Ensamheten tar kål på mig

Jag ingenting att att gå till efter jobbet som jag lyckligtvis har nu. Har absolut ingen att prata med på dagarna. Jag har ingen att ringa till heller. Absolut inget liv helt enkelt. Bara jobb och plugg och det här börjar ta kål på mig seriöst talat. Träffade en tjej förra veckan, fick hennes telefonnummer. Jag har försökt ringa henne men hon svarar aldrig och hon har inte hört av sig heller.

Känner att mitt liv inte är värd nåt längre. Vad är det för liv när man sitter helt ensam på en lördagskväll medans alla andra är med sina vänner och super och gud vet vad? Vet bara inte vad jag ska ta mig till längre. Det brast väl i och med att jag träffade den där tjejen som sen inte hörde av sig. Jag kanske var för på i min desperation. Jag vet inte. För en gångs skull skulle jag vilja umgås med en jämnårig, dem jag umgåtts med har antingen varit haschpundare som är 10 år äldre än mig eller kusiner 10 år yngre. Jag har ju släkt och mina föräldrar har vänner men jag vill hitta mina egna vänner, och det har jag inte haft på jävligt länge

Jag tror seriöst att ingen normal kille eller tjej är lika ensam som jag. På utsidan ser jag normal ut, varken ful eller snygg. Jag menar, om man är WOW-nörd eller nån med psykisk störning eller att man är extremt oattraktiv skulle jag förstå. Men jag är inget av det, bara en normal kille mer eller mindre. Det går inte en dag utan att jag drömmer om att ha kompisar, ha en flickvän att vara intim med, ha ett bra jobb, att bli uppskattad och omtyckt.

Det blir en slags ond cirkel där jag blir mer och mer ensam och konsekvent blir jag mer och mer osocial. Jag känner att jag blir kvävd av denna ensamhet

Vet inte vad jag ska säga faktiskt, men jag känner med dig faktiskt. Är inte speciellt ensam själv men det där lät sorgligt faktiskt. Du borde göra något åt din situation helt klart. Jag är ju ingen relationsexpert men börja i någon sport, gör någonting där det finns "kamrater" att hitta. Din situation är ju rätt akut så att banga på till och med en språkkurs kan du knappast göra. Men en sport, eller kurs av något slag. Det är i alla fall en början på ett kontaktnät, sen är det bara att följa med grabbarna i laget på krogrunda så löser det sig sen.

Det är väl bara att tag i att verkligen försöka träffa folk??? Fixa ett intresse som gör att du kommer ut och träffar människor.

Finns det ingen i skolan du kan börja umgås med? Börja lira fotboll eller något liknande? Bjud på dig själv när du träffar folk och var inbjudande i hur du beter dig. Livet är inte alltid så roligt, så ryck upp dig så gott det går, att bara tänka positivt hjälper faktiskt mer än vad man tror.

Har du syskon? Umgås lite med dem, sen kanske du träffar på andra. Börja på nåt sport. Har du ingen att vara med från plugget?

Å fyfan. Känns bra att veta att man inte är ensam om ensamheten. För min del är det på flickvänsfronten jag lider mest. Hoppas innerligt att det går bra för dig och mig och alla andra i världen som har liknande situationer. Det är sådant här som händer, man får en depp-period. För vissa tar den någon vecka och för andra år.

Ha det!

Bor du i en studentstad kan du alltid börja engagera dig i en nation. Om du bor i en vanlig ort borde det finnas någon aktivitet där du studerar. Euhm, sport är ju annars en väg som tidigare talare sagt... Svårt med situationer som din... Men inte omöjligt att lösa.

För det första har jag heller inget intresse. Men även om jag hade det så har jag numera svårt att ta kontakt med folk och knyta an. Så om jag nu skulle gå med i nån klubb skulle jag bara sitta i nåt hörn och inte göra nåt

Hur fick du kontakt med tjejen som dissade dig sen?

Bjud på dig själv som sagt, det är det bästa om man inte är så pratsam. Om du skulle möta en intressant person så skulle du väl inte fatta intresse för denna om h*n fattade sig kort och inte verkade kul att prata med?

Försök att hitta något du tycker är kul, sporter är ju oftast enklast för då måste man kommunicera med andra.

Hur tror du att du hamnade i den här situationen? Istället för att ge oss anledningar till varför du inte "borde" vara ensam, ge oss vad som skulle kunna vara anledningar till varför du faktiskt är det.

Det kan ju bero på många saker. Skulle kunna vara, som många lätt antyder, att du bara behöver ge dig ut. Men det skulle också kunna handla om egenskaper hos dig, din attityd, vad du är intresserad av osv. Jag tror t.ex. att många gnags av ett "borde" när det handlar om att umgås med andra, men det är oftast väldigt olika hur gärna vi faktiskt vill göra det. Somliga av mina bekanta blir stressade och mår dåligt av att inte vara med andra medan andra tvärt om ser umgänget som lite påfrestande och ensamheten som en vila (utan att vara "asociala" för det).

I mitt fall handlar det om att jag mycket hellre umgås med en eller kanske två andra personer än med tio andra. Ju fler man blir desto mindre personligt blir ofta mötet och då kan jag känna att det ofta blir lite blaha. Undantag är t.ex. arbete eller sport, för då har gruppen ett tydligt mål att jobba mot och då gillar jag lite större grupper. Du har säkert din typ av "egenhet" och att hitta och börja förstå den kan hjälpa en att hitta rätt.

Jag brukar tänka likadant.

Jag har tack och lov fötts in i en underbar familj, jag har många talanger som kan tjäna mig väl och många bra vänner. Men jag lider tyvärr av stamning och talrädsla. Hur mycket jag än kämpar för att åstadkomma saker, bli påläst, mentalt stark, vältränad etc så verkar det omöjligt att överföra det självförtroendet till min talförmåga, då jag ständigt misslyckas och får det krossat. Jag måste kämpa väldigt mycket för att kunna göra saker som är helt naturliga för andra. Jag kan inte göra det jag vill göra, åka till platser jag vill se, prata med dom jag vill etc. Jag blir t.om. kvävd av rädsla om jag måste beställa mat nykter.

Dom tyngsta ögonblicken jag vet är när någon tjej kommer fram till mig för att prata och jag inte klarar av att föra en konversation eller ens visa intresse, och sedan får se henne bli uppraggad av någon som jag anser är en mindre man än mig.

Men vet du vad, det är skitsnack. Man ska vara glad för de gåvor man har fått och stolt över det man har åstadkommit, istället för att använda det som virke för ytterligare självömkan. Hade du mått bättre över din situation om du hade varit fysiskt och psykiskt onormal?

Självömkan är lockande, men offermentalitet leder ingenstans. Det har jag äntligen börjat förstå efter många, många år. Man måste våga släppa sin ilska, frustration och självömkan och kämpa för att förändra sin situation om man vill komma vidare i livet. Jag gillar också det som Brandbil skrev.