Vilken bild av Gud har ateisten?

Nu vänder sig TS iofs till ateister, men jag smyger in med en problematik som jag ibland (inte minst här på fb) upplever.

Jag uppfattar den "fanatiske" ateisten som väldigt fäst vid bevisbördan, ett slags svart/vitt-tänk som jag inte är intresserad av. Man försöker motbevisa tro med vetenskapliga teorier och fakta, vilket bara "fanatiskt" troende människor går i clinch mot. Inte sällan en föreställning om gud som interventionistisk, dvs fysiskt ingripande och baserad på deras konkreta tolkningar av religioners abstrakta symboler.
Ett exempel: När jag läser i Bibeln om att Jakob brottades med gud till solen gick upp, läser jag det som att han brottas med sin tro och sina tvivel - inte en personifierad gestalt. Därför kan en sådan text fortfarande vara betydande, trots att den inte är vetenskapligt korrekt.

Jag tror att det ofta beror på en ytlig och endimensionell gudsbild hos ateisten. Det blir liksom svårt att föra ett "vetenskapligt korståg" mot någon som tror på evolutionsteori och vetenskapliga rön, samtidigt som han har en djup tro på gud.

Har jag sagt att jag "upplevt" Jesus och Buddha?

Någon bild av gud har jag nog inte. När man diskuterar honom måste man utgå ifrån hur han målas upp av den religion man diskuterar.

Hur målas Gud upp hos de olika religionerna enligt dig då?

Vi kan ju ta kortversionen av den abrahamitiske guden så som han beskrivs i bibeln. Han är allsmäktig och allvetande. En person. En herre. Hans handlingar finns att läsa i bibeln, och anser man att dennes handlingar enbart är goda är man utan tvekan en psykopat. Det kryllar av trådar i forumet som beskriver några inte allt för stolta episoder ur guds "liv". En annan kanske viktigare fråga enligt mig är vilken bild man har av religionen. Gud är ju en del av religionen. Den är full av paradoxer. Exempelvis fri vilja och guds omniscens, omnipotens (om gud skapar en sten han inte kan lyfta är han inte omnipotens, om han inte kan skapa en så pass tung sten är han inte heller omnipotent.) Hela teodiceproblemet är en enda fet paradox. Detta kan inte stämma. Två ömsesidigt uteslutande saker kan inte vara sanna samtidigt.

Tja, vet inte riktigt vart jag ska börja... Kanske är bättre om du frågar något specifikt du vill veta, annars kommer detta att bli den längsta uppsatts jag någonsin skrivit.

Om det är de ambrahamitiska religionerna som förbryllar dig över din existens som människa kan jag förstå dig.
Läser man dessa religiösa skrifter, vetenskapligt, som om dom vore kakrecept kan jag förstå att dom kan ses som konstiga. Tror inte att man ska läsa dessa texter som någon form av avhandling utan se dem som en vägledning, Man behöver inte vara troende för det.

Visst. Bibeln är inte en bok fylld med vetenskapliga saker. Däremot gör den anspråk på vetenskapliga frågor, som hur jorden skapade exempelvis. Så något vetenskapligt värde är jag glad att du är överens med mig, att den inte har.

Som vägledning... Jag läser mycket inspirerande saker i vilken skönlitteratur som helst, som jag finner suggestiv. Då bibeln uppenbarligen inte är en bok från gud (detta håller du väl med om? Du erkände att de vetenskapliga svaren var felaktiga? och varför skulle dom vara det om boken var sförmedlad av en allvetande gud?) ser jag inga skäl till att låta den ha en särställning som inspirationskälla.

Ok. Så du erkänner att det är en sorts placeboeffekt? Att "de" hjälpt dig via den vägen? Eller menar du att de faktiskt existerar och att de personligen hjälpt dig?

Hur ser bilden av gud/mening ut för just dig?

Som övertygad ateist har jag försökt föreställa mig en gudom på de flesta sätt. Människan skapades till Guds avbild är ju en variant. Att låtsas att allt i Bibeln bara är metaforer och att den måste tolkas hårt (vilket jag håller med föregående talare om är ett bra tecken på att någon Gud inte var inblandad i författandet) så att man kan föreställa sig Gud som "allt" eller någon slags ande eller vad sjutton som helst.. inget kan få mig att ett sådant väsen har någon möjlighet att existera och verka.

Den enda Gud som för mig inte känns helt omöjlig är en som startade allt men sedan försvann eller tog en åskådarposition. Och en sådan Gud kan man lika gärna anse aldrig funnits. Den kan ha sett ut som vad som helst. Skiter i vilket.