2010-09-25, 23:59
#1
Kön: Man
Drog: Wannabis
Ålder: 24
Tid: 11:00 - 14:00
Jag provade en rökmix idag, en rökmix vid namn Wannabis...
Jag gick ut i skogen klockan 11:00, klättrade upp på ett mindre berg och satte mig på en sten, tittade runt och lyssnade en stund och slappnade av, tog fram min pipa, rökmix och började puffa. Jävlar vad äckligt det smakade. Det rös i hela kroppen och jag kände mig tvungen att spotta flera gånger för att bli av med smaken. Jag väntade i cirka 5 minuter och då ingenting hände rökte jag lite mer, väntade i 5 minuter, tog sedan lite mer. Just när jag skulle avfärda rökmixen som skit hände det:
Jag blev seg i skallen, det kändes som om man rörde sig genom vatten, allt var så trögt. Sen började synen lagga. Jag tittade åt ett håll och det tog några sekunder innan synen följde med, detta gjorde mig väldigt yr så jag tänkte: "Trillar jag spräcker jag skallen", då det var sten överallt, så jag lade mig ner med en sten rakt i ryggen, och ingen sten som kunde stödja huvudet hade jag heller utan jag lät bara huvudet dingla bakåt. Vanligtvis skulle detta göra ont, men jag var totalt domnad och borta i kroppen så jag kände mest: "Åh, vilken mjuk och skön sten det här är" och tyckte att stenen i ryggen kändes som en kudde. Kroppen var nu helt bortdomnad, det kändes som om jag var gjord av marschmallows. Jag kände att kroppen inte längre var min, jag blev bortkopplad från min kropp och satt inne i mitt huvud och blickade ut genom ögonen, som om mitt huvud var en slags grotta som jag kunde styra. Höger, vänster, upp och ner blev ihopblandade så det som var upp blev ner, det som var ner blev upp, höger och vänster fanns inte, sen försvann upp och ner också så nu hade världen inga riktningar längre. Jag fick en insikt om att allt hörde ihop, att allt var allt. En sten är inte mer värd än en människa, en pinne är lika vacker som en guldklimp för allt är gjort av samma stjärnstoft och till detta tidslösa stjärnstoft ska allting bli igen, en dag. Jag tappade all min vanliga oro om arbetslöshet, pengar och relationer och kom fram till att ingenting av detta spelar någon roll om tusen år.
Jag låg sådär i säkert en halvtimme med slutna ögon innan jag väcktes av en fågel som skrek och jag hoppade till och slog upp ögonen. När jag tittade mig omkring kände jag mig åksjuk och lade mig på sidan, jag tittade upp mot himlen som var full av små difusa fraktaler.
"Shit" Tänkte jag. "Det är bäst att jag tittar ner i marken annars sugs jag ut i rymden!"
Jag kände hur himlen försökte suga upp mig, eller att himlen höll på att trilla ner på mig.
Jag slog blicken ner i marken, mot den mjuka och gosiga berggrunden som var delvis täckt av mossa och små plantor.
"Det ser ut som en liten skog, ju!" Kom jag fram till när jag blickade ut över detta miniatyrlandskap"
Nu började det slå på riktigt ordentligt, min mun försvann och huden där mina läppar tidigare fanns smälte samman, vilket kändes helt naturligt: Som om jag aldrig haft någon mun. Jag tittade upp igen, himlen ville fortfarande ha mig, jag började titta på träden, i endel av träden satt det små kamoflerade gubbar i. Svårt att förklara hur dom såg ut, dom låg liksom plant med grenen så man nätt och jämt kunde se att dom var där, och dom gömde ansiktena i grenverket.
Detta, kom jag fram till, måste vara dvärgar, eller vättar.
Jag blev yr igen, slöt ögonen och seglade ner i en dvala som varade i ett par timmar. När jag vaknade till var jag kall, lite småblöt och det blåste fruktansvärt.
Jag öppnade ögonen, jag mådde fortfarande pyton, jag var yr, himlen ville ha mig och dvärgarna och vättarna tittade fortfarande på mig.
Jag tänkte "Nej, nu måste jag försöka kvickna till", så jag satte mig upp, blev sittandes och kände hur världen snurrade. Jag viftade runt med armarna och försökte hålla balansen i hopp om att kunna resa mig upp innan det började regna, för nu var det riktigt mulet och vinden blåste hotfullt.
Det knakade i träden, jag vet inte om det verkligen gjorde det, eller om det bara var i mitt huvudet" och träden svajade av och ann, jag kände att jag inte längre var välkommen i skogen och jag började sakta resa på mig och lyckades hålla balansen. Jag tittade där jag legat och såg att jag legat i ett litet vattendrag och tänkte "Vad i helvete, det var inget vatten där förut?"
Jag tittade mig omkring och försökte komma ihåg åt vilket håll jag hade kommit ifrån.
Efter en stund kom jag ihåg och började så sakta gå hemmåt.
Vingligt värre. Jag ragglade av och ann och sa till mig själv "Nurru, nu bär det av" - "Stilla nu, ta't lugn och dratta för allt i världen inte ner för berget, då dör du"
Jag lyckades klättra ner utan några missöden. Nere vid bergsfoten tittade jag upp mot berget och tackade för att jag fick hälsa på varpå jag gick genom skogen, kallt var det så jag drog igen min munktröja och tog på mig hättan. Jag stötte på ett gäng som gick och plockade svamp, dom glodde lite snett på mig och jag försökte inte låtsas om dom utan bara gick"
Väl ute ur skogen gick jag längs med motorvägen och blev tvungen att skutta över till andra sidan för att kunna ta mig hem. Det var oerhört läskigt för jag visste att jag inte var kapabel till att bedömma hastighet men jag hade turen på min sida och slank över när det inte var några bilar.
"Nu måste jag skärpa mig, jag kan inte raggla runt så här" Sa jag till mig själv och försökte gå så rakt som möjligt. Jag blev rätt stolt över mig själv och sa "Sedär, det är inte alla som kan gå så här rakt första gången dom blir bänga i päran" Jag vinglade fortfarande något enormt men tyckte ändå det gick riktigt bra.
Jag hade tur att alla var ute och handlade när jag kom hem, så jag gick in sovrummet, drog av mig kläderna och gick och la mig. Jag försökte resa mig upp ett par gånger men trillade raklång ner säkert 3 gånger och tänkte "det får vara" och somnade.
Nu har jag vaknat, klockan är 23:44 enligt min dator. Jag har lite ont i huvudet och jag är väldigt långsam i skallen, kroppen tar tid på sig att reagera också.
Jag tänker aldrig prova Wannabis igen. Nog för att det var trevligt med små gubbar i träden, fraktaler och insiktet men jag hoppar gärna över yrseln och att tappa medvetandet.
Fråga på om det är något. Jag vet inte om jag skriver så klart just nu, jag är fortfarande omtöcknad.
Drog: Wannabis
Ålder: 24
Tid: 11:00 - 14:00
Jag provade en rökmix idag, en rökmix vid namn Wannabis...
Jag gick ut i skogen klockan 11:00, klättrade upp på ett mindre berg och satte mig på en sten, tittade runt och lyssnade en stund och slappnade av, tog fram min pipa, rökmix och började puffa. Jävlar vad äckligt det smakade. Det rös i hela kroppen och jag kände mig tvungen att spotta flera gånger för att bli av med smaken. Jag väntade i cirka 5 minuter och då ingenting hände rökte jag lite mer, väntade i 5 minuter, tog sedan lite mer. Just när jag skulle avfärda rökmixen som skit hände det:
Jag blev seg i skallen, det kändes som om man rörde sig genom vatten, allt var så trögt. Sen började synen lagga. Jag tittade åt ett håll och det tog några sekunder innan synen följde med, detta gjorde mig väldigt yr så jag tänkte: "Trillar jag spräcker jag skallen", då det var sten överallt, så jag lade mig ner med en sten rakt i ryggen, och ingen sten som kunde stödja huvudet hade jag heller utan jag lät bara huvudet dingla bakåt. Vanligtvis skulle detta göra ont, men jag var totalt domnad och borta i kroppen så jag kände mest: "Åh, vilken mjuk och skön sten det här är" och tyckte att stenen i ryggen kändes som en kudde. Kroppen var nu helt bortdomnad, det kändes som om jag var gjord av marschmallows. Jag kände att kroppen inte längre var min, jag blev bortkopplad från min kropp och satt inne i mitt huvud och blickade ut genom ögonen, som om mitt huvud var en slags grotta som jag kunde styra. Höger, vänster, upp och ner blev ihopblandade så det som var upp blev ner, det som var ner blev upp, höger och vänster fanns inte, sen försvann upp och ner också så nu hade världen inga riktningar längre. Jag fick en insikt om att allt hörde ihop, att allt var allt. En sten är inte mer värd än en människa, en pinne är lika vacker som en guldklimp för allt är gjort av samma stjärnstoft och till detta tidslösa stjärnstoft ska allting bli igen, en dag. Jag tappade all min vanliga oro om arbetslöshet, pengar och relationer och kom fram till att ingenting av detta spelar någon roll om tusen år.
Jag låg sådär i säkert en halvtimme med slutna ögon innan jag väcktes av en fågel som skrek och jag hoppade till och slog upp ögonen. När jag tittade mig omkring kände jag mig åksjuk och lade mig på sidan, jag tittade upp mot himlen som var full av små difusa fraktaler.
"Shit" Tänkte jag. "Det är bäst att jag tittar ner i marken annars sugs jag ut i rymden!"
Jag kände hur himlen försökte suga upp mig, eller att himlen höll på att trilla ner på mig.
Jag slog blicken ner i marken, mot den mjuka och gosiga berggrunden som var delvis täckt av mossa och små plantor.
"Det ser ut som en liten skog, ju!" Kom jag fram till när jag blickade ut över detta miniatyrlandskap"
Nu började det slå på riktigt ordentligt, min mun försvann och huden där mina läppar tidigare fanns smälte samman, vilket kändes helt naturligt: Som om jag aldrig haft någon mun. Jag tittade upp igen, himlen ville fortfarande ha mig, jag började titta på träden, i endel av träden satt det små kamoflerade gubbar i. Svårt att förklara hur dom såg ut, dom låg liksom plant med grenen så man nätt och jämt kunde se att dom var där, och dom gömde ansiktena i grenverket.
Detta, kom jag fram till, måste vara dvärgar, eller vättar.
Jag blev yr igen, slöt ögonen och seglade ner i en dvala som varade i ett par timmar. När jag vaknade till var jag kall, lite småblöt och det blåste fruktansvärt.
Jag öppnade ögonen, jag mådde fortfarande pyton, jag var yr, himlen ville ha mig och dvärgarna och vättarna tittade fortfarande på mig.
Jag tänkte "Nej, nu måste jag försöka kvickna till", så jag satte mig upp, blev sittandes och kände hur världen snurrade. Jag viftade runt med armarna och försökte hålla balansen i hopp om att kunna resa mig upp innan det började regna, för nu var det riktigt mulet och vinden blåste hotfullt.
Det knakade i träden, jag vet inte om det verkligen gjorde det, eller om det bara var i mitt huvudet" och träden svajade av och ann, jag kände att jag inte längre var välkommen i skogen och jag började sakta resa på mig och lyckades hålla balansen. Jag tittade där jag legat och såg att jag legat i ett litet vattendrag och tänkte "Vad i helvete, det var inget vatten där förut?"
Jag tittade mig omkring och försökte komma ihåg åt vilket håll jag hade kommit ifrån.
Efter en stund kom jag ihåg och började så sakta gå hemmåt.
Vingligt värre. Jag ragglade av och ann och sa till mig själv "Nurru, nu bär det av" - "Stilla nu, ta't lugn och dratta för allt i världen inte ner för berget, då dör du"
Jag lyckades klättra ner utan några missöden. Nere vid bergsfoten tittade jag upp mot berget och tackade för att jag fick hälsa på varpå jag gick genom skogen, kallt var det så jag drog igen min munktröja och tog på mig hättan. Jag stötte på ett gäng som gick och plockade svamp, dom glodde lite snett på mig och jag försökte inte låtsas om dom utan bara gick"
Väl ute ur skogen gick jag längs med motorvägen och blev tvungen att skutta över till andra sidan för att kunna ta mig hem. Det var oerhört läskigt för jag visste att jag inte var kapabel till att bedömma hastighet men jag hade turen på min sida och slank över när det inte var några bilar.
"Nu måste jag skärpa mig, jag kan inte raggla runt så här" Sa jag till mig själv och försökte gå så rakt som möjligt. Jag blev rätt stolt över mig själv och sa "Sedär, det är inte alla som kan gå så här rakt första gången dom blir bänga i päran" Jag vinglade fortfarande något enormt men tyckte ändå det gick riktigt bra.
Jag hade tur att alla var ute och handlade när jag kom hem, så jag gick in sovrummet, drog av mig kläderna och gick och la mig. Jag försökte resa mig upp ett par gånger men trillade raklång ner säkert 3 gånger och tänkte "det får vara" och somnade.
Nu har jag vaknat, klockan är 23:44 enligt min dator. Jag har lite ont i huvudet och jag är väldigt långsam i skallen, kroppen tar tid på sig att reagera också.
Jag tänker aldrig prova Wannabis igen. Nog för att det var trevligt med små gubbar i träden, fraktaler och insiktet men jag hoppar gärna över yrseln och att tappa medvetandet.
Fråga på om det är något. Jag vet inte om jag skriver så klart just nu, jag är fortfarande omtöcknad.
__________________
Senast redigerad av Mahjong 2010-09-26 kl. 00:16.
Senast redigerad av Mahjong 2010-09-26 kl. 00:16.
Sen blir det en review att lägga upp på bloggen.
