De flesta familjer/par: "vi är lyckligast i världen" - en fasad i många lägen?

Jag tror inte jag någonsin hört något annat utöver detta när man pratat med par eller familjer - allt är så himla bra och man är lyckligast i världen. Fast när jag pratar med mina vänner (som nu alla faktiskt har småbarn) öga mot öga så kommer sanningen fram. 9 av 10 mår bokstavligen talat skit och bråkar hela tiden med sin "jävla kärring", de känner sig som fångar i sina hem och det där med unge var trots allt inte så himla kul som alla sa. Jag vet även att ett par av dem i smyg knaprar "lyckopiller".

Ja, sen har vi ju det där med barn: "När jag fick lilla lukas hittade jag meningen med mitt liv" - men ändå så "kastar" de desperat bort barnen till närmaste släkting eller vän vid varje tillfälle som ges. Att de inte annat än vill komma bort från "skiten" är tydligt. Ja, vad ska man säga? Lyckligast i världen?

Givetvis finns det lyckliga par och familjer därute också, men tror ni inte att många i många lägen bara håller upp fasader utåt? För egentligen så är de inte så jävla bra utan snarare raka motsatsen... Samt, varför gör folk detta egentligen? Vill man inte erkänna sina "misslyckanden"? Är det skamligt att göra det? Är svensken för "stolt" för detta?

Därför man ska binda sig och skaffa sig familj när man verkligen är redo

Som du själv säger så är det mycket möjligt att det är en fasad. De kanske inte riktigt vill prata offentligt om de mindre bra sakerna. De kanske känner sig tvungna att vara "lyckliga" med barn och skäms. Finns så många anledningar. Tyvärr

Alla har bra och dåliga dagar. Så egentligen kan man säga att alla någon gång haft en fasad. Jag menar om jag har haft en riktigt dålig månad och en bekant till mig frågar hur jag mår berättar jag fan inte hela historien utan säger istället kort och gott "jag mår bra"... Sedan är det väl självklart att man inte vill dela med sig med sina misslyckanden heller, men det gäller bara inte familjer utan alla... Dåliga betyg, blivit dumpad, fått sparken osv... Alla håller en fasad mer eller mindre

O, ja, det är i de absolut flesta fallen en fasad. Det är dels en fasad mot andra - man vill ju inte visa att man gjort fel val. Medan ens vän fått drömjobbet i NY, och innan han reser dit ska ta sex månader ledigt och åka genom Asien, så vill man inte själv visa att man är fast i Sverige med fru och barn som man egentligen borde ha väntat med. Men det är även en fasad gentemot dem själva. Alltså, många intalar sig att "det här är livet" för att verkligen tro på det. Det finns ju väldigt många som i början av ett förhållande, eller i alla fall efter några månader om det nu är blixtförälskelse, börjar tveka. De undrar om det verkligen är rätt, är det här mitt liv ska sluta? Är det denna människan jag ska flytta ihop med? Alla mina drömmar? Jag skulle ju inte bo i Hässelby Strand och pendla till mitt tråkiga jobb, jag skulle ju bli något! Men tiden går, och de tar inte tag i det. Snart flyttas det ihop, sen kommer barnen. Dessa tankar försvinner inte, men de trycks undan genom att ständigt intala sig själv om att det minsann är fantastiskt.

Sammanfattningsvis... Ja, det mesta är en fasad. Sen finns det säkerligen lyckliga par, men jag tror definitivt det är sådana som blev ihop långt in på åren. Jag känner en man som nyligen gift sig och skaffat barn. Han är 55 år gammal. Så länge behöver man kanske inte vänta, men den som stadgar sig innan 35 har verkligen ingen aning om hur livet hade blivit om han väntat. Den som är 50 ser hur livet blev, fick göra allt det han ville och jagade (och kanske kom ikapp) alla de drömmar som fanns. Nu kan denne utan att må dåligt skaffa barn för att testa hur det är.

Ja men vad trevligt för barnet. När barnet är 10 år är pappan 65. Tycker du det är okej eller?
Är man 55 är man för gammal för att skaffa barn. Så är det bara.

Ja, jag tycker det är ok. Vi blir allt äldre och friskare som människor. En sjuttiofemåring är ingenting idag.

För övrigt anser jag att föräldrar ska vara föräldrar och inte kompisar.

hej,

fanns en väldigt bra artikel i lördagens DN om just detta att barn kanske inte är den enda vägen i livet..

visst finns det säkert många ljusa stunder med barn, men de flesta småbarnsmammor önskar nog att de emellanåt kunde få vara på toaletten själva eller välja badkläder som inte skulle vara anpassade till lek med hink & spade på beachen

i ett samhälle där Villa, Vovve & Volvo är norm så blir det väl ganska normalt att man som frälder försöker upprätthålla illusionen av det så länge som möjligt - varför skulle annars så många låna långt över skostenen

Jag tror att människor lurar sig själva till att tro att par-förhållanden/familj är så himla bra. Anledningen är att kärlek/sex/barnafödande ger stunder av tillfälliga lyckorus, och en massa vardagligt trist slit däremellan. Människor är benägna att bara tänka på stunderna av tillfälliga lyckorus när dom talar om hur dom har det, och glömmer bort det vardagliga trista slitet, som är vad deras tillvaro till största delen består av.