Äger jag som individ: rätten över mig själv?

Ägande definierar jag som rätten att förfoga över något, det vill säga rätten att bestämma vem som får använda eller omvandla det. Har jag inte rätten att förfoga över min egen kropp?

Det tangerar ju nonsens-språkbruk att prata om 'ägande' av sig själv. Om man nu skall hålla på med begreppsanalys - ägande är ju en relation mellan ett subjekt och ett objekt. Betydelsen blir minst sagt vag när man börjar prata om att subjektet äger sig själv.

Sedan dessa argument om att förnekande av 'självägande' (om man nu ens kan prata om det i någon mening som inte är så vag att det kan betyda vad som helst) skulle leda till logisk motsägelse är ju föga övertygande. Blir ni övertygade av guds existens på grund av det ontologiska beviset också? Det är ju ren ordlekssmörja som helt saknar bevisvärde.

Om ingen per definition kan ha rätten att äga över din kropp, kan således heller ingen hindra dig från att "orättsligen" förfoga över densamma. Ägandet av den egna kroppen blir en icke-fråga i avsaknad av möjlighet för andra att äga den. Därför är den heller inte gynnsam, då den inte bidrar med något av värde samtidigt som den öppnar för just ägande av andra (det man äger bör man rimligtvis kunna överlåta).

Alltså: Du behöver ingen rätt för att förfoga över din kropp. För att förfoga över din kropp är allt du behöver att ingen annan har rätt till det.

Vidare: Öppnar man för ägande av sig själv, öppnar man även för legitimt ägande av andra.

Fråga: Om du inte delar min uppfattning, vad menar du då är fel med ovanstående resonemang?

Jag skulle vilja säga så här. Man skapar sig rätten att äga sig själv. En människa som frivilligt inrättar sig i ett mönster som någon annan har skapat äger inte sig själv. Det är först då människan bryter sig loss från omgivningens förtryck som hon kan ståta med ett fullt ut ägande av sin egen individ.

En människa kan påverkas på miljoner olika sätt av sin omgivning som skapar en "produkt" av det omgivningen vill se. Man kan bli hjärntvättad att tycka på ett särskilt sätt. Man kan bli påverkad av ett grupptryck som leder in till kriminalitet. Man kan skapa en falsk identitet som omgivningen pressat på en. Detta är inte att äga sig själv.

Att äga sig själv är att stå helt fri mot omvärlden. Du påverkas inte ekonomiskt, intellektuellt, socialt av omvärlden. Du är din egen och kan skapa din egen verklighet. Det är ett val man gör. Antingen är man ägd, eller så äger man.

Självklart gör du inte det. Vad du äger rätt till eller har rätt till definieras av andra och annat runt omkring dig. Allt ifrån tigrar och naturkrafter till människor. Vi har de rättigheter andra ger oss. Inte de vi kräver. Så är det. Allt annat är lögn.

Den enda situationen där man inte påverkas ekonomiskt av andra är när man lever isolerad från andra människor, vilket inte är speciellt tillfredsställande.

Jag är inte särskilt påläst om ämnet mer än vad flashback erbjudit mig, men är inte materiell äganderätt härledd ur självägande? Jag vet inte hur eller varför, men om jag inte missminner läste jag det en gång i tiden på flashback och blev därefter övertygad om att det var så det var.. fast jag vet inte vad det var som var vad.. Uhh..

Om du inte äger dig själv, vad är det då som säger att ingen annan har lika högt förfogande över dig som du själv har?

Jag tycker att det är väldigt rimligt ur ett praktiskt samt moraliskt perspektiv att man äger sig själv...

kan du inte ägas så har du exakt det förfogande över dig själv som du själv väljer att ta. självägandet fyller ingen funktion i praktiken, då det inte förändrar något. då det dessutom öppnar för att någon annan kan äga dig - genom att du är något som per definition kan ägas, ja då är skälen väldigt få för att argumentera för självägande...

...om man nu inte tillhör den av dig nämnda grupp som likt Kristina från Duvemåla utbrister i ett samstämmigt "Du måste finnas, du måste" dvs.