Magisk 4-ho-met tripp på bergstoppen

Info
Jag: Man, 75kg, 20 år
Substans: 40mg 4-HO-MeT och ca 0.5g cannabis
Tid: ca 4 timmar
Tidigare erfarenheter: 2-C-E, extacy, cannabis

Inledning
Häromdagen fick jag ett samtal från min nära vän ”Erik”, han berättade att han kommer och hälsar på om ett par dagar och kommer ha med sig lite busiga grejer som vi ska testa, namnget 4-HO-MeT. Vi har båda ganska nyligen börjat experimentera med psykedeliska droger, och detta är första gången jag ska testa denna substans. Som vanligt med nya droger börjar jag direkt läsa om ämnet, FAQs och tripprapporter, och allt verkar väldigt lovande.

Förberedelsen
Vi bestämmer oss att vi ska trippa hos mig på mitt landställe lite utanför Göteborg, där det är varmt, mysigt och helt ostörda. Vi har med oss chips, läsk, musik och gräs, och vi känner på oss att det kommer bli en kväll att komma ihåg. Ungefär klockan 10 kommer vi fram till Saltholmen där vi ska ta färjan, men till vår besvikelse så åker färjan först om en timme vilket innebär att vi behöver vänta väldigt länge med att inta substansen då vi inte vill trippa på färjan med allt folk. Vi går in i väntsalen och tänker att vi ska trippa där, men där är folk som väntar på färgan. En svart katt smiter in i väntsalen och jag börjar mentalt förbereda för en oturskväll. Utan att veta vart vi ska ta vägen eller vad vi ska göra så halsar vi varsin dos på 50mg. Vi tänker helt enkelt låta trippen bestämma vad vad som ska hända ikväll.

Get ready for takeoff
Efter några minuter går vi ut ur väntsalen för att slippa trippa bland främlingar, men hittar ingen bekväm plats, och det är också väldigt kallt och blåser kraftigt. Strax därefter jag känna att något intressant börjar hända; det pirrar lite i magen och jag börjar tycka allt är väldigt mycket roligare än vad det är. Vi bestämmer oss att tända upp en spliffen jag har kämpat med att rulla i vinden så vi går bakom väntsalen och tänder den. Helt plötsligt ser jag något hoppa fram från under en parkerad bil och jag själv skriker till och hoppar upp livrädd. Det var bara den svarta katten från väntsalen som lurades, men det hela visade på att något höll på att bli väldigt skevt i mitt huvud. Jag kollar ner på marken och ser hur hela vägen börjar täckas av fraktalmönster, och jag tycker det är det är något av det vackraste jag har någonsin sätt. Jag ser att det verkar finnas intressanta stenar bredvid vägen och tar upp en för att kolla noggrannare, och ser alla fina små fraktalmönster visa sig i detalj. Jag känner att stenen är så vacker att jag måste spara den, så jag sätter den i fickan och tar upp en ny från gatan. Jag fortsätter såhär med fem till stenar, eftersom varje sten jag tar upp är så vacker och unik så att jag måste lägga undan den och ta hand om den. Tillslut får Erik tillräckligt av mitt trams och säger att jag ska strunta i stenarna. Jag kollar omkring mig och får ganska starka visuella hallucinationer då bergen och träden börjar röra sig och bilda former som jag vet inte är verkliga. Jag blir väldigt fascinerad av detta och vill uppleva mer.

Skogsäventyr
Jag föreslår för Erik att vi borde gå upp på kullen bredvid gatan in i skogen. Erik tvekar och tycker det är lite väl läskigt eftersom det är mitt på natten och det inte finns några lampor i skogen – det kan ju bli jätteläskigt om vi börjar se monster och annat läskigt där inne. Trots detta börjar vi röra oss långsamt mot skogen och både jag och Erik börjar bli sugna på att utforska det farliga stället. Även katten vill vara med på vårt äventyr och följer med oss. Vi går in i skogen och jag tycker att naturen där är väldigt fascinerande; jag går runt och tar på allt som går att ta på för allt känns så härligt och spännande. Katten hakar också på, klängandes i grenarna precis bredvid oss. Vi spenderar en bra stund i att bara utforska allt vackert omkring oss, och allt blir en lek som om vi vore barn. Vi pratade om allt vi såg och upplevde utan att bry sig om vad den andra tyckte, för vi hade helt släppt allt; vi var en och samma, det Erik kände jag med och tvärt om. Det enda som fanns i vår värld var svårt lilla perfekta ställe vi hade hittat och inget annat spelade någon roll.

Erik ser plötsligt ett starkt ljus igenom grenarna bortom skogen och berättar att vi måste följa ljuset, att den kommer leda oss till vårt mål. Jag blir inspirerad och vi börjar röra oss uppåt in i den mörka skogen. Jag frågar om det är ok att använda mobiltelefonen för att lysa upp vägen, men vi kommer överens om att det skulle vara fusk och använder istället händerna för att känna oss fram. Jag känner hur jag aldrig har varit så nära naturen som jag var just då. Och jag älskade det. Vi går och uppåt för backen in i skogen, flyttar på grenar som är i vägen, och tillslut efter vad som känts som en timma stoppas vi av ett stort berg som vi inte kan komma över. Vi båda kollar på varandra och hoppas på att den andra vet hur vi ska fortsätta. Jag kommer på att vi istället kan gå runt berget och vänder mig om. Till min förvånan ser jag att den långa sträckan vi gått i vad jag trodde var en timma bara var några meter, kollar på klockan och visar sig att vi bara gått i ett par minuter. Och uppförsbacken var ingen uppförsbacke utan en raksträcka.

Nästan vid toppen
Vi går runt stenen och kommer till en stig. Dock kan ingen av oss lista ut om det är en stig eller bara ett berg som vi lurat oss själva är en stig. Men vi är i vår egna värld och vad saker egentligen är spelar ingen roll Vi fortsätter upp för stigen följandes efter ljuset, och när träden börjar tunna ur ser vi att ljuset är från månen – en magisk fullmåne. Vi går upp för berget med höga förväntningar på vad som ska visa sig i vid slutet av vårt äventyr som vi kämpat så hårt för. Jag känner även hur trippen börjar peaka desto högre jag kommer; tillslut jag kan inte längre urskilja lutning och gravitation, jag vet knappt själv vad jag gör, eller varför jag gör det, tidsuppfattningen är helt borta och stenarna framför mig och dom jag går på ändrar form och storlek hela tiden. Även avståndsuppfattningen är helt veck, vi kunde hoppa från höjder på en halvmeter och få det att kännas som att man hoppade från ett tak. Vi var verkligen som barn igen, lekandes i vår egna fantasivärld.

Segern
Tillslut kommer vi till toppen av berget och kroppen fylldes av euforisk känsla av seger. Vi slänger av oss jackorna, och båda sträcker ut armarna i vinden i lycka. Till höger ser jag den vackraste utsikten över havet jag någonsin sätt, perfekt upplyst av fullmånen. Till vänster ser jag hela Göteborg upplyst av vackra färger från stadens lampor, och jag kan styra precis vilka färger och nyanser som lamporna i staden ska lysa, jag känner hur jag styr energin över hela staden. Allt är helt perfekt och jag skulle och jag skulle inte vilja se, känna eller ha något annat än vad det berget hade att ge. Tillslut lägger vi oss ner på gräset och kollar upp i den magiska stjärnhimlen, och jag känner hur varje stjärna blir en del av mig och hur jag är en och samma med allt i hela universum. Jag känner mig som gud.

Verklighetsuppfattningen tonar bort
När jag kollar upp i stjärnhimlen och ser storheten i universum inser jag hur liten jag egentligen är. Vad spelar det då för roll om jag lever eller inte? Jag börjar nu komma in på väldigt djupa och skeva tankar, försöker förstå vad som är verkligt i det jag ser och känner. Men vad är skillnaden mellan fantasi och verklighet, vilken känner jag nu, eller finns det ingen skillnad? Det jag känner nu kanske bara är en annan verklighet? Men finns det i så fall någon verklighet är verkligare än någon annan? Jag börjar tänka mer och mer existentiellt och efter ett tag inser jag att jag helt tappat verklighetsuppfattningen och har ingen aning vad mitt liv är eller går ut på. Jag känner hur mina tankar sjunker snabbt in i sig själva, och det känns i hela kroppen. Jag börjar bli orolig över att jag ska komma fram till att livet är värdelöst. Men vad är mitt liv? Och hur kan jag ha ett liv utanför detta om allt och alla i universum är en och samma? Är även medvetandet något som vi alla levande varelser delar tillsammans? Och hur går livet framåt? Vad är tid, och hur kan den vara en del av verkligheten? Upplever jag tid just nu, och i så fall hur styr jag den?

Landningen
Jag vet inte hur länge jag låg där i gräset djupt, djupt inne i mitt undermedvetna. Jag var så långt bort från denna värld det gick att komma. Plötsligt vaknar jag upp av att den svarta katten klänger på mig och jag blir medveten om min egna kropp och existens. Det kändes som att katten räddade mig, och ser in i kattens ögon och ser att den är orolig för mig. Jag vill inte att katten ska vara rädd. Jag kollar mig omkring och inser vart jag är: på toppen av en utkiksbunker längst upp på ett berg, mitt i en kall septembernatt i t-shirt och det blåser 10-15 meter per sekund från havet. Jag, Erik och katten bestämmer oss att det är dags att röra sig tillbaka ner för berget. Vi tar på oss jackorna och lyckas på något sätt komma ner från berget till vägen, vilket var ett lika stort äventyr som att komma upp. Väl nere på vägen ser vi hur katten har stannat bakom vid ett hus och kollar på oss med ledsna ögon. Vi bestämmer att vi inte kan ta den till stan även om vi kommer sakna den, den bor ju faktiskt här och har antagligen en egen familj. Vi säger farväl till den men känner på oss att kommer vi se den igen någon vacker dag. Vi fortsatte sedan in till stan för att fortsätta äventyret där.

Slutsats
Så nu när jag sitter här idag och tänker igenom vad jag upplevde, kände och lärde mig så är jag säker jag att det var någonting bra. Jag lärde mig att öppna upp mitt inre till en människa på ett sätt jag aldrig kunnat göra. Jag kunde för första gången sätta mig in i hur andra djur än människan lever, att dom också har känslor som oss. Jag lärde mig även att uppleva naturlig skönhet på ett sätt som jag aldrig gjort förrut. Jag fick ny uppskattning och intresse för natur och förstod hur hur vacker hon är. Jag lärde mig att kärlek är något som borde upplevas så mycket mer än vad det görs, och kan delas med sig till mycket mer än bara en flicka. Jag såg hur magisk världen egentligen är och hur underbart det är att älska livet.

Take off och skogs äventyr känner igen mig i det du skiver när man själv har tagit 4-ho-met. Bra rapport en 5 helt klart från min sida.

Kul att du gillade den Ah, tror att man måste känna igen mycket av rapporten för att verkligen uppskatta den. Kanske även få personer som inte trippat att att förstå lite av känslan som psykadeliska droger kan medföra medför utöver bara de visuella hallucinationerna.

Känner igen mig mycket i det där hur det känns uppe toppen på något berg bland annat på 4-ho-met) och trippa, har många gånger själv pallrat mig på diverse skog-berg när man trippat och det är alltid lika awesome att blicka ut över allting 360grader, havet också och skärgården en sommarkväll, good times good times.

SUPER FET !!!!!
5/5

jättebra beskrivet !! Kunde riktigt leva mig in i dina beskrivningar!!
Det är precis SÅ en resa ska vara!

Haha fint skrivet!

Kommer ihåg när jag tog 4-ho-met med en polare och vi satt och klurade i 20 minuter på om klockan var 19.45 eller 21.20 (klocka med visare alltså). Det roliga var att det inte spelade någon roll för klockan hade inga batterier i sig och fungerade således inte.

Mycket fin rapport! Känner igen tankarna om verklighet, då jag fått liknande på 4-ho-met, och jag måste erkänna att det stämmer till hundra procent.

4/5!

Haha ligger i feber just nu efter trippen, man tänker ju inte direkt på hälsan när kastar av sig jackan i lycka på toppen av berget. Men trippen var i vilket fall hundra gånger värt förkylningen =)

detta låter bekant =)

Väldigt välskriven rapport! Lite stavfel och skit men det spelar ingen roll när innehållet var så bra. Ska själv inom en snar framtid trippa på 4-ho-met igen och hoppas att jag får en lika bra tripp som du

Kan du jämföra 4-ho-met med 2c-e? Av vad jag har läst så är 2c-e väldigt visuellt samt ger dig en stor mindfuck, jämförs ofta med syra. Det borde väl då vara bättre än 4-ho-met? Har trippat massor på 4-ho-met och är nu påväg att köpa 2c-e, det är därför jag frågar.