Vilken bild av Gud har ateisten?

Om vi lite slarvigt delar upp religiositet, så kan vi urskilja vi tre delar:
1. Vi har den förklarande myten (oavsett om man bokstavligen tror på den eller ej), exempelvis bibelns skapelseberättelse eller att det åskar för att Tor slåss mot jättar.
2. Sedan har vi den existentiella aspekten med riter, normer och förhållningssätt. Den gyllene regeln är ett sådant exempel som berättar om hur vi förhåller oss till andra. Judarnas omskärelse som visar på att gud har upprättat ett förbund med just dom är ett annat exempel.
3. Slutligen har vi tron. Det stora ogripbara mysteriet som vi kallar Gud. Här möter vi fundamentala upplevelser som tron på det innersta/yttersta, förlåtelsen, andligheten och upplevelsen av förtröstan.

Vi vet om att vetenskapen bryter mark på "1:ans" bekostnad. Lite krasst sagt så behöver vi inte längre gud för att förklara hur de världsliga tingen fungerar.
Och ur ett filosofiskt perspektiv är vi inte heller i behov av religion för att 'klara av' 2:an. Vi kan upprätta deklarationer om de mänskliga rättigheterna utan att blanda in gud. Däremot vet vi inte hur världen skulle ha sett ut utan religionens påverkan på detta (men det är en annan fråga).
Men vad gäller nummer 3, så står det "Here Be Dragons" på vetenskapens karta. Tilliten som en troende känner inför det gudomliga går inte att mäta eller intellektuellt rationalisera bort. Nummer 3 är inte heller avhängig nummer 2 och 3. Därför kan 2000-talets människa fortfarande be och känna en djup gudomlig närvaro, trots att hon känner till Big Bang och neurotransmittatorer.

Det som är så 'genialiskt upprättat' med religion är dock att vi möter 3 (dvs gud) i nummer 2 och 3. Man ser helt enkelt världen med andra glasögon. Om jag säger att jag ser gud i dig, så skulle du ringa efter en ambulans. Men en annan troende skulle bara nicka instämmande.

Jag förstår vad 526 och den lede fan vill säga. Utan fantasi kommer vi ingenstans alls. Man måste kunna föreställa sej fantastiska saker, hur fantastiska som helst. Men där tar min förståelse slut. Vad är det för nytta med att hålla dem för sanna? Och än värre att bygga fantasi på fantasi tills vi kommer så högt upp att syret tar slut (kanske det som hänt för vissa ). Vi kommer ju aldrig på rätt väg på det sättet. Visst, ha gärna otroliga ideer, någon gång visar det sej att den är sann eller kan genomföras. Sök din egen sanning, och föreställ dej vad som helst. Men jag kan inte förstå hur man kan tro att någonting blir verkligt och sant bara för det. Och jag har ändå jävligt livlig fantasi, jag lovar!

Vad gäller bilden av gud, så visst kan ju en ateist ha en sådan också, och söka bevis för och tecken på att den är sann. Men om man inte hittar dem då? Om de bara inte finns? Jag tror inte på någon gud, men jag kan nog mycket väl föreställa mej mänskor som gör det. Också om någon är helt övertygat troende, hur i helvete kan det vara möjligt att denna då inte inser att det finns andra mänskor som inte sett dessa tecken och inte kan ta någon annans subjektiva upplevelser som bevis för någonting alls?

Här min gudsbild: Jag är inte säker på någonting, men bland det som jag håller för allra minst sannolikt är att det skulle finnas någon gud som ens påminner om den som framställs i de abrahamitiska religionerna. Och om den bilden skulle stämma, även om han är den som skapat mej, så ska han komma med jävligt goda argument för att jag ska känna något annat än avsmak för honom. Han går emot det mesta i min uppfattning om rättvisa och godhet, och de positiva saker som finns i t.ex. NT är på inget sätt unikt kristna.

Förklara då för mig de djupa intelligenta vinklingarna du lyckats förstå för att begripa allt, så mycket bättre än "religiösa" och gemene man?

Förbereder mig för ett riktigt långt inlägg här nu, när du bygger upp din övertygelse.

Du måste skilja på intuition, induktion och fantasier.

Gud är en skapelse av människans egna fantasi. rädslan för vad som komma skall, gör gudabilden till en trygghet, som inbringar hopp... om ett liv - efter döden.

Jag anser att den enskilde människan är "gud" över sitt egna liv. Alltså är denna sk. "Gud" ett avtryck av hur vårt liv formar sig; utifrån slumpens "lyckorus" samt ödets sanna grundlag.

Din insikt är då lite som att spotta på det faktum att du överhuvudtaget finns här och nu som en existentiellt medveten varelse?

Om jag förnekar det faktum; att min existens ej är av medveten grad, vore en dogms satirmodul. I grund och botten, yttrar sig all den energi... som vi lägger ner på att leva och dö; egentligen är ett bländverk som bländar individens egna sunda förnuft, att tänka klart utifrån ett högre väsens horisonter.

Kan du över huvud taget läsa? Har jag vid något tillfälle påstått att jag "begriper allt"? Det enda jag har påstått är att din världsbild är fantasilös och banal (inte gemene mans - utan din, och de flesta religiösas). Och jag tror, som sagt, inte att jag kan förklara för dig så att du förstår - av den enkla anledningen att du inte förstår.

Men vi kan börja med påståendet "gud skapade allt". Gud kan i detta fall vara vad som helst och behöver inte definieras (det spelar ingen roll hur det definieras). Om vi tänker i ett par minuter så inser vi ganska snabbt att påståendet är falskt - hur gör vi det tror du? Och om det inte är sant att gud skapade allt (vilket det alltså inte är), vad skapade han inte? Vem skapade det? Behövs det en skapare? Kan det ens finnas en skapare om det är sant att ingenting kan komma från ingenting? (Nej, det kan det inte). Och om det inte är sant då? Om någonting faktiskt kan komma från ingenting? Då behövs ingen skapare.

Börja där. Lägre än så kan jag inte sjunka. Och försök besvara frågorna logiskt - inte med vad som är "troligast" eller hur det "känns". Hur underbar, mångfacetterad, levande, kärleksfull och fantastisk min världsbild är kan jag tyvärr inte förmedla till dig. Men om du slutar klänga dig fast vid de enkla svaren så kanske du kan börja fundera på frågorna istället, och kanske ifrågasätta vilka frågor som är relevanta?
Om du vill ha ett långt inlägg får du nog försöka föra upp diskussionen på en lite högre nivå.

Varför det? Tills objektiva bevis framlagts så är de på samma linje. Induktion finns det åtminstone någon grund för, men slutsatsen kan ändå vara helt fel.

Och hördu, 526. Hitler, Pol Pot, Bin Laden & co hade ju alla sin respektive världsåskådning med sina egna motiveringar. Dom hade säkert funderat mycket på dem och var alla jävligt övertygade om att dom hade rätt. Tycker du att de var sanna?

Förresten, är det så att DenLede är lika med Död o Återfödd? Tycker mej se vissa likheter

Först och främst så är du ingen agnostiker, när jag läser dina inlägg verkar du vara en troende, kanske en troende agnostiker. Men med tanke på hur säker du verkar vara på att det finns en skapare så verkar inte ordet agnostiker passa in på dig speciellt bra!


Varför måste det finnas en anledning? Som många andra i tråden redan pekat ut så pekar inte observationerna mot att det finns någon anledning alls.


Nej, ateism är bara en icke-tro på en skapande gud, eller gudar överhuvudtaget och lägger inte in några filosofiska tankegångar om livets mening.


Ateister i allmänhet har naturligtvis ingen synsätt på någon gud eftersom de inte tror på någon sådan varelse.


Det verkar mera vara de medeltida kristnas syn på gud, i synnerhet Michelangelos syn på gud.


Religiösa fundamentalister är bokstavstroende, det är ju liksom det fundamentalist betyder. Att tro på en grundlära.


Nej, man tar nog oftast de religiösas bild av gud, och de egenskaper de har gett honom och skrattar åt idioterna. För de är ofta väldigt motsägelsefulla.


Har ingen!

Så enligt dig kan man inte uppskatta livet om det inte finns en högre makt?

Lite konstig syn men visst..

Du är i motsatts till tidigare påstående, agnostisk teist... agnostiker.
Nej, ateismen säger bara en enda sak: Vi vet inte att det finns en gud därför utgår vi ifrån att gud inte finns.
Ordagrant!
Inget mer!
Inget mindre!

Grundkurs i terminologi:
Gnostisk Ateism: -Vi vet att det inte finns någon gud. Även kallad stark ateism. (Kräver bevis eftersom det innebär ett påstående)
Agnostisk Ateism: -Så vitt vi vet, finns ingen gud. Även kallad svag ateism. (Kräver inte bevis eftersom det inte innebär ett påstående)
Samma sak med Teism:
Gnostisk teism: -Vi vet att det finns en gud. (Kräver bevis)
Agnostisk teism: -Vi vet inte om det finns en gud, men kanske. (Kräver kanske bevis, eftersom det kanske innebär ett påstående)
Agnostisk teism och agnostisk ateism är således i stort sett samma ståndpunkt. Däremot är ju, om man ska hårdra det, de som påstår sig vara teister men medger att de saknar vetenskaplig grund för det, egentligen är agnostiker.
Ok...?
...eller så är man emot påståendet om sanningshalten i den religion för vilken man presenteras helt enkelt.
En ateists (tex jag själv) bild av gud är helt enkelt bara en bild av den troende, med vilken jag resonerar,'s bild av gud. Jag har ju ingen egen bild av gud då jag inte tror att någon gud finns.