Kilo eller tjilo?

Jag har hört både "kilo" där i:et betonas, samt "tjilo" för att åsyfta kilogram.

Vilket uttal är det korrekta? Är både lika acceptabla? Är det dialektala skillnader eller helt enkelt bara "kex-tjex-syndrom"?

Bra fråga, tror det har att göra med språkutveckling.

Språk förändras ju ganska mycket under tiden och du vet inte om det bara är jag men har nog aldrig hört nån under 30 år säga Kilo. Jag säger personligen "tjilo" och blir av någon underlig anledning störd av folk som säger "Jag köpte tre KILO godis".

Vore kul om nån som inte är rökt som en rysk ål kunde svara, helt inne i den här frågan nu.

I:et betonas i båda fallen. Det finns ingen betoningsskillnad. Själv säger jag "tjilo".

Vadå i:et betonas? :S
Du menar väl mer att folk uttalar k:et i kilo som ett K och inte ett tj-ljud?
Många från sthlm och där i trakten brukar säga kilo med ett väl uttalat k-ljud

Jag har i egenskap av finlandssvensk alltid sagt "kilo" (med k och dessutom med kort i). Det tror jag alla finlandssvenskar säger - förutom vissa som flyttar till Sverige och anammar svenskarnas uttal. (Det har dock inte jag gjort fast jag bor i Sverige, tycker "tjilo" låter lite fånigt ) Säger även kex, kiosk och känguru med k. (Och nej, jag är INTE finskspråkig.)

EDIT: Har även hört nån enstaka svensk säga "kilo" med k, dock förstås med långt i, till skillnad från mig.

Jo, men det är säkert helt normalt för finlandssvenskar. Fast min f.d. flickvän hade, som du uttrycker det, anammat svenskt uttal och säger "tjilo".

För mig är det inget annat än "tjilo" som gäller, liksom "tjiosk". Däremot uttalar jag kex med k.

Har du kort i blir det väl "killo"; vilket låter lite konstigt. Själv har jag alltid kört på "tjilo" även om jag inte reagerar nämnvärt på folks användande av "kilo".

Svensk ordbok anvisar för kilo båda uttalen [ç- el. k-] som likvärdiga. Ni som uttalar kilo med k-ljud, säger ni kilometer med k-ljud också?

Hur uttalar du o:et i kilo? Är det ett kort å-ljud i enlighet med det finska uttalet eller använder du "svenskt" o-ljud?

Inte nödvändigtvis. Normalt sett har vi komplementär längd i svenska, men det finns ingenting som säger att vi alltid måste ha det.