Varför "Varför då?"?

Precis som Dingbats hittar jag spontant inte någon konstruktion där då inte skulle kunna avlägsnas med bibehållen betydelse. Kanske då "endast" är en diskursmarkör?

Fast där är det ju lite annorlunda, i och med att "då" inte är betonat där (utom i "hej då").

Det är sant; hej då skulle nog inte ha varit med i den listan, men förtjänar ändå att nämnas.

"Då/det" i "Varför då/det?" syftar tillbaka på det som sagts precis innan. Exempel:

-Jag kan inte komma på mötet på torsdag.
-Varför då? (Ist.f. -Varför kan du inte komma på mötet på torsdag?)

"Då/det" ersätter alltså en hel sats, ungefär som när "han" ersätter "Arne Arnesson", och gör att "Varför då?" blir en fullständig sats.

"Då/det" i "Varför då/det?" syftar tillbaka på det som sagts precis innan.

Ja, det är väl rimligt att tänka sig, men hur har det uppkommit att man använder "då" i den betydelsen? Att man kan säga "det" är ju lättare att förstå.

[DÅ.adv.o.konj 2]
2) hänvisande till en föregående sats l. ett föregående satssamm anhang till hvilken (hvilket) den sats som innehåller adverbet står i kausalförhållande: om l. eftersom så sker l. skedde l. är l. var fallet osv.;i så fall, i det fallet, under dylika förhållanden l. Omständig heter; på grund däraf, med hänsyn därtill, därför. GR 1: 34 (1522). Um vij fram i vhår kunde lathe handle någre Hollendere ther häden med salt, att the då med hast förlossede bliffve motte. Därs. 21: 96 (1550). När en sådan Konung måst underduka för hemlige ovänner genom en våldam död, hvad är då at undra på Tyranner? DALIN Hist. 2: 118 (1750). Å, är du julvätten? Då är du en snäll gubbe. RYDBERG Vigg 6 (1875). Min företrädares väg har i många stycken icke varit min. Ej underligt då, om jag (osv.). RUNDGREN i 3SAH 2: 11 (1888). Pojken hade varit rädd för råttor, redan när han var en stor, stark människa. Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten. LAGERLÖF Holg. 1: 71 (1906).
[DÅ.adv.o.konj 2.slutet]

[...]

[DÅ.adv.o.konj 2.d]
d) med försvagad relation till det föreg., efter en fråga, hufvudsakligen för att gifva mera eftertryck åt denna. Har du hört sista nyheten? – Nä, hvad då? Hur då, om jag får fråga? Amatus. .. Min frökin hafuer en wäg skickat migh. Felix. Hwart då, min frende? ASTEROPHERUS 32 (1609). "Vi kråkor .. har valt en ny hövding efter Vind-Ile." – "Vem har ni då valt?" sade pojken. LAGERLÖF Holg. 1: 190 (1906).

"Då/det" i "Varför då/det?" syftar tillbaka på det som sagts precis innan. Exempel:

-Jag kan inte komma på mötet på torsdag.
-Varför då? (Ist.f. -Varför kan du inte komma på mötet på torsdag?)

"Då/det" ersätter alltså en hel sats, ungefär som när "han" ersätter "Arne Arnesson", och gör att "Varför då?" blir en fullständig sats.

Hej då är ju ett fall där betydelsen förändras. Det enkla Hej går väl att använda som avskedsfras, men oftast är det en hälsning. Hej då kan man dock inte hälsa med.

Faktum är att "hej då" används som hälsning när man möts på en del ställen. Jag tror att det har tagits upp i Språket i P1 någon gång för länge sedan och jag har själv stött på det bland äldre personer i Bohuslän.

Fast då är inte "då" betonat, är jag rätt säker på.

Det är det väl normalt inte när det används som avskedsfras heller. I alla fall i mitt språk och i min omgivnings så är det samma typ av obetonat då som det andra i det av In-Fredel nämnda då då, med optionell övergång till [rɑ].

Jag upplever en skillnad, men jag kan inte beskriva den på något bra sätt.