Citat:
Ursprungligen postat av outoftheblue
Det handlar ju nu inte bara om anmälningar ock fällande domar, utan i hög grad hur en misstänkt behandlas däremellan. Man kan inte ta ifrån någon rätten att anmäla något de upplevt som ett övergrepp (förutom de begränsningar som ges av lagar mot falsk och oförsikting angivelse), men att en "missförståndsvåldtäkt" eller "samtyckesvåldtäkt" ska leda till ett långvarigt frihetsberövande innan dom fallit, åtal väckts eller ens förhör hållits, det är något som borde ifrågasättas och något som är högst relevant i JA-fallet.
Vill man utvidga definitionen för våldtäkt och sexuella övergrepp, då måste tvångsåtgärderna anpassas därefter så att man inte hamnar i en situation med absurd brist på proportionalitet. Dessutom bör den misstänktes rättighet att bli hörd tas på större allvar. Det är väl något som Marianne Ny valt att ignorera i det här fallet.
Mänskliga rättigheter innefattar även fångars och misstänktas rättigheter, men det vill Marianne (eller vem som nu egentligen håller i trådarna) helst blunda för.
Du har alldeles rätt, men så är dina ambitioner också analytiska. Du vill ha mer nyanser i en vidgad definition.
Starka krafter vill ha färre nyanser i en urvattnad definition.
Sådana krafter är centrala i denna affär. Redan de första dagarna i denna tråd kom många hit som hade ett 'gentlemannaperspektiv' på sexuella övergrepp, där ett icke alltför lyhört och inte ytterst hänsynsfullt one night stand likställdes med ett polisärende.
Varje gång man kan komma med argumentet att något inte borde kallas våldtäkt, så kan dessa säga att man trivialiserar våldtäkt.
Det kanske farligaste med dessa krafter är deras önskan att normalisera våldtäkter. De som har utsatts för överfallsvåldtäkter, inklusive misshandel m.m, och vill diskutera det problemet får veta att deras våldtäkter är banala, främlingsfientliga (eftersom invandrare är överrepresenterade inom den sorten) och bygger på gammalmodiga uppfattningar. Den moderna synen på våldtäkt är det post-modernistiska gränsfallet, så som det diskuteras i #prataomdet: alltså 'kanske jag egentligen inte ville tio år sedan, alltså kan jag anmäla det som övergrepp nu?'.
Vi ser alltså en kraftig ökning av våldtäkterna på två fält: överfallsvåldtäkter och liknande 'vulgära' vådltäkter, med stark anknytning till frågor kring integration och invandring, och gränsfallsvåldtäkter i förhållanden med stark anknytning till övre medelklass och den världsbild som kan väntas hos journalisttjejerna på söderns höjder.
Här några nedslag i den debatten, inte nödvändigtvis så att jag håller med någon av nedanstående. Eller är mot dem. Det är bara mycket intressanta nedslag väl värda att läsa.
http://www.swedenconfidential.info/2...mhallsproblem/
http://www.aftonbladet.se/wendela/article12715090.ab
http://roleplayingissogay.wordpress....te-en-tv-film/
" En del av det kommer jag aldrig riktigt underfund med, till exempel om jag har rätt att vara arg på snubben eller inte. Men en annan del är väldigt tydlig för mig. När vi pratar om sexuellt våld använder vi oss av bilder och ett språk som inte har något att göra med människors verkliga erfarenheter. Vi pratar om sexuellt våld som att det är en TV-film där Tori Spelling sitter och gråter i duschen, som att några billiga klichéer är Sanningen, och som om allt som inte ryms i dem är suspekt. Som att det finns ett Rätt Sätt för den som utsätts för övergrepp att bete sig, och som att vi bör ogiltigförklara alla andra. Och det gör mig så bottenlöst arg."
http://motkraft.net/kalender/2012/09...ktsforovarna-/
"I media reproduceras gärna en bild av den typiska våldtäktsförövaren som en okänd, äldre man, och våldtäkten kännetecknas som ett plötsligt överfall som sker utomhus och innefattar våld, hot och tvång. Denna bild späs på av att tjejer tidigt lär sig att områden där risken för våldtäkt är som störst är buskiga parker, tomma gator eller mörka gränder. Detta är missvisande. Vi som på ett eller annat sätt berör frågor kring sexuellt våld i arbete eller engagemang vet att så många som 15 av 18 våldtäkter sker inomhus, och att en klar majoritet av alla våldtäktsförövare har en relation till den utsatta. Vi vet att en våldtäktsförövare kan se ut hur som helst, vara av vilket kön som helst och ha vilken sexualitet, klass, sysselsättning, etnicitet eller bakgrund som helst.
Det är också viktigt att poängtera den starka heteronormen, som osynliggör våldtäkter mellan samkönade."
Vi har alltså folket som hungrar, dvs våra utsatta kvinnor på gångvägarna om kvällen, och vi har Marie Antoinette-arna på söderns höjder som vill anmäla gamla pojkvänner för att de inte vet om de är arga. Vi har verkligheten mot en surrealistisk konstruktivistisk drömvärld.
Och, ja, om ni så vill är det en klassfråga.
Titta även på denna gamla flashback-tråd:
https://www.flashback.org/t913936
Normaliseringen av våldtäkten
Slutligen ber jag om att inte bli missförstådd. Här talar vi om ett komplext ämne där diametralt olika perspektiv motsägelsefullt ställs mot varandra. Att vända sig mot dessa motsägelser, och att vara svuren fiende till människor som är mot att se nyanserna i tillvaron, innebär inte att 'misstro' människor som utsatts för övergrepp eller något dylikt hittepå.
Denna grova motsägelse visar sig framförallt i vår verklighet, här och idag. Vi har samtidigt den situationen att samtliga överfallsvåldtäkter i Oslo de tre senaste åren utfördes av invandrare
och en enorm ökning av anmälda våldtäkter baserat på den post-moderna synen på våldtäkt som ett etikettsbrott.
)
