Äger jag som individ: rätten över mig själv?

Liberaler har länge hävdat att äganderätten är bland de heligaste elementen inom liberalismen som existerar. Därför har dem utvecklat konstitutionella garantier, för att på så sätt skydda denna "exklusiva" rätt, till exempel ägandet av egendom. Argumenten lyder således; Att allt som en individ har bearbetat omsorgsfullt, både fysiskt och intellektuellt, ska med hjälp av statens uppbackning skyddas från intrång. Men då är den intressanta frågan: Äger man rätten över sin egen kropp? För jag har sannerligen inte assisterat någon för att skapa mig själv. Med andra ord, jag äger min båt eftersom jag byggt den själv, men jag äger inte rätten över mig själv på grund av att jag inte producerat mig själv?

Vad tycker ni über-liberaler i frågan?

Du äger dig själv. Vem skulle annars göra det - dina föräldrar?
Du äger dig själv eftersom att det är Du som 'styr' dig, ja något sånt

Fast andra kan ju styra det du har producerat.

Om jag äger mig själv, utan att ha producerat mig själv, så borde jag väl då samtidigt kunna äga en byggnad utan att ha bidragit till att den materialiserats; vare sig ekonomiskt eller fysiskt? För man äger ju sig själv genom att kollektivet (i det här fallet föräldrarna) producerat en. Då äger man således tillgångarna kollektivt?

Nej, jag kan inte motivera detta. Men jag vet att alla klassiska liberaler är överens om att Du äger Dig själv. Alternativet är ju att någon annan också äger dig, eller äger dig helt. Och det skulle ju kännas väldigt kränkande, iaf för mig.

Man blir myndig när man blir 18 - innan dess så äger dina föräldrar och staten dig.

Personligen tycker jag, om vi ska använda oss utav liberal retorik, att föräldrarna äger rätten över deras barn. För de har skapat dig, precis som snickaren äger frukten av sitt arbete, låt oss säga en Dalahäst för sakens skull. Men om vi nu ska följa vänsterns frihetliga retorik, så äger jag rätten över mig själv, eftersom jag äger mig själv kollektivt. Precis som att jag har rätten till fri-sjukvård, även om jag inte, personligen, assisterat i byggandet av sjukhuset.

Du äger dig själv (det vill säga, du har rätten att kontrollera din kropp) för att ingen annan har ett bättre anspråk till din egen kropp än du själv. Det är en självmotsägelse att förneka självägandet, för genom att försöka förneka självägande utövar du kontroll över din kropp och erkänner implicit din rätt att göra det, alltså självägande.

Självägande är grundstenen i libertariansk politisk etik.

Ytterligare ett problem om dina föräldrar äger dig är då att du inte har rätt att använda din kropp som produktionsmedel. När du går till jobbet är det då inte du som använder din kropp för att producera något, det är dina föräldrar som gör det och kan således anses äga allt du har producerat. Egendom blir omöjlig, för i sin tur äger inte dina föräldrar produkten av sitt arbete (inklusive dig), deras föräldrar. Eller inte, för de har också blivit producerade av sina föräldrar. Du måste i princip gå tillbaka till Big bang, och kanske ännu längre för att hitta urskaparen och därmed ägaren till allting. Och till dess att vi funnit honom, om han finns, så kan ingen anses äga någonting.

haha, klockrent!

Bara enligt rådande system och enligt etatister.


Liberal politik har ändrats en hel del från Locke, barn nuförtiden antas inte ägas av ens föräldrar, trots att de skapat en.

För övrigt är inte alla libertarianer överens om att man "äger sig själv", då vissa anser att just formuleringen ställer till bekymmer liknande de du beskriver. Jag är inte alltför insatt i dessa argument, men utgår inte själv från att jag "äger mig själv". Däremot ser jag att jag inte har rätt att bestämma över andra människor, och att de saknar samma rätt att bestämma över mig. Således har vi alla rätten att bestämma över en själv, så länge man samtidigt ger alla andra samma rätt. Det är utifrån den här positionen som man senare kommer fram till att man kan äga saker, så ditt argument börjar ifrån fel ände; man måste först klargöra vad man har för grund för att få vara fri innan man kan komma fram till en teori om hur man börjar äga saker (och sen inte applicera denna teori på varför individer är fria).

Jag tror du börjar i fel ände, jag anser iaf att man äger det man producerar eftersom man äger sig själv, alltså inte tvärtom.

Självägande är grundstenen, den övriga äganderätten kommer i efterhand.

Falsk dikotomi. Ett tredje alternativ är att individer inte går att äga, i rättslig - inte praktisk - mening.