Massor av svamp - verkligheten i form av en käftsmäll

Man : 25 år
Tidigare erfarenheter : LSD 6 eller 7 gånger, mdma, rökt lite för mycket dödsfarlig cannabis

Har odlat en del svamp hemma i growboxes senaste tiden, cubensis + från azarius. Har ett par lådor i gång nu, tidigare har jag haft en låda av samma sort med varierande resultat. LSDn har jag alltid gillat mycket

Ok, gårdagskvällen, min resa till helvetet, som fortfarande och som jag misstänker för en lång tid framåt, kommer prägla min tillvaro. Det var den lägsta våningen i dantes version, det var det värsta rövhålet jag varit i, jag vill aldrig mer, nånsin uppleva det och jag önskar det inte på min värsta fiende

Är inte så bra på att skriva och nu blir det extra svårt, men jag ska försöka mitt bästa; en av mina absolut bästa kompisar som jag även nästan alltid tar droger med när jag nu gör det, och jag, hade planerat nån vecka lite drygt att vi skulle ta den här kvällen och shrooma hemma hos mig. Vad hade man förväntat sig, ja det vanliga, kolla på nån häftig dokumentär i HD om hur fantastisk jorden är t. ex, och lyssna på bra musik, och bara ha det trevligt. Vi äter ganska mycket svamp, och jag tar mest, vi äter varsin väldigt stor, även ganska många små och på det dricker vi lite svampte som jag alltid tyckt är förbannat äckligt, magen gillar verkligen inte det där teet, får kväljningar. Kanske är all citron eller nåt, jag vet inte.

Hur som helst, kompisen börjar känna av det först och mår lite illa, och dricker knappt nåt av sitt te, jag å andra sidan dricker upp nästan allt. Ganska snart smyger det sig på även mig.
Vi sätter på ruskos essential dubstep mix från 2008 och kollar på "Earth", en dokumentär i HD, men utan ljud utan endast musiken. Det är en väldigt häftig upplevelse. De elektroniska ljuden i musiken tar mig snabbt bort, jag fattar inte så mycket av det som händer i filmen. Bilden visar en isbjörnsmamma som kommer ut ur sitt ide, med ett par ungar, som ska gå för första gången.

Min kompis säger att "det vore trevligt med en snäll isbjörn som man kunde ha som kompis, dom är så lurviga och gosiga. Så man kan kramas med dom". Jag ligger och är helt inne i musiken och tänker
"shit polarn, är du bara på det planet, du skulle komma ner hit där jag är" och fnissar ett djävulskt skratt inormbords , jag kan verkligen se hur han inte alls är där jag är, vilket senare skulle visa sig vara vägen till helvetet.

Musiken tar slut, 2 timmar har gått, men filmen är fortfarande på, vi höjer volymen och lyssnar på berättarrösten. Jag fattar inte vad som händer. Jag fattar verkligen inte nånting! Jag tittar på tvn, tittar mig omkring, men jag fattar bara inte, det står helt still i huvudet. Totalt stilla. "jag fattar inget" säger vi båda till varandra, men jag misstänker att min kompis ändå fattade litegrann, han verkade inte tycka att det var obehagligt direkt

Vad hände sen, jag vet inte, jag lägger mig på min soffa och börjar se mig omkring i min lägenhet som jag normalt sett är ganska nöjd med, har bott här i 8 månader nu men har fortfarande inte fixat det riktigt än, den börjar se respektabel ut med mina mått mätt, har fixat ett bord och några stolar, en matta, en soffa, och lite sånt, jag brukar vara ganska nöjd som sagt, jag är inte så materialistisk av mig och skulle nöja mig med mindre

Men nu, låg jag bara där, och tittade mig omkring, och KVÄVDES, jag ville spy ner min äckliga jävla knarkarlägenhet, bara elda upp skiten och aldrig se den igen, och här börjar det gå utför på riktigt.
Jag tänkte att jag är en sån jävla besvikelse för min familj, en riktig looser, jag fattade inte hur nån kompis kan vilja umgås med mig, och min gamla av och påare - tjej, sen 8 år tillbaka, hur faan kan hon ens vilja titta åt mig? Jag är helt värdelös. Jag börjar tänka på meningen med allt, och att det fanimej inte finns nån, jag tänker i vad som känns en oändlighet på självmord, jag försöker hitta nån anledning att inte göra det men det finns inte nån, för allt är meningslöst och värdelöst, speciellt jag

Jag har det inte direkt ordnat för mig, skötte inte gymnasiet bra alls vilket resulterade i många IG osv, efter lumpen började jag köra lastbil och gjorde det i 4 år, var ganska nöjd med det men ville ändå bli en riktig människa på nåt sätt, ville inte bli som alla gamla gubbar som bara gnällde på jobbet

Så förra hösten hade jag sparat ihop pengar för att kunna leva ett år utan att behöva jobba, och tog tjänstledigt från jobbet, för att dra upp betygen på komvux. 2 veckor in på terminen är jag ute med ett gäng kompisar och super nåt fruktansvärt, jag dricker alldeles för mycket alkohol den här kvällen.
Nästa morgon vaknar jag upp under en balkong, fortfarande väldigt berusad, men med fruktansvärda smärtor i ben och rygg. Det visar sig att jag har ramlat 8 meter ner, och skadat ryggen ganska allvarligt, så jag får ligga på sjukhus en tid, och missar skolan osv.

Nu är jag 25 år och har alltså fortfarande inte fixat skolan, och knarkar och tar inte ansvar för min framtid. Och jag har vetat om att jag måste ta tag i det här, och jag har börjat göra det så smått, men den här svamptrippen band verkligen fast mig och spelade upp det om och om igen som jag vägrat inse.

Jag ligger kvar på soffan och börjar undra om jag blivit helt galen, jag håller verkligen på att psyka ur, jag vill in till psykakuten eller nåt liknande och att dom ska söva ner mig eller nåt för jag pallar inte vara vaken, jag ligger och tänker på självmord som sagt, men samtidigt vill jag inte göra det för jag är så rädd för vad som kommer efter, är ganska spiritualistisk av mig och tror absolut att det finns "mer" så att säga. Men jag är livrädd för att det bara är ytterligare en del i "fällan", och att jag aldrig aldrig kommer komma ur det. Hm, det blir luddigt här, ber om ursäkt för det men kan inte beskriva det bättre. Självmord skulle inte stilla mitt sinne helt enkelt för även efter det kommer nån jävel jävlas med mig, ungefär så

Jag går in på toaletten, kan knappt styra min kropp, alla klassiska symptom på svamp visar sig, väldigt starka, rummet vrider och har sig, men det är inte behagligt och roligt som det brukar vara utan bara väldigt väldigt jobbigt. Inga roliga färger eller så, utan bara grått och mörkt djävligt.

Sätter mig på golvet på toaletten, kan knappt sitta upp, mår så fruktansvärt illa, det känns verkligen som att den här vidriga växten jag satt i mig, svampen, nån slags död växt, har förorenat min kropp och mitt sinne, jag håller mig fast i toaletten och spyr, massor, en svart gegga, som växlar till att lysa väldigt kraftigt grönt, sen tillbaka till svart. Jag tittar ner i hålet som blir enormt för att sedan bli pyttelitet och tänker att, det här är vad som väntar mig i livet, en skitig nerspydd jävla toalett. Det är ditt liv, varsågod. Fortsätter tänka att jag e värdelös och av nån anledning att jag ska städa toaletter resten av livet. Trots att smeten rinner från mina mungipor, och att jag är för trött för att spotta bort det, jag bara sitter där med svampdräggel rinnandes över mig och toaletten, så tänker jag "fine, visst, släng det på mig bara. Jag skiter i vilket motherfuckers!" - och föreställer mig mickey rourke i Sin City, och Rorchak i Watchmen. Inser att det är en absurd tanke och att jag inte har nåt liknande med dom, väldigt coola snubbarna jämfört med mig

Lyckas ta mig upp och gå ut och lägga mig på soffan igen, polarn på sängen, vi kollar på nån snowboard film. Saken är att han bryr sig väldigt mycket om snowboard, ska dra till canada inom en snar framtid och bo där och ja, bara åka bräda mer eller mindre, och jag skäms så mycket för att jag inte fattar vad filmen handlar om, jag vill veta vad dom gör, jag vill titta på filmen och på alla coola tricks dom gör och visa honom att jag bryr mig om det han gör, och att jag tycker det är ballt. Men det går inte, för jag fattar fan ingenjävlating.

Tvärtom, mitt i filmen kommer det upp nån liten sekvens där en orkester spelar instrument, under vatten, nån spelar en trumpet under vatten till exempel. Och jag håller på att psyka ur, jag säger det, jag vill bara att det ska ta slut





Idag då : Träffade min mor, och åkte gemensamt ut till min bror och hans fru som i somras fick en liten bebis. Har träffat bebisen 1 gång förut, på 3 månader, jag skäms nåt fruktansvärt för det, jag vill ha bra kontakt med min familj och mina vänner men jag har det inte, och jag skyller det på dom. Men det är bara jag, det är mitt fel. Jag sitter i deras soffa och dricker kaffe och känner mig som en jävla idiot, jag önskar att ingen ska tilltala mig för jag vet inte vad jag ska säga, jag lyckas svara på frågor men jag drar bara ned stämningen i hela rummet, en så jävla dyster och bitter person. Fan har hänt med mig? När blev jag såhär? igår?

Jag vet ingenting. Nu känner jag mig bara tom. Vet inte om det här nånsin kommer släppa alltså. Jag ska ta tag i min framtid, skaffa ett kneg, jobba hårt, betala av skulder och lägga undan pengar igen för ett nytt försök på ett år på komvux, så jag kan söka in och läsa vidare nånting, vad som helst

Jag behövde det här, min personliga lilla resa till helvetet, jag får se det positiva i det, jag kan inte glida längre. Men det kom lite väl hårt. och ja ..

Blir inget trippande på ett tag framöver, det är en sak som är säkert. Kanske när jag har ordnat mitt liv, men inte förrän dess.

Om ni är kvar så tack för att ni läste

Det är klart man läste klart. Samtidigt som det var extremt jobbigt för dig, så tror jag det var nyttigt. Men det har du ju själv förstått.

Bara hoppas att du kommer ihåg det här dygnet, när en kompis ringer och vill ha en tripp.

Tråden har väldigt stor fokus på dina personliga problem istället för själva trippen.

Haha, rätt roligt beskrivet det där med knarklägenheten och framtidsvisionen i toan!
Annars låter det som att verkligheten börjat komma ikapp dig. Det är inte för sent än, men det kommer att bli tufft för dig att bryta loss från tattarlivsstilen.

Falla ner från en balkong på fyllan!??

Gillade din rapport och kände igen mig i den även om jag aldrig har gått ner så totalt i de tankarna som du verkar har gjort. En fråga bara, är det tankar som du kanske har ibland eller kom de bara helt "out of the blue"? Kanske du skrev något om men orkar icke läsa om för att.... jag är slö.

Labarata, ja det blev så. Gick lite hand i hand, trippen la upp det på ett sätt jag aldrig sett det på förut
Men ja, det blev lite mycket av mina personliga problem, jag är medveten om det. Ville ändå få med det

Pledians du verkar vara lite av en douchebag men du har rätt

Cisole, jag har varit medveten om det och tänkt på det en del, men alltid med tanken att "det löser sig" nånstans, har aldrig upplevt det såhär svart på vitt

Slacko, jag har också haft en tripp till helvetet och tillbaka, och jag vet precis hur du känner dig. Jag hade en fruktansvärd tripp i somras och jag har inte vågat närma mig psykedeliska droger sen dess. Men det jag lärt mig under tiden är att inga tripper är dåliga. Dom är fullständigt fruktansvärda under tiden man upplever dem, men när man tagit sig igenom helvetet (vilket man alltid gör) är det nyttiga life lessons man lär sig. Alla dåliga tankar kommer inte från någon annanstans än från dig själv, och psykedelien hjälper dig konfronteras med ditt undermedvetna. Ta dig din tid och reflektera över din upplevelse, och ta med ur den de positiva sakerna.

vad var det för svamp ni käkade?

Denna tripp visar att man måste vara bekväm i sig själv innan man kör en tripp.

Hoppas du har dragit upp dig efter trippen!!

PEACE

Har ingen aning vad douchebag är, men jag erkänner att min ton var lite onödigt elak där. Om denna upplevelse leder till att du tar tag i de saker du nämnde i rapporten och du börjar agera för att styra livet i den riktning du önskar så är jag mer än glad för din skull! Som sagt, det är aldrig för sent för förändring.