig) det enda rätta.
En annan naturlig bieffekt av denna hållning blir då en (sund) skepsis och misstänksamhet mot alla som står för eller har demokratiskt tveksam bakgrund. Till exempel så är jag än idag misstänksam mot och tycker fortfarande inte att V är riktigt demokratiskt rumsrena, pga sitt förflutna. Trots att det är mer än 20 år sen Ohly lipade över Berlinmurens fall så känner jag inget förtroende för hans patos och beredvillighet att slåss för demokratin. Han har trots allt lyckats med konststycket att tycka diktatur är att föredra en gång i tiden.
Nu har vi fått ett parti till i riksdagen med en demokratiskt jävligt tveksam bakgrund, SD. Med rätta så ifrågasätts deras demokratiska sinnelag och de attackeras och svartmålas som odemokratiska. Och inte utan rätt tycker jag. Tittar man på det parti som flera av partiföreträdarna en gång gick med i, inte minst Åkesson, så var det ett parti med massor av minst sagt suspekta element. Demokratin hyllades inte som statsskick, hela tankegodset var nationalistiskt/fascistiskt/rasistiskt. Det är inte alls många år sen man förbjöd folk att komma i uniform på partimötena osv. Listan kan göras hur lång som helst. Det var detta parti som mest lockade bl a Åkesson. Det var detta parti han tyckte bäst stämde överens med hans ideal. Nu har de dock rensat säger de. Nu har de anammat demokrati. Nu är de inte rasister. Nu är alla människor lika mycket värda bedyrar de. Nu är vi andra människor bedyrar de.
Men de har mycket att bevisa. Mycket. Och egentligen vill jag tro att människor förändras till det bättre. De har ett program och en samhälls- och människosyn jag aldrig kommer att köpa och de har ingen genomtänkt linje någonstans. Men det tycker jag om vissa andra partier också. Och jag kan köpa det. Men det jag aldrig kan köpa är om de är demokratiskt opålitliga. För då är de samhällets fiender. Typ Al-Qaida, lika illa.
Men SD måste förstå att de med sin bakgrund i demokratiskt samhälle betraktas som något katten släpat in. Det är faktiskt inte svårt att förstå. De måste också inse att bevisbördan för deras demokratiska pålitlighet ligger på dem själva, de kan inte hålla på och böla över att de blir ifrågasatta hela tiden.
Och varför ska vi andra lita på SD's demokratiska trovärdighet? Kan detta forum nedlusat av SD-anhängare ge någon vettig anledning till varför vi andra inte ska misstänka att ni avskaffar demokratin om ni får chansen?
