2010-09-11, 11:13
#1
Detta är både min första tripprapport, och mitt första inlägg. Hoppas rapporten uppskattas!
Substans:
Copelandia cyanescens (aka Hawaiian eller Panaeolus cyanescens)
Tidigare erfarenheter med droger:
Alkohol
Dos:
oklar, började med elefantens rekomenderade nybörjardos, men tog mer senare.
Ålder/Kön/Vikt vid tillfället:
20/M/135 kg
Tid:
okänd
Beskrivning:
Jag och min pojkvän (vi kan kalla honom för Erik) var drogmotståndare. Vi hade bägge gått på etablisemangets drogpropaganda. En dag läste jag på flashback om att det fanns psykadeliska svampar, som tydligen inte skulle vara beroendeframkallande på något sätt!
Jag undersökte saken närmre, och där fanns ingen information som tydde på att det skulle vara farligt, så jag snackade med Erik om det. Erik hade också läst om svamparna och tyckte det verkade kul. Vi listade snabbt ut vad ”elefanten” betydde, och bestämde oss för att beställa vars en påse, dvs en stark dos var, eftersom vi ville vara säkra på att vi skulle få önskad effekt.
Vi bestämde snabbt att vi skulle trippa i en föreningslokal vi hade tillgång till, där vi visste att det inte skulle vara folk, eftersom vi vid tillfället bodde hos Eriks föräldrar. Medans vi väntade på brevet från elefanten gjorde vi playlists med noga utvald och varierad musik, allt från trance via povel ramel till metal, och allt där emellan.
Brevet kom på en fredag, och vi var mycket exalterade, eftersom det var en fredag som vi hade tänkt kunde vara en potential trippdag. Vi åkte och handlade koffeinfritt té, och när vi stod i kassakön såg jag de små mobilsmyckena som var formade som ahlgrens bilar, som man fick om man köpte två påsar. Erik stoppade en i fickan utan att jag märkte det, som jag fick när vi kommit ut ur butiken.
Vi stack hem om och hämtade den bärbara datorn, och datorhögtalarna för bättre ljud, varpå vi sedan raskt tog oss till föreningslokalen. Väl där kokade vi té, och lät svalna en aning innan vi lade i svamparna och lät dra en stund. Jag packar upp mobilsmycket och ställer det på bordet.
Svampen intas.
Efter en kvart börjar Erik få OEV-s, medan jag känner mig helt vanlig. Jag reser mig ur soffan för att sätta igång musiken, och känner hur jag inte kan hålla överkroppen ovanför underkroppen, utan måste flytta benen först, sen överkroppen. Trots detta får jag för mig att svampen inte funkar, och kastar in mer svamp i munnen som jag tuggar på medans jag slår på vår trance-spellista.
Jag tittar mot den lilla ahlgrens-bilen. Jag reflekterar över hur underligt det är att det ser ut som att bordet rör sig bakåt under den, som om den kör framåt, samtidigt som den står stilla. Helt plötsligt tittar bilen på mig och ler, och jag känner att han förstår mig. Han blinkar ett par gånger, samtidigt som furubordet han står på långsamt transformerar sin yta till regnbågsfärgad asfalt, som rusar förbi under bilen.
Erik avbryter min och bilens tankeutväxling, och säger att sköldpaddorna i taket är fantastiska! Jag tittar upp, och ser de mest fantastiska sköldpaddorna simma förbi över oss. Allt vatten som svävar över oss i taket tillsammans med sköldpaddorna får mig att bli törstig. Jag går och hämtar vatten till mig och Erik, och när jag kommer tillbaka med det blir Erik överlycklig! ”Hur kunde du veta att jag var törstig?” frågar han. Jag behöver knappt säga att jag bara visste, innan han förstår.
Jag häller vattnet ur bringaren i vars ett glas, men strålen ser inte ut som vanligt. Strålen som kommer ur bringaren är den mest fantastiska regnbåge du kan föreställa dig, som rinner ur bringaren i slow motion. Erik och jag dricker girigt. Medans jag dricker inser jag två saker. Den första är att vatten är det som ger liv, och är det mest fantastiska som finns på hela jordklotet. Det enda som betyder något i världen är vatten, och det är en ära att få dricka det. Det andra jag inser är att jag inte kan känna mina tänder. Tänderna återfick inte känseln förän trippen i princip var slut.
Erik känner att det är dags för musikbyte, eftersom han inte är så förtjust i Trance som jag är. Istället slår han på soundtracket från Pippi Långstrump-filmerna. Både han och jag kollapsar i skratt-attacker när musiken kommer på. Jag märker helt plötsligt att soffan är fin. Den är svart-grå, och har små små urblekta färgprickar i ett åttiotalsmönster. I mitt tillstånd är den så svart att man inte kan se de svarta delarna, medans färgprickarna lyser som stjärnor i alla möjliga färger. Prickarna ser så goda ut, så jag inte kan låta bli att smaka på dem. Jag lägger mig ner och slickar lite försiktigt på prickarna. De smakar underbart, varje färg har sin egen smak och smakar som inget jag någonsin smakat!
Erik har varit ute och rökt, och ser mig ligga på soffan. Han frågar vad fan jag håller på med. Jag svarar som det är, att soffan smakar gott. Erik får mig att inse att man inte ska slicka på soffor. Jag och erik fryser båda två, så vi bestämmer oss för att ge oss ut på skattjakt i de olika rummen i lokalen. Tio meter bort, i ett annat rum, som det säkert tog oss tio minuter att ta oss till, finns en kista med bortglömda kläder.Erik och jag har hittat den stora skatten! Vi inser efter många försök att få på vantar o mössor att tolvåringars kläder inte passar oss, så vi tar oss tillbaka till soffan.
Titta, vatten! Vi dricker mer vatten, som uppför sig och smakar precis lika fantastiskt som det gjorde innan. Jag får syn på diskhanduken som hänger bredvid soffan. Den talar till mig, den har ett medvetande, den är så mycket mer än en diskhandduk! Jag tar försiktigt ner den från kroken, och den talar till mig. Jag behöver inte svara, för den läser mina tankar. Handduken och ahlgrens-bilen förstår mig.
Plötsligt kommer jag in i en negativ tankespiral, och min snedtripp börjar. Jag börjar gråta. Jag gråter som jag aldrig har gråtit förr, och som jag aldrig gråtit sedan dess. Jag berättar saker för Erik som han inte visste om mig, som jag själv nästan hade förträngt, hemska saker från min uppväxt bland annat. Alla OEV’s är borta, och jag känner hur det rent ut sagt flödar ur mina tårkanaler. Erik blir tvungen att trösta. Det tar minst en halvtimme att prata igenom allt, och få stöd. Trippen har börjat lägga sig, och jag mår bättre igen. Erik är förståss inte glad, men jag försöker peppa upp honom igen.
Till slut är både han och jag ok igen, och trippen är nästan slut tror vi. Helt plötsligt ringer telefonen i lokalen! Vi tittar på klockan, och klockan är prick tolv på natten. Vi nojjar litegrand, packar ihop våra saker och sticker. Vägen hem som i verkligheten är cirka 200 meter, känns som nästan en kilometer. Vi har båda tunnelseende, och fortfarande störd syn, men vi tar oss hela vägen hem utan incident. Väl hemma lägger vi oss direkt, men jag blir så sugen på mat, så jag hämtar ett paket digestive-keks. Jag äter dem i sängen, gnagandes på den för att de ska vara så länge som möjligt. När jag är klar somnar jag. På morgonen förbannar jag digestivekexens uppfinnare.
Substans:
Copelandia cyanescens (aka Hawaiian eller Panaeolus cyanescens)
Tidigare erfarenheter med droger:
Alkohol
Dos:
oklar, började med elefantens rekomenderade nybörjardos, men tog mer senare.
Ålder/Kön/Vikt vid tillfället:
20/M/135 kg
Tid:
okänd
Beskrivning:
Jag och min pojkvän (vi kan kalla honom för Erik) var drogmotståndare. Vi hade bägge gått på etablisemangets drogpropaganda. En dag läste jag på flashback om att det fanns psykadeliska svampar, som tydligen inte skulle vara beroendeframkallande på något sätt!
Jag undersökte saken närmre, och där fanns ingen information som tydde på att det skulle vara farligt, så jag snackade med Erik om det. Erik hade också läst om svamparna och tyckte det verkade kul. Vi listade snabbt ut vad ”elefanten” betydde, och bestämde oss för att beställa vars en påse, dvs en stark dos var, eftersom vi ville vara säkra på att vi skulle få önskad effekt.
Vi bestämde snabbt att vi skulle trippa i en föreningslokal vi hade tillgång till, där vi visste att det inte skulle vara folk, eftersom vi vid tillfället bodde hos Eriks föräldrar. Medans vi väntade på brevet från elefanten gjorde vi playlists med noga utvald och varierad musik, allt från trance via povel ramel till metal, och allt där emellan.
Brevet kom på en fredag, och vi var mycket exalterade, eftersom det var en fredag som vi hade tänkt kunde vara en potential trippdag. Vi åkte och handlade koffeinfritt té, och när vi stod i kassakön såg jag de små mobilsmyckena som var formade som ahlgrens bilar, som man fick om man köpte två påsar. Erik stoppade en i fickan utan att jag märkte det, som jag fick när vi kommit ut ur butiken.
Vi stack hem om och hämtade den bärbara datorn, och datorhögtalarna för bättre ljud, varpå vi sedan raskt tog oss till föreningslokalen. Väl där kokade vi té, och lät svalna en aning innan vi lade i svamparna och lät dra en stund. Jag packar upp mobilsmycket och ställer det på bordet.
Svampen intas.
Efter en kvart börjar Erik få OEV-s, medan jag känner mig helt vanlig. Jag reser mig ur soffan för att sätta igång musiken, och känner hur jag inte kan hålla överkroppen ovanför underkroppen, utan måste flytta benen först, sen överkroppen. Trots detta får jag för mig att svampen inte funkar, och kastar in mer svamp i munnen som jag tuggar på medans jag slår på vår trance-spellista.
Jag tittar mot den lilla ahlgrens-bilen. Jag reflekterar över hur underligt det är att det ser ut som att bordet rör sig bakåt under den, som om den kör framåt, samtidigt som den står stilla. Helt plötsligt tittar bilen på mig och ler, och jag känner att han förstår mig. Han blinkar ett par gånger, samtidigt som furubordet han står på långsamt transformerar sin yta till regnbågsfärgad asfalt, som rusar förbi under bilen.
Erik avbryter min och bilens tankeutväxling, och säger att sköldpaddorna i taket är fantastiska! Jag tittar upp, och ser de mest fantastiska sköldpaddorna simma förbi över oss. Allt vatten som svävar över oss i taket tillsammans med sköldpaddorna får mig att bli törstig. Jag går och hämtar vatten till mig och Erik, och när jag kommer tillbaka med det blir Erik överlycklig! ”Hur kunde du veta att jag var törstig?” frågar han. Jag behöver knappt säga att jag bara visste, innan han förstår.
Jag häller vattnet ur bringaren i vars ett glas, men strålen ser inte ut som vanligt. Strålen som kommer ur bringaren är den mest fantastiska regnbåge du kan föreställa dig, som rinner ur bringaren i slow motion. Erik och jag dricker girigt. Medans jag dricker inser jag två saker. Den första är att vatten är det som ger liv, och är det mest fantastiska som finns på hela jordklotet. Det enda som betyder något i världen är vatten, och det är en ära att få dricka det. Det andra jag inser är att jag inte kan känna mina tänder. Tänderna återfick inte känseln förän trippen i princip var slut.
Erik känner att det är dags för musikbyte, eftersom han inte är så förtjust i Trance som jag är. Istället slår han på soundtracket från Pippi Långstrump-filmerna. Både han och jag kollapsar i skratt-attacker när musiken kommer på. Jag märker helt plötsligt att soffan är fin. Den är svart-grå, och har små små urblekta färgprickar i ett åttiotalsmönster. I mitt tillstånd är den så svart att man inte kan se de svarta delarna, medans färgprickarna lyser som stjärnor i alla möjliga färger. Prickarna ser så goda ut, så jag inte kan låta bli att smaka på dem. Jag lägger mig ner och slickar lite försiktigt på prickarna. De smakar underbart, varje färg har sin egen smak och smakar som inget jag någonsin smakat!
Erik har varit ute och rökt, och ser mig ligga på soffan. Han frågar vad fan jag håller på med. Jag svarar som det är, att soffan smakar gott. Erik får mig att inse att man inte ska slicka på soffor. Jag och erik fryser båda två, så vi bestämmer oss för att ge oss ut på skattjakt i de olika rummen i lokalen. Tio meter bort, i ett annat rum, som det säkert tog oss tio minuter att ta oss till, finns en kista med bortglömda kläder.Erik och jag har hittat den stora skatten! Vi inser efter många försök att få på vantar o mössor att tolvåringars kläder inte passar oss, så vi tar oss tillbaka till soffan.
Titta, vatten! Vi dricker mer vatten, som uppför sig och smakar precis lika fantastiskt som det gjorde innan. Jag får syn på diskhanduken som hänger bredvid soffan. Den talar till mig, den har ett medvetande, den är så mycket mer än en diskhandduk! Jag tar försiktigt ner den från kroken, och den talar till mig. Jag behöver inte svara, för den läser mina tankar. Handduken och ahlgrens-bilen förstår mig.
Plötsligt kommer jag in i en negativ tankespiral, och min snedtripp börjar. Jag börjar gråta. Jag gråter som jag aldrig har gråtit förr, och som jag aldrig gråtit sedan dess. Jag berättar saker för Erik som han inte visste om mig, som jag själv nästan hade förträngt, hemska saker från min uppväxt bland annat. Alla OEV’s är borta, och jag känner hur det rent ut sagt flödar ur mina tårkanaler. Erik blir tvungen att trösta. Det tar minst en halvtimme att prata igenom allt, och få stöd. Trippen har börjat lägga sig, och jag mår bättre igen. Erik är förståss inte glad, men jag försöker peppa upp honom igen.
Till slut är både han och jag ok igen, och trippen är nästan slut tror vi. Helt plötsligt ringer telefonen i lokalen! Vi tittar på klockan, och klockan är prick tolv på natten. Vi nojjar litegrand, packar ihop våra saker och sticker. Vägen hem som i verkligheten är cirka 200 meter, känns som nästan en kilometer. Vi har båda tunnelseende, och fortfarande störd syn, men vi tar oss hela vägen hem utan incident. Väl hemma lägger vi oss direkt, men jag blir så sugen på mat, så jag hämtar ett paket digestive-keks. Jag äter dem i sängen, gnagandes på den för att de ska vara så länge som möjligt. När jag är klar somnar jag. På morgonen förbannar jag digestivekexens uppfinnare.
