Svenska och Svensk accent på engelska, sexigt?

Du tänkte ett steg längre än jag!
Detta har jag faktiskt inte tänkt på, men det måste väl vara där "problemet" ligger.
Någon form av förvirrat statustänkande.

Men betänk följande: De infödda engelsktalande som du jämför dig med talar i vanliga fall INGET främmande språk alls, till någon användbar nivå.

DU pratar ett främmande språk, om än med lite brytning. De gör det inte! Om det handlar om status, så är det DU, svensken uppvuxen i Sverige med din lite Abba-aktiga svenska som är den mer bildade!

Allra mest pinsamt är engelsktalande som glatt berättar att de kan "pratar franska" och sen knappt klarar av att fråga efter vägen i Paris. Och detta är extremt vanligt. Definitionen av att kunna "prata" ett språk är helt annorlunda för infödda engelsktalande.

Det är inte alls ovanligt att utländska engelsktalande (med brytning!) har betydligt bättre grammatik och ordförråd än majoriteten av infödda, som sällan har bra koll på när man ska använda "whom" eller var apostrofen ska vara...

Sergej Lavrov, Peter Sunde.... är två personer som jag hört senaste veckan, vilka pratar utmärkt och välnyanserad engelska men dock med brytning från respektive land.

Den interna engelska-mobbningen verkar pågå mest i NORDeuropeiska länder... Varför just där?
Jag har hört det från svenskar, norrmän, ryssar och tyskar klanka ned på landsmän som inte lever upp till deras förväntningar när det gäller engelskt uttal.

Sen hör man aldrig samma gnäll när det gäller folk som talar andra språk förutom engelska som främmande språk? Varför gäller denna perfektionism bara engelskan?

Personligen har jag ett groll mot engelskans domininans och hur den tränger sig in där den inte har att göra (tex i lokala svenska sammanhang - svenska artister som sjunger för svenskar - på engelska! Eller reklam för svenska produkter, riktat till svenskar - på engelska!

Och inte nog med det, utan den som inte lyckas låta som en jänkare eller britt ska behöva skämmas!

Eller handlar detta om att en amerikan (eller brittisk person) på något sätt är automatiskt överlägsen svensken?

Så även med mindre språkkunnighet och sämre ordförråd så är denna infödda engelsktalande person ett ideal att eftersträva till alla pris? En slags språklig rasism där infödda engelsktalande, står högst av alla på den lingvistiska pallen?

Om det stämmer så är det en kulturdominans av sällan skådat slag, och ett otroligt nederlag för svenskar och andra europeer som är drabbade av detta självhat!

Engelskan är ett verktyg för kommunikation mellan människor som inte har något annat gemenamt språk. Det är inte särskilt vackert eller logiskt. Ge det inte mer erkännande än så!

Klass/språk-aspekten är intressant. Någon har sagt att två engelsmän inte kan höra varandra mer än tio sekunder utan att hata/förakta varandra. Skönt att slippa den aspekten med en svensk accent kombinerat med hyggligt ordförråd och grammatik.

Ja, och det stämmer. Alla i hela landet är skyldiga till detta. Det är en slags inbyggd radar i hela befolkningen. Minsta lilla vokaländring går att uppfatta.

10 sekunder efter en person öppnat munnen så har man sin stereotyp klar, in i minsta detalj!
Trots att jag avskyr detta är det omöjligt att stänga av.

Det är fruktansvärt och ytterst sorgligt. Det finns barn som vuxit upp bara några kilometer ifrån varandra men talar helt olika pga klasskillnader. Inte materiella skillnader så mycket som....ja, klass! Det finns även barn från skotska högländerna eller Nordirland som talar precis som någon från samma (högre) sociala skikt från Englands sydkust.

Föraktet går åt båda hållen. Ännu värre blir det om någon försöker ändra sin dialekt genom att antingen slumma till den eller försöka låta mer fin.

Till och med skådespelare är fast i att spela personer från mer eller mindre deras egen sociala bakgrund, för man inte vill riskera att förstöra en film eller serie genom att en person låter fel för rollen. Därför finns det skådespelare som alltid spelar överklasspersoner, eller lägre samhällsklasser. En del har träning att tala bättre än sin bakgrund, men det är begränsat vad som går att ändra och hela England har stenhård koll på varenda nyans.

Mig blir de helt galna på, för jag låter engelsk men är svårt att glasklart placera mig i ett socialt fack pga långa vistelser utomlands och blandad skolgång. Klass-radarn går i högvarv särskilt från folk från högre samhällgrupper, tills det nästan kraschar och de börjar försöka fiska om bakgrundsinformation. Det är som om de helt enkelt MÅSTE veta, och inte kan hantera att det vanliga inpejlingssystemet inte riktigt funkar. Så de börjar fiska efter ledtrådar om tex var man gick i skolan.

En ren utländsk brytning vore betydligt enklare! Då placeras personen omedelbart i kategorin "svensk", "fransk", "polack" eller var det nu kan vara, och klassfrågan blir irrelevant (fråga mig inte varför!)

Om någon tex försöker ändra sin dialekt som vuxen, så är det extremt provocerande, både för personens familj och för vuxna bekanta eller kollegor som "avslöjar" det.

När det gäller USA så är min begränsade erfarenhet att en accent (så länge den är västeuropeisk) är en tillgång i de flesta sammanhang. De som bott där har säkert bättre info.
Möjligen blir amerikanernas idiotiska fördomar och okunnighet om Europa jobbig i längden.
Amerikaner har ytterst dålig koll på brittiska accenter och kan vanligen inte skilja en arbetarklassdialekt från Manchester från en medelklass person från London.

Shit, jag måste verkligen sluta använda det ordet...

Nämen allvarligt talat, tack molndans för ett par verkligt intressanta inlägg!

Det är skakande att den engelska klassindelande attityden fortfarande är så stark. Vår engelsklärare berättade en del om detta (i början av 70-talet), men jag visste inte att den fortlever. (Hon, läraren alltså, åkte på fortbildningskurs varje sommar i Oxford, vilket medförde att en liten grupp gymnasister från norra Sverige för evigt kommer att låta som värsta BBC-talarna...)

Många liksom jag tycker hemskt illa om klassproblematiken.

Men det hindrar inte att man ÄNDÅ registererar hur en person talar, och drar slutsatser om det.
Hur man talar är ofta men inte konsekvent det som skiljer chefer eller akademiker från arbetsstyrkan.

Tex om jag intervjuar någon så tänker jag "kommer den där accenten verkligen funka med våra kunder". Eller så gör personen ett par klassbetingade grammatiska fel som skriker i mina öron och vips åker han ned ett antal peggar på stegen i min uppfattning. Jag tänker "hur i allsindar tog den här personen sig igenom universitetet när han snackar så här?

Samtidigt kan jag intervjuva en en ryss, holländare eller indier för samma jobb, som hackar till rejält och rent av använder ord felaktigt för att inte tala om konstig ordföljd osv.
Men jag dömer inte dem, utan tänker "de gör så gott de kan, kunderna kommer inte ha några problem.. han kan ju tekniken så det går säkert bra".

Tror USA har lite liknande diskriminering mot tex traditionell svart dialekt, och överseende med utländska talare. Samtidigt som svarta reagerar mot andra svarta som börjar tala mer som vita.
Det har ju inte samma klassystem där dock och inte alls samma nyanser i hur det talas.

Att engelsktalande män tycker att utländsk accent är sexigt är nog 100% välkänt av alla.

Mitt budskap med allt det här var att det egentligen inte är något problem med en utländsk dialekt, särskilt inte om den är västeuropeisk. Ibland kan det till och med funka till ens fördel, beroende på situationen. Men personen förblir den "exotiska" utlänningen pga sin accent och det kanske inte alltid är vad folk vill. Men det är i princip omöjligt att undvika. Man kan bara låta infödd i länder där man bodde som barn.

På mig hörs det kanske inte så mycket att jag är svensk som att jag inte har det som modersmål eftersom jag blandar uttal mellan brittisk och amerikansk engelska. Stavar oftast åt det brittiska hållet, colour inte color, dramatised inte dramatized och så där.

Jag har hört från en tjej att min accent var soo sexy men jag vet inte om man ska lägga så stor vikt vid det, hon hade nog sagt att mina gummistövlar var soo sexy ifall jag hade haft ett par sådana på mig just då.

Annars så har jag under mina (iofs förhållandevis få och korta) vistelser i England inte upplevt att folk reagerar nämnvärt på min (eller andras) brytning, annat än att det är uppenbart att man inte är britt själv.




När jag gick i grundskolan så var det nåt varenda lärare i engelska man hade var jävligt tydliga med.
Säg för allt i världen inte fuck i England, det ses som mycket grovt och inte alls samma sak som i Sverige eller i Amerikanska filmer.

Första gången jag var i England mer än en helg eller en vecka och alltså bodde och umgicks med britter så var nog fuck ett av de ord som jag hörde oftast.




Ungefär som alla Svenskar födda efter 1975 då?

Bra att du inte hoppar på det amerikanska tåget! Du är ju trots allt europé.
Och det finns många som har en odefinierbar accent - kan ju vara skönt om du inte ständigt vill höra skämt och Abba och Ikea.


Visst - bland män ur arbetarklassen eller andra män, när de ska vara folkliga eller är fulla. De som är hyfsat uppfostrade talar inte så framför kvinnor.

De kanske spelar lite för dig också. Att använda sånt språk på jobbet är helt och hållet oacceptabelt i alla hyfsta kvalificerade jobb.

Och bara för att du träffat folk som pratar så betyder inte att du ska börja säga det eller att en anständig kvinna ska säga det under några omständigheter. Folk som använder vulgära svordomar kombinerat med utländsk brytning - ja, är det något som tilltalar dig när du hör det på svenska?

Mitt tips var riktat till svenskar som vill ge ett gott intryck på folk när det besöker eller flyttar till ett engelsktalande land. Take it or leave it!

Helt och hållet din förlust om du har lust att trots mina varningar gå runt och säga fuck och shit på samma sätt som folk gör i Sverige och betala det sociala eller karriärmässiga priset.

Det håller jag inte med om alls. Tycker att amerikansk engelska är betydligt vanligare. Eller ja "Hollywoodamerikansk". Jag gick i engelsk (brittisk om man så vill) förskola, hade brittisk kabeltv tidigt och en morsa som pratar brittisk engelska la mig inte till med så mycket amerikanska förrän på senare år. Jag har inte heller någon konsekvent svensk dialekt heller för den delen.

Jag skiter egentligen i vilket så sett. Jag pratar som jag gör av födsel och gammal vana typ.

De allra flesta som gått i skola under 80- och 90-tal har fått lära sig brittisk engelska i skolan, men sen lärt sig mer passivt genom att konsumera amerikansk kultur. Vilket gör att väldigt väldigt många har en blandning mellan brittiskt (bbc)- och amerikanskt uttal. Detsamma när det gäller språkbruk i övrigt, men jag tror att det är vanligare att svenskar säger elevator än lift, sidewalk än pavement, gas istället för petrol osv.

Det är mycket möjligt. Jag kolla ju en hel del på brittisk tv så just dom exempel du tar upp, där använder jag den brittiska versionen. Sen har jag massa konstigheter för mig. Dollar bill men pound note och lite så där.

När en svensk tjej talar på modersmålssvenska det låter jätte sexigt.
Det är mera sexigt än hon skulle tala främmande språk med svensk accent, det kan jag säga er exakt!
(Väl, jag är inte infödd svensken, om det gör någon roll.)