Uppklarat fall: Gert Larsson, mördad i Alby 1994

Bakgrund

Den 13 juni 1994 gjorde sex ungdomar inbrott i en biljardhall i Alby, som är en av Stockholms södra förorter. På väg från platsen med godset observerades de av polisen. De gömde undan godset och avlägsnade sig. När fyra av dem senare på natten skulle hämta godset, var detta försvunnet. Deras misstankar kom att riktas mot två personer (bröderna E och F), som de ansåg hade pekat ut dem för polisen tidigare på kvällen. När de åter såg de båda bröderna gick de mot dessa och en i gruppen ropade till dem. De båda bröderna sprang från platsen och alla fyra ungdomarna tog upp jakten. Bröderna sprang efter en stund åt var sitt håll. Ungdomarna, som då hade kommit något ifrån varandra, kom alla att följa efter den ene brodern, E. Jakten tog slut vid en gångbro och övergick i misshandel av E. Denne hade i ett tidigare skede tagit fram en kniv och visat för förföljarna. En av de fyra lyckades få tag i kniven och skar E över halsen. Innan ungdomarna lämnade platsen högg också en av dem kniven i låret på den liggande E. Han kastade sedan bort kniven.

Händelserna hade i viss utsträckning observerats på avstånd av en person från dennes lägenhetsfönster. Vittnet anade oråd och begav sig ner på gångvägen, där han hittade E. Enligt uppgift levde då E fortfarande. Polis och ambulans kallades till platsen. E togs till sjukhus men var vid framkomsten död.

Förundersökningen

Brottsplatsundersökning och teknisk utredning

Eftersom insatserna var inriktade att rädda liv när polis och sjukvårdare kom till platsen behandlades denna inledningsvis inte som en brottsplats. Detta medförde att ett stort antal personer trampade omkring i eventuella spår innan brottsplatsundersökarna kom dit. Vid brottsplatsundersökningen konstaterades blodspår som kunde placera misshandeln till den plats där offret hittades. En bit från platsen fanns glassplitter. Invid brottsplatsen hittades en knivslida som sedermera identifierades som offrets. I övrigt resulterade den tekniska utredningen inte i något av betydelse för avgörandet av ansvarsfrågan.

Förhör och tvångsmedel

Vittnesuppgifter riktade snabbt misstankarna mot den eller de personer som vistades i viss bestämd lägenhet. Cirka två timmar efter gärningen greps tre ungdomar, alla under 18 år, som fanns i lägenheten. Till en början vidgick ingen dem att de hade varit på brottsplatsen. De uppgav i stället at de hade varit tillsammans i lägenheten hela natten. De anhölls alla tre. I förhör den 14 juni, dvs, dagen efter händelsen, medgav en av dem, i fortsättningen kallad A, att han hade varit på platsen. Han lämnade i övrigt en berättelse som i delar stämde med vad den person uppgivit som iakttagit händelserna från sin lägenhet. Vid häktningsförhandlingar den 15 juni häktades A som skäligen misstänkt för mord (s.k. utredningshäktning). De båda övriga, i fortsättningen betecknade B och C, häktades som på sannolika skäl misstänkta för mord. B vidgick vid häktningsförhandlingen för första gången att han varit platsen. Åklagaren meddelade restriktioner i fråga om kontakter med yttervärlden för alla tre. De placerades på olika häkten.

Enligt de vittnesuppgifter som lämnats hade det på brottsplatsen funnits fyra, eventuellt fem, personer utöver E. Vissa uppgifter gjorde att den person slutligen kom att dömas för mordet, i fortsättningen kallad D, relativt tidigt blev intressant för utredningen. D under var 18 år och hördes utan att delges misstanke. Inför omhäktningsförhandlingen med A berättade denne att även D hade varit platsen. A omhäktades inte tingsrätten utan försattes på fri fot med reseförbud. D hämtades in till nytt förhör. Han nekade till att ha varit brottsplatsen. D anhölls men försattes på fri fot nästa dag. Han kom sedan att under hela förundersökningen förneka att han varit på platsen.

Inför omhäktningsförhandlingarna med B och C fick C, som var den yngste de fyra, träffa sin far. Fadern uppmanade C att berätta sanningen. C berättade då att D varit platsen. I ett förhör dagen därpå berättade han mer detaljerat om händelserna och uppgav att D haft en kniv i handen. Han ritade också en skiss för att visa var D kastat kniven. För att undvika språkliga missuppfattningar vid förhöret med C, som behärskade svenska dåligt, fanns tolk tillgänglig.

Några dagar tidigare hade även A i ett förhör pekat i vilken riktning ett blänkande föremål kastats.

Med ledning av uppgifterna hittades kniven i ett oländigt område. Det hade då gått närmare tre veckor efter mordet. Kniven identifierades som offrets. Det visade sig inte finnas några spår alls på kniven. Den hade enligt offrets bror varit nyslipad.

D greps, anhölls och häktades efter att C lämnat uppgifterna om hans närvaro och agerande på brottsplatsen. A, B och C kom fortsättningsvis att under förundersökningen lämna för D graverande uppgifter. B och C försattes på fri fot, medan D förblev häktad. De inledande förhören med de misstänkta hölls som dialogförhör. Senare kom även sammanfattningsförhör att användas. I samtliga förhör dokumenterades noggrant vilka uppgifter som de hörda tagit del av för att man skulle undvika framtida missförstånd. De hörda fick rita flera skisser som stöd för sina uppgifter. Försvararna var närvarande under förhören.

Åtalet m.m.

D åtalades för mord alternativt medhjälp till mord. A, B och C åtalades för misshandel. Alla fyra åtalades också för den stöld som var upprinnelsen till händelserna.

Strax före huvudförhandlingen vid tingsrätten begärde D att få bli hörd på nytt. Han ville därvid inte ha sin försvarare med sig. D berättade att han kommit till brottsplatsen i anslutning till att de andra var på väg därifrån. Han hade inte sett något av händelserna.

I detta skede kontaktades åklagaren av rättsläkaren Jan Lindberg, som redogjorde för sin tveksamhet rörande mordvapnet. Enligt dennes uppfattning var den dödande skadan sådan att det var mer sannolikt att den åsamkats av en glasbit än av en kniv. I polisförhören var det ingen av de misstänkta som hade nämnt något om en glasbit. Däremot hade tre av dem talat om en kniv. B hade dock haft en flaska som han tappade någon gång under jakten.

Rättegången vid tingsrätten

Vid tingsrätten stod A, B och C inte för vad de hade sagt om D i polisförhören. C, som hördes med tolk, förnekade dock inte att de uppgifter han lämnat om D i polisförhören var korrekta, medan A och B förklarade sina berättelser till polisen som oriktiga i vissa avseenden. Tingsrätten dömde A, B och C för stöld (medhjälp till stöld beträffande A) och misshandel. Påföljden bestämdes för A till villkorlig dom, för B till fängelse tre månader och för C till överlämnande till vård inom socialtjänsten. D befanns på sannolika skäl misstänkt för i vart fall medhjälp till mord och tingsrätten beslutade att han skulle genomgå rättspsykiatrisk undersökning.

A och C togs av sina föräldrar till Turkiet direkt efter rättegången. D:s försvarare tog efter en tid kontakt med åklagaren och uppgav att hon fått veta att B lämnat nya uppgifter till en släkting. Vid förnyade förhör med B uppgav denne att det var A som hade haft kniven i handen på brottsplatsen. I det läget gick det inte att höra A och C igen, eftersom de var kvar i Turkiet och det fanns uppgifter som tydde på att de skulle komma att stanna där. De kom emellertid tillbaka och hördes av polisen. A uppgav i sitt förhör att han utöver D också hade sett B ha kniven i handen på brottsplatsen.

Försvaret ville ha ny huvudförhandling medan åklagaren ansåg att det räckte med fortsatt huvudförhandling. Tingsrätten beslutade om ny huvudförhandling. Åklagaren åberopade viss ny bevisning.

Vid den nya huvudförhandlingen förnekade C sina uppgifter i polisförhören. A och B lämnade sina nya uppgifter. Åtalet mot D för mord, alternativt medhjälp till mord ogillades dels därför att tingsrätten inte ansåg det utrett att kniven varit mordvapnet, dels grund av de medtilltalades nya uppgifter. För vissa andra brott, som D fälldes till ansvar för, bl.a. stöld och misshandel, bestämdes påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Genom vad D, B, A och C berättat, sammanställt med vad bland annat vittnet MO och brodern F, som också vittnat, uppgett ansåg tingsrätten det klarlagt att bröderna E och F befunnit sig i Alby centrum natten mot den 13 juni samt att de blivit jagade av D, B, A och C. Orsaken härtill syntes enligt tingsrätten ha varit att D och övriga medtilltalade fått den uppfattningen att bröderna angett dem för polis i anledning av inbrottet i biljardhallen tidigare samma natt.

Enligt tingsrätten var det också utrett att jakten måste ha påbörjats efter klockan 04.00 den 13 juni, att E och F skilts åt sedan de passerat gångbron över Tingsvägen samt att F sprungit in bland radhusen medan E fortsatt längs gångvägen mot skogen, varvid förföljarna valde att följa efter E. Beträffande var dessa hunnit upp E förelåg skilda uppgifter. Enligt tingsrättens uppfattning var det inte av avgörande betydelse exakt var detta skett, men tingsrätten konstaterade att flertalet omständigheter talade för att C:s uppgifter var riktiga. Dessa vann nämligen stöd av vad bland andra A och vittnet KW sagt.

Tingsrätten fann vidare klarlagt att E blivit misshandlad omedelbart sedan han hunnits upp. Enligt tingsrätten hade E då haft en kniv i ena handen. Tingsrättens slutsats var att det var utrett att misshandeln hade inletts av B och C, som både sparkat och slagit E, men att härefter även i vart fall A kommit till platsen. Beträffande D:s närvaro förelåg skilda uppgifter, i vart fall när det gällde hur nära E han befunnit sig. D påstod själv att han befunnit sig i trappan invid busshållplatsen medan andra, däribland C och A påstod att D befunnit sig alldeles i närheten av E.

Den medicinska utredningen i målet visade att misshandeln av E slutat med dennes död omkring klockan 05.00. Utlåtandet över den utvidgade rättsmedicinska undersökningen sammanställt med vad rättsläkaren Jan Lindberg uppgett visade att E tillfogats bland annat två skarpkantade sårskador, den ena på baksidan av höger lår, den andra på halsens och ansiktets sida. Det var vidare utrett att såsom huvuddödsorsak var att betrakta den påvisade och till halsens och ansiktets högra sida lokaliserade sårskadan. Vidare fick anses klarlagt att annan person tillfogat E denna skada. Åklagaren hade i gämingspåståendet gjort gällande att E tillfogats denna skada med en kniv. Tingsrättens bedömning var att det här förelåg viss oklarhet. Av Jan Lindbergs vittnesmål framgick nämligen att det inom skadans nedersta del fanns två stycken rispor, "svansar", som började i huden ett stycke från den djupare skadan. Enligt Jan Lindberg kunde detta tyda på att skadan förorsakats av något annat föremål än en kniv. Denna typ av rispor hade Jan Lindberg tidigare observerat då skärskador förorsakats av glas, men aldrig då det skärande föremålet varit en kniv. Jan Lindberg ville dock inte utesluta att en kniv hade använts i detta fall men ansåg det något mer sannolikt att skadan förorsakats av en glasbit.

Med hänsyn till den medicinska utredningen kunde det enligt tingsrättens mening inte anses styrkt att E tillfogats sårskadan på halsen med en kniv.

Tingsrätten fortsatte sedan med att analysera bevisningen mot D. Enligt tingsrätten fick det - främst genom vad D, B och A berättat - anses styrkt att E tillfogats sårskadan på halsen av antingen D, B, A eller C. C hade visserligen sagt att ytterligare en person (G) befunnit sig på platsen. Detta motsades dock enligt tingsrätten av vad denne själv uppgett; att han efter inbrottet begett sig hem och stannat där. Också vad vittnet MH sagt - att hon sett fyra personer komma uppför trappan från gångstigen mot busshållplatsen - talade enligt tingsrätten mot att det funnits fler personer på platsen än de fyra ovan nämnda. Inget vittne hade heller sett fler än fyra personer på eller invid brottsplatsen. Åklagaren påstod i målet att det var D som tillfogade E skadan halsen och även sårskadan på höger lår. Till stöd härför åberopade åklagaren i huvudsak vad de medtilltalade uppgett vid polisförhör, framför allt vad C sagt. I detta avseende konstaterade tingsrätten att C vid polisförhör påstått att han sett D dels sticka E i höger ben, dels skära honom i halsen. De uppgifter B och A lämnat under förundersökningen syntes enligt tingsrätten också tala för åklagarens påstående. B hade sagt att han sett hur D hämtade kniven från den plats där E slängt den medan A hade påstått att han sett hur D kastade kniven ifrån sig.

Vid tingsrättens huvudförhandling lämnade B, A och C dock andra uppgifter. Såsom framgått sade B att det var A han sett med kniven och inte D. Även A:s uppgifter ändrades så till vida att han nu också påstod att han sett B med kniven i handen. C sade sig inte komma ihåg så mycket av vad som skett. Han påstod dock med bestämdhet att han inte "med egna ögon" sett D hålla i kniven. Då teknisk bevisning i form av fingeravtryck eller liknande saknades - det hade inte gått att få fram några fingeravtryck eller blodspår den återfunna kniven - var det alltså av avgörande betydelse för prövningen av åtalet mot D om sådan tilltro kunde sättas till de uppgifter B, A och C lämnat under förundersökningen att dessa kunde läggas till grund för domstolens prövning. Enligt tingsrätten fanns det därvid omständigheter som talade både för och emot ett antagande att de under förundersökningen lämnade uppgifterna var korrekta.

Innan tingsrätten gick närmare in denna fråga berörde man de medtilltalades uppträdande under rättegången, något som tingsrätten ansåg sig kunna beakta vid trovärdighetsbedömningen. Tingsrätten uttalade:

Samtliga har visat en påtaglig respektlöshet för det inträffade. Inte heller tycks det bekomma dem särskilt att de av annan kamrat mer eller mindre direkt utpekas som gärningsman. Så har till exempel B och A suttit tillsammans i rättssalen och emellanåt samtalat med varandra. När B omvittnat att det var A som hade kniven i handen och det förmodligen var denne som mördade E har A suttit helt oberörd. B har härefter återvänt tid platsen varefter A gått fram till vittnesbåset för att avge sin utsaga. Under denna har han påstått att han sett att - utöver D - även B hållit kniven i handen. A kan därför inte säga vem av D och B som skadat E. A gick sedan åter och satte sig bredvid B varefter dessa, till synes oberörda av vad kamraten sagt, fortsatte att samtala. Detta beteende ställt samman med de ändrade uppgifterna förringar enligt tingsrättens mening tilltron till vad de uppgett. Även C:s under denna huvudförhandling påstådda svårigheter att minnas vad som inträffat talar i samma riktning.

Av detta kunde enligt tingsrätten i och för sig inte dras den slutsatsen att de uppgifter som lämnats under förundersökningen skulle vara mer trovärdiga. För detta förhållande talade emellertid, enligt tingsrätten, bland annat den detaljerade berättelse C lämnat vid polisförhör. Han hade ju där berättat om såväl knivstick i höger ben som skärskada i halsen. Hade han inte sett händelsen skulle han enligt tingsrättens bedömning inte ha kunnat berätta så detaljerat om var E skadats. Tingsrätten framhöll emellertid att det därmed inte var sagt att han måste ha satt in rätt gärningsman i sin berättelse. I detta sammanhang måste emellertid enligt tingsrätten även beaktas att C hade påstått att skadan i halsen tillfogats E med kniv och att Jan Lindberg hade angivit att sannolikheten för att denna skada skulle ha tillfogats E med ett annat föremål än en kniv var större än motsatsen. Härav följde enligt tingsrätten att det således inte heller var säkert att C sagt sanningen vad gäller använt vapen. Härefter fortsatte tingsrätten:

För C:s påstående, att D skulle vara gärningsman, talar det förhållandet att tre personer, varav två suttit häktade med restriktioner, pekat ut samme person med kniven i handen, nämligen D. Vid bedömningen av detta förhållande måste emellertid beaktas att dessa tre enligt egen utsaga efter händelsen begett sig hem till B:s lägenhet och att därvid någon, antingen B eller A, sagt att "D skar killen". Att dessa tre således redan innan de greps av polis kopplat ihop D:s namn med den som skurit E i halsen får anses utrett. Det kan därvid inte heller uteslutas att de pratat sig samman mer än vad de velat medge.

En omständighet som enligt tingsrätten skulle kunna tala för trovärdigheten i de under förundersökningen lämnade uppgifterna var fyndet av E:s kniv på en plats åt det håll C sagt att D kastat den. Tingsrätten pekade dock på det förhållandet att kniven inte påträffades i samband med brottsplatsundersökningen, utan först sedan även A pekat ut var den skulle vara. Styrkan av bevisvärdet beträffande knivfyndet förringades enligt tingsrätten också av andra skilda omständigheter, bland annat att A, när han pekade ut platsen, varit på fri fot under någon veckas tid. Även det förhållandet att det inte kunde anses utrett att det var med denna kniv som E tillfogats skadan i halsen försvagade enligt tingsrätten värdet av fyndet.

Vid bedömningen av trovärdigheten av vad de medtilltalade uppgett borde, framhöll tingsrätten, även beaktas att deras uppgifter i skilda avseenden blivit motbevisade. Att B i olika delar lämnat oriktiga uppgifter, såväl under förundersökningen som vid tingsrättsförhandlingen, ansåg tingsrätten klarlagt. Han hade bland annat påstått att han tappat läskedrycksflaskan redan innan han kom fram till fästet till gångbron över Tingsvägen, något som motbevisades av vad såväl C som F sagt, nämligen att de sett B med glasflaskan när han befann sig vid brofästet. B hade också bestämt förnekat att han den 23 september 1994 träffat A, vittnet ZÖ och C i Alby centrum, trots att dessa påstått att så varit fallet. Med hänsyn härtill, samt även till B:s uppträdande under rättegången, kunde enligt tingsrätten inte någon större tilltro sättas till vad han uppgett, vare sig under förundersökningen eller inför tingsrätten.

Tingsrätten framhöll dock att den omständigheten att de medtilltalade ändrat sina uppgifter från förundersökningen till rättegången vid tingsrätten, utan att kunna ge någon godtagbar förklaring till varför de gjort så, i viss mån talade för att tidigare länmade berättelser skulle kunna vara sanna.

Någon egentlig slutsats av betydelse för trovärdigheten i lämnade utsagor kunde enligt tingsrättens mening inte dras av vad de i målet hörda polismännen sagt. De hade i huvudsak endast redogjort för hur förhören hållits och vilket sätt de hörda lämnat sina uppgifter.

Tingsrättens domskäl avslutades följande sätt.

Av det ovan anförda framgår att det föreligger åtskilliga oklarheter vad gäller de uppgifter C, A och B lämnat under förundersökningen. Detta gäller bland annat med vilket föremål E tillfogats skadan på halsen, möjligheten av att B, A och C pratat sig samman, samt deras generellt sett låga trovärdighet. Även om skilda omständigheter också talar för att vad de berättat under förundersökningen skulle kunna vara riktigt, finner tingsrätten vid en samlad bedömning att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kan anses styrkt att D tillfogat E skadan på halsen och inte heller att denna skada tillfogats E med en kniv.

På grund av det anförda skall åtalet mot D för såväl mord som medhjälp till mord lämnas utan bifall.

Rättegången i hovrätten

Åklagaren överklagade domen och begärde att D skulle åläggas reseförbud. Inför hovrättsförhandlingen hade viss ny bevisning kommit fram. Den bestod i uppgifter som C spontant lämnat till två olika poliser. Hovrätten biföll framställningen om reseförbud.

I hovrätten kom A, B och C med ytterligare nya uppgifter. Hovrätten satte ingen tilltro till dessa.

Hovrätten fann, på samma sätt som tingsrätten, utrett att E och F jagats av D, B, A och C, att jakten påbörjats vid 04-tiden den 13 juni samt att de inblandade personerna sedan de passerat gångbron över Tingsvägen valt att förfölja E på gångvågen mot skogen. Vidare fann hovrätten genom vittnesförhöret med KW och av vad Jan Lindberg uppgett om konsekvenserna av skadan i halsen utrett, att E hunnits upp av sina förföljare sedan han passerat tunneln och att misshandeln upp börjat där. Utredningen i målet visade enligt hovrätten även att misshandeln av E slutat med dennes död vid 05-tiden samma dag samt att den skada som orsakat E:s död var den skarpkantade sårskadan i ansiktet och på halsens högra sida och att denna skada tillfogats E av annan person.

Hovrätten fann, i motsats till tingsrätten, att det inte förelåg några oklarheter beträffande frågan, om den dödande skadan tillfogats med en kniv eller med en glasbit. Hovrätten hänvisade här till att det enligt Jan Lindberg var osannolikt att skadan på låret tillfogats genom något annat föremål än en kniv. Hovrätten framhöll att ingen av de som var inblandade i jakten på E hade observerat att någon av de andra skulle ha haft glasbit med sig men att det däremot var utrett både att E en haft en morakniv med sig och att han haft den framme samt att det är denna kniv som hittats i ett buskage i närheten av den plats där E tillfogats den dödande skadan. Hovrätten fann därför inte skäl att spekulera i frågan, om den dödande skadan kunde ha tillfogats genom en glasbit, utan fann det styrkt att den tillfogats med en kniv.

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att det var styrkt att E tillfogats sårskadan på halsen av någon av D, B, A eller C. Enligt hovrätten kunde det alltså uteslutas att någon annan än dessa ynglingar hade tillfogat E den dödande skadan.

I hovrätten förklarade D, B, A och C sig antingen inte ha sett när eller hur E fått skadan i ansiktet och på halsen eller över huvud taget inte ha något minne av händelsen.

Hovrätten kom härefter in på vad de inblandade uppgivit vid polisförhören. Hovrätten konstaterade att C då berättade att han sett D sticka E i högra benet och skära honom i halsen med E:s egen kniv, medan B sade att han sett hur D hämtat kniven från den plats där E slängt den och A att han sett hur D kastade ett blänkande föremål ifrån sig.

Hovrätten jämförde detta med vad A, B och C uppgivit vid huvudförhandlingen vid tingsrätten, där, som nämnts, B sagt att det var A han sett med kniven och inte D, A att det var B som han sett med kniven i handen och C att han inte med egna ögon sett D hålla i kniven.

I hovrätten angav B och C som skäl till att de - i förhållande till vid polisförhören - ändrat sina uppgifter om vad de iakttagit på brottsplatsen att de vid dessa förhör kände sig pressade av att vara häktade och att de förespeglats att de skulle försättas fri fot, om de berättade vem som hade orsakat E:s död.

Varken A eller B ville i hovrätten lämna någon förklaring till de uppgifter som de lämnade vid tingsrätten.

Enligt hovrättens mening kunde det uteslutas att de inblandade inte kände till hur E tillfogats den dödande skadan och vem av dem som var den skyldige. Vidare framstod det enligt hovrätten som klart att de var medvetna om att domstolen inte kunde tvinga dem att tala sanning liksom att de numera ville skydda den skyldige. Någon anledning att sätta större tilltro till de berättelser som de lämnat inför hovrätten än till vad de berättat under polisförhören fanns enligt hovrätten därför inte. I domen redovisade hovrätten härefter vad som förekommit under förundersökningen i målet. Hovrätten konstaterade följande.

Av förundersökningsprotokollet framgick att A, B och C greps den 13 juni på morgonen och att D greps den 17 juni. D frigavs den 18 juni och greps nytt den 21 juni. A försattes på fri fot av tingsrätten den 22 juni efter en omhäktningsförhandling. C och B försattes på fri fot den 7 juli.

Den 28 juli kontaktade A polisen, vilket resulterade i vallningen med honom brottsplatsen. Han pekade då ut den plats dit han sett D kasta ett blänkande föremål. Han berättade också att D och B stått på var sin sida av offret. När A lämnade dessa uppgifter hade han varit på fri fot en vecka.

Den 29 juni lämnade C, som då alltjämt var häktad, en spontan berättelse av vilken framgick följande. De jagade bröderna E och F. C och B sprang tillsammans och D och A kom efter. Den ena av bröderna tog fram en kniv och B hade en flaska. När B gick fram till bröderna blev de rädda. Den ene brodern sprang mot skogen och den andra mot radhusen. Sedan kastade B flaskan mot E men träffade inte. De sprang efter E. B hoppade på honom och sparkade på honom så att han ramlade. När han låg på marken sparkade även C på honom. Sedan kom A och frågade vad de höll med och C tänkte att A hade rätt och flyttade sig några meter från E. E hade kniven i handen men kastade in den i buskarna. D plockade upp kniven från buskarna. Han stack den i benet på E när de var våg från platsen, sedan slängde han den.

På fråga av förhörsledaren vid samma förhör berättade C vidare att D, sedan han tagit upp kniven från buskarna, skar E under hakan på halsen med kniven, att C och A hade börjat bege sig från platsen då de såg att D skar E även i benet samt att C och A befann sig cirka femton meter från E då D skar honom medan B stod bredvid.

Den 4 juli berättade B att han sparkat på den liggande E och att A hoppat på denne, att han sedan såg att D kom och att denne höll kniven i handen, att han inte såg att D gjorde något med kniven samt att han hade sett att D hämtat kniven i en buske. B berättade vidare i förhöret att då de kom tillbaka till lägenheten pratade de om vad som hänt och att han då hade berättat att han hade sparkat på E och att det hade varit kraftiga sparkar. A å sin sida berättade att han hade hoppat E:s rygg och att han trodde att han hade trampat ordentligt samt att de sedan fortsatt att prata och att A då hade sagt att D skurit halsen av E.

Hovrättens bedömning av de under förundersökningen lämnade uppgifterna blev följande.

Både A, C och B har under förhören pekat ut D som den som höll i kniven. C har dessutom berättat att han såg hur D skar E med kniven. Deras uppgifter stämmer överens på så sätt att både C och A berättat att D kastat kniven ifrån sig i ett näraliggande buskage där den också hittats av polisen. C och B har under förhören varit isolerade och har inte haft tillstånd att ha kontakt med utomstående. De har visserligen varit utsatta för den press som det innebär att vara häktad men det har likväl tagit två veckor innan någon av dem velat berätta om misshandeln och vad som hänt E. Med tanke på den långa tid som gått innan de börjat berätta om händelsen finns inte skäl att tro att de innan de greps av polisen pratat sig samman om vad som hänt. C har också sedan han försatts på fri fot upprepat att han sett att det var D som "gjorde det" både inför (polismännen) EM och KH. Det har inte heller framkommit något i målet som talar för att de gemensamt skulle haft motiv att ljuga för polisen i avsikt att binda just D till brottet.

Hovrätten slutsats blev att de vid förundersökningen lämnade uppgifterna kunde läggas till grund för prövningen av åtalet.

Hovrätten fann att det genom dessa A:s, B:s och C:s uppgifter sammantagna med bevisningen i övrigt var ställt utom rimligt tvivel att det var D som utdelat knivhuggen mot E:s ansikte, hals och ben och att han genom knivskadan på halsen förorsakat E:s död.

Båda knivhuggen hade enligt vad Jan Lindberg uppgett krävt betydande kraft. Detta tillsammans med att D omedelbart dessförinnan hämtat kniven från den plats dit E kastat den gjorde att det enligt hovrättens mening var uteslutet att knivhuggen hade utdelats oavsiktligt. Skadan halsen var vidare av sådant slag att D, enligt hovrätten, måste ha insett att den skulle kunna leda till att E avled av blodförlusten. Med hänsyn till den besinningslöshet som D visat genom att hugga E med kniven när denne låg skyddslös på marken efter den råa misshandel som de övriga ynglingarna utsatt honom för måste det enligt hovrätten hållas för visst att vetskap om att E skulle avlida av skadan halsen inte skulle ha avhållit D från att tillfoga E denna skada. D skulle därför dömas för uppsåtligt dödande. Hovrätten rubricerade gärningen som mord och bestämde straffet för detta brott samt för de brott som tingsrätten fällt D till ansvar för till fängelse i fem år. Som motivering för att dödandet av E inte borde bedömas som dråp, anförde hovrätten:

Den dödande skadan hade föregåtts av en allvarlig misshandel där fyra personer gett sig E som låg skyddslös på marken utan möjlighet att försvara sig eller ta sig från platsen. D har - som framhållits - sedan han utdelat det dödande hugget lämnat den skadade E att förblöda. E har inte dött omedelbart av hugget mot halsen. Innan han dog måste han ha upplevt både svåra smärtor och svår dödsångest. Brottet är därför inte att anse som mindre grovt och D skall följaktligen dömas för mord enligt 3 kap 1 § brottsbalken.

D ansökte om revision. I revisionsansökningen uppgav hans försvarare att A och B ånyo lämnat nya uppgifter till en av D:s släktingar. Högsta domstolen meddelade dock inte prövningstillstånd.

Sammanfattning

Tingsrätten dömde A, B och C för stöldbrott och för misshandel till villkorlig dom, fängelse i tre månader respektive överlämnande till vård inom socialtjänsten. Åtalet mot D för mord alternativt medhjälp till mord ogillades. D dömdes dock för vissa andra brott, däribland stöld och misshandel, och överlämnades till vård inom socialtjänsten.

Åklagaren överklagade den friande domen avseende mordåtalet mot D. Hovrätten fann att de uppgifter som A, B och C lämnat under förundersökningen kunde läggas till grund för bedömningen och fällde med stöd dessa D till ansvar för mord. Straffet blev fängelse i fem år.

Resultatet blev alltså att den person som åtalades för mordet av E också dömdes för detta trots att de närvarande på platsen när mordet skedde på olika sätt skyllde varandra.

(Huddinge tingsrätts dom den 18 augusti 1994, DB 884, i mål B 906/94 och dom den 21 oktober 1994, DB 1236, i mål B 257/94 och 906/94 samt Svea hovrätts, avd 4, dom den 12 januari 1995, DB 1, mål B 2836/94 samt Högsta domstolens, avd 1, beslut den 2 mars 1995 i mål B 424/95.)