2010-08-20, 01:44
#1
Substans: Metocin (4-ho-met)
Dos: ~40mg
Kön: Man
Ålder: 18
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, Hasch, LSD
Första försöket till en tripprapport.
Förord:
Fick mitt 4-ho-met tidigare under dagen, och jag beslutade mig för att testa det redan samma kväll eftersom jag har så väldigt svårt att lägga band på mig själv. Eftersom de vänner jag har som själva trippar ibland allihopa var iväg på semester på olika håll, så var jag tvungen att trippa själv. Jag hade dessutom lovat en kompis att han skulle få övervaka mig vid något tillfälle då jag trippade, så slog jag två flugor i en smäll. Således fick jag herr K som sitter.
Inledning:
Jag och herr K åkte tillsammans buss till en liten park i utkanten av Malmö. I min ryggsäck hade jag ipod med musik, lite vatten att skölja ner metocinet med, block och penna samt lite färdkost bestående av godis och läsk. Jag har upptäckt fröjderna av att anteckna intressanta tankar under trippen, och när jag själv blivit så pass borta att jag inte längre intresserar mig av att skriva, så kunde herr K anteckna ved jag hade för mig. Han tyckte det skulle bli väldigt intressant att vetenskapligt studera en förvrängning av en persons verklighetsuppfattning.
Nåväl, en passande plats hittades, precis under ett träd intill en bäck, som porlade mysigt i kvällssolen. Perfekt ställe! Dessutom hade det lättat upp under dagen, så det skulle bli en stjärnklar natt! En mugg vatten hälldes upp, och pulvret blandades ner däri. Jag hävde dess innehåll, och tänkte att nu finns det ingen återvändo. Klockan var 20:36
20:44
Jag börjar nu känna de första förändringarna. Världen är väldigt märklig, med det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är. Det dröjer dock bara några minuter innan jag börjar se förändringar i gräset. Det verkar svaja på ett sätt som inte går ihop med vinden, och det är betydligt mycket mer grönt nu än innan. Strax efter det så börjar stora mönster framträda, och gräset bubblar på ett väldigt inbjudande och hemtrevligt sätt.
Ett högt pipande ljud skär till i mitt huvud, något som händer mig ibland när jag trippar. Jag känner mig obekväm i kroppen, och hastigheten som trippen kommer över mig känns alldeles för snabb! Jag är inte alls van vid det! Jag säger till herr K att det kommer för snabbt, och att jag inte är säker på att det är något positivt. Jag lägger mig ner i gräset, och tittar upp mot himlen. Det känns lugnare där, som en annan värld. Visst är det intressant att något så enkelt som att lägga sig ner kan påverka hur man mår?
Trädets grenar snor runt sig själva, och bladen bubblar runt i fraktaler. Himlen är vackert turkos, och dess få moln ser så inbjudande ut. Jag tittar på herr K, som ler mot mig. Hans ansikte är lite flytande, och jag säger till honom:
"Det är så synd om dig, som är fast i verkligheten!" Varpå jag börjar skratta som en galning och förstår att trippen framför mig kommer vara underbar.Jag känner att det är en tanke i mitt huvud, som jag inte riktigt hör. Jag reser mig upp igen, och tittar förundrat på herr K.
"Det är något jag tänker, men tanken liksom försvann..."
"Vaddå försvann?" undrar herr K.
"Jo men, det försvann ditåt!" säger jag allvarligt, och pekar till vänster om mig, mot en träddunge. Detta tycker herr K är väldigt underhållande, och jag börjar skratta när han börjar skratta.
"Men det är ju så det är!" får jag fram mellan skrattet. "Minnen och tankar åker åt vänster, men medvetandet åker åt höger! Allting görs åt höger!"
Herr K skrattar fortfarande och tittar förvirrat på mig. Jag har själv fått en väldigt stark upplevelse av att befinna mig i en stor spiral, vilket återkommer under hela trippen.
Verkligheten, tänkte jag, är som denna spiralen, och jag är på väg ner i den nu, ner i evigheten. En tanke slår mig, och på måfå så säger jag:
"...Fast, det är inte höger som är väsentligheten..." djupt konfunderad över detta, så förblir
jag tyst ett tag.
Träden längre bort i parken liknar nu palmer, med långa blad som vrids och svajar i en vind som inte existerar, och de i vanliga fall gula tegelhus bakom dessa var välputsade röda byggnader, som påminde mig om skinande rena hotellbyggnader i något exotiskt land. Jag poängterade detta för herr K, och försökte förklara känslan:
"Liksom: Palmer, Elefanter... Turkiet...? Så väldigt... Misantrop... nej, bara Tropiskt, det känns..."
Jag öppnade min Fanta, tog en liten klunk, och muttrade "Vilken ospektakulär smak", och så fort jag insåg vilket konstigt ordval det var, så började jag skratta. Detta avbröts av att jag tystnade och betraktade läskflaskan intensivt.
"Det är inte i Fantan..." Jag tittade upp på herr K, och sedan upp i himlen.
"Det är inte heller i någonting, och därför går det inte att beskriva... Men det kommer ut som mot ett galler, och tittar tillbaka på mig..."
Herr K kom med invändningar, men jag bara fortsatte:
"Gallret är det vi uppfattar och det som tittar tillbaka på oss är det som inte är i Fantan..."
Plötsligt befann jag mig i spiralen igen och tappade totalt bort vad det var jag syftade på, så när jag sedan skulle försöka förklara för herr K vad jag menade så blev det något mycket konstigt i stil med "Men det är ju lätt att förstå! Precis som Kniv och gaffel hör ihop, så är inställningar och idéer... och någonting som börjar på... G?"
Jag tappade totalt intresset för det ämnet och underhöll mig med att skratta åt molnen på himlen, och de verkade skratta tillbaka till mig. Det kändes så i alla fall...
Jag försökte förstå spiralen som jag befann mig i, och förstod att det var verkligheten. Vi kan inte själva påverka rörelsen, för våra inställningar är inte här. Vi finns inte, vi är ingenting, vi befinner oss ingenstans. Vi har en riktning, och riktningen är sanning!
Jag utstötte några osammanhängande ord, och fick fram "Jag... öööh... Jag har gjort... JAG HAR GJORT!" och detta var det största insikten hittills.
Vi reste oss och gick bort mot den övergivna lekplatsen. Jag hade lite svårt att gå rakt, och blev väldigt distraherad av den vackra grönblåa himlen och det moln som enligt mig såg precis ut som en indian som höll en pipa. Allt jag kunde få fram var häpna stönanden och jag pekade hela tiden rakt upp. "Men... men, huur? Så jävla sjukt! hur?!" sa jag om och om igen. Herr K övertalade mig att gunga lite grann på en stor gunga, och det var jag glad att han övertalade mig till. Dock blev jag mer intresserad av de vackra snirkliga mönster som sanden undertill skapade, och började snart filosofera ännu mer.
"Spiralen är verkligheten..." sa jag.
"Hur menar du?"
"Jo, liksom. Ta färgen blå, okej?"
"Ja?"
"Se färgen blå framför dig!"
"Jag ser blått..."
"Känn färgen blå!"
"...Jag känner den.."
"Färgen blå är inte blåheten som vi uppfattar. Färgen blå ligger bakom det galler och fängelse som vi kallar verkligheten!"
"...Utanför spiralen alltså?" frågande herr K.
"Precis! Och det... det gör vi också..." sa jag till mig själv.
Jag hoppade av gungan, men herr K satt kvar. Jag var väldigt upprörd över vad jag tänkte på, och började gå runt gungan flera gånger på varandra, ända tills dess att jag gick medsols. FAN! Det är fel håll; Medvetandet skall ALLTID gå åt höger, motsols! Jag var tvungen att gå åt andra hållet lika många gånger som jag gått medsols för att återgå till ett normalt tankestadium.
Herr K frågade vad jag höll på mig, och som svar på detta så fräste jag:
"Äh, håll käften. Var inte så oförskämd, och var inte så lila!"
Jag var dock inte helt stillad efter att ha gjort detta, så jag tog lite godis som fyllde upp hela min mun, och när jag svalde så stönade jag till, och förklarade att jag hade känt evigheten i min mun. Jag var inte längre upprörd, men jag irriterades av frågeställningarna jag hade i mitt huvud. "Varför trippar jag egentligen, vad är min anledning? Vad gör jag av mitt liv? Varför ska jag göra något av mitt liv? Ska jag göra något av mitt liv? Har jag verkligen ett liv att göra någonting av?"
Dos: ~40mg
Kön: Man
Ålder: 18
Tidigare erfarenheter: Alkohol, Cannabis, Hasch, LSD
Första försöket till en tripprapport.
Förord:
Fick mitt 4-ho-met tidigare under dagen, och jag beslutade mig för att testa det redan samma kväll eftersom jag har så väldigt svårt att lägga band på mig själv. Eftersom de vänner jag har som själva trippar ibland allihopa var iväg på semester på olika håll, så var jag tvungen att trippa själv. Jag hade dessutom lovat en kompis att han skulle få övervaka mig vid något tillfälle då jag trippade, så slog jag två flugor i en smäll. Således fick jag herr K som sitter.
Inledning:
Jag och herr K åkte tillsammans buss till en liten park i utkanten av Malmö. I min ryggsäck hade jag ipod med musik, lite vatten att skölja ner metocinet med, block och penna samt lite färdkost bestående av godis och läsk. Jag har upptäckt fröjderna av att anteckna intressanta tankar under trippen, och när jag själv blivit så pass borta att jag inte längre intresserar mig av att skriva, så kunde herr K anteckna ved jag hade för mig. Han tyckte det skulle bli väldigt intressant att vetenskapligt studera en förvrängning av en persons verklighetsuppfattning.
Nåväl, en passande plats hittades, precis under ett träd intill en bäck, som porlade mysigt i kvällssolen. Perfekt ställe! Dessutom hade det lättat upp under dagen, så det skulle bli en stjärnklar natt! En mugg vatten hälldes upp, och pulvret blandades ner däri. Jag hävde dess innehåll, och tänkte att nu finns det ingen återvändo. Klockan var 20:36
20:44
Jag börjar nu känna de första förändringarna. Världen är väldigt märklig, med det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är. Det dröjer dock bara några minuter innan jag börjar se förändringar i gräset. Det verkar svaja på ett sätt som inte går ihop med vinden, och det är betydligt mycket mer grönt nu än innan. Strax efter det så börjar stora mönster framträda, och gräset bubblar på ett väldigt inbjudande och hemtrevligt sätt.
Ett högt pipande ljud skär till i mitt huvud, något som händer mig ibland när jag trippar. Jag känner mig obekväm i kroppen, och hastigheten som trippen kommer över mig känns alldeles för snabb! Jag är inte alls van vid det! Jag säger till herr K att det kommer för snabbt, och att jag inte är säker på att det är något positivt. Jag lägger mig ner i gräset, och tittar upp mot himlen. Det känns lugnare där, som en annan värld. Visst är det intressant att något så enkelt som att lägga sig ner kan påverka hur man mår?
Trädets grenar snor runt sig själva, och bladen bubblar runt i fraktaler. Himlen är vackert turkos, och dess få moln ser så inbjudande ut. Jag tittar på herr K, som ler mot mig. Hans ansikte är lite flytande, och jag säger till honom:
"Det är så synd om dig, som är fast i verkligheten!" Varpå jag börjar skratta som en galning och förstår att trippen framför mig kommer vara underbar.Jag känner att det är en tanke i mitt huvud, som jag inte riktigt hör. Jag reser mig upp igen, och tittar förundrat på herr K.
"Det är något jag tänker, men tanken liksom försvann..."
"Vaddå försvann?" undrar herr K.
"Jo men, det försvann ditåt!" säger jag allvarligt, och pekar till vänster om mig, mot en träddunge. Detta tycker herr K är väldigt underhållande, och jag börjar skratta när han börjar skratta.
"Men det är ju så det är!" får jag fram mellan skrattet. "Minnen och tankar åker åt vänster, men medvetandet åker åt höger! Allting görs åt höger!"
Herr K skrattar fortfarande och tittar förvirrat på mig. Jag har själv fått en väldigt stark upplevelse av att befinna mig i en stor spiral, vilket återkommer under hela trippen.
Verkligheten, tänkte jag, är som denna spiralen, och jag är på väg ner i den nu, ner i evigheten. En tanke slår mig, och på måfå så säger jag:
"...Fast, det är inte höger som är väsentligheten..." djupt konfunderad över detta, så förblir
jag tyst ett tag.
Träden längre bort i parken liknar nu palmer, med långa blad som vrids och svajar i en vind som inte existerar, och de i vanliga fall gula tegelhus bakom dessa var välputsade röda byggnader, som påminde mig om skinande rena hotellbyggnader i något exotiskt land. Jag poängterade detta för herr K, och försökte förklara känslan:
"Liksom: Palmer, Elefanter... Turkiet...? Så väldigt... Misantrop... nej, bara Tropiskt, det känns..."
Jag öppnade min Fanta, tog en liten klunk, och muttrade "Vilken ospektakulär smak", och så fort jag insåg vilket konstigt ordval det var, så började jag skratta. Detta avbröts av att jag tystnade och betraktade läskflaskan intensivt.
"Det är inte i Fantan..." Jag tittade upp på herr K, och sedan upp i himlen.
"Det är inte heller i någonting, och därför går det inte att beskriva... Men det kommer ut som mot ett galler, och tittar tillbaka på mig..."
Herr K kom med invändningar, men jag bara fortsatte:
"Gallret är det vi uppfattar och det som tittar tillbaka på oss är det som inte är i Fantan..."
Plötsligt befann jag mig i spiralen igen och tappade totalt bort vad det var jag syftade på, så när jag sedan skulle försöka förklara för herr K vad jag menade så blev det något mycket konstigt i stil med "Men det är ju lätt att förstå! Precis som Kniv och gaffel hör ihop, så är inställningar och idéer... och någonting som börjar på... G?"
Jag tappade totalt intresset för det ämnet och underhöll mig med att skratta åt molnen på himlen, och de verkade skratta tillbaka till mig. Det kändes så i alla fall...
Jag försökte förstå spiralen som jag befann mig i, och förstod att det var verkligheten. Vi kan inte själva påverka rörelsen, för våra inställningar är inte här. Vi finns inte, vi är ingenting, vi befinner oss ingenstans. Vi har en riktning, och riktningen är sanning!
Jag utstötte några osammanhängande ord, och fick fram "Jag... öööh... Jag har gjort... JAG HAR GJORT!" och detta var det största insikten hittills.
Vi reste oss och gick bort mot den övergivna lekplatsen. Jag hade lite svårt att gå rakt, och blev väldigt distraherad av den vackra grönblåa himlen och det moln som enligt mig såg precis ut som en indian som höll en pipa. Allt jag kunde få fram var häpna stönanden och jag pekade hela tiden rakt upp. "Men... men, huur? Så jävla sjukt! hur?!" sa jag om och om igen. Herr K övertalade mig att gunga lite grann på en stor gunga, och det var jag glad att han övertalade mig till. Dock blev jag mer intresserad av de vackra snirkliga mönster som sanden undertill skapade, och började snart filosofera ännu mer.
"Spiralen är verkligheten..." sa jag.
"Hur menar du?"
"Jo, liksom. Ta färgen blå, okej?"
"Ja?"
"Se färgen blå framför dig!"
"Jag ser blått..."
"Känn färgen blå!"
"...Jag känner den.."
"Färgen blå är inte blåheten som vi uppfattar. Färgen blå ligger bakom det galler och fängelse som vi kallar verkligheten!"
"...Utanför spiralen alltså?" frågande herr K.
"Precis! Och det... det gör vi också..." sa jag till mig själv.
Jag hoppade av gungan, men herr K satt kvar. Jag var väldigt upprörd över vad jag tänkte på, och började gå runt gungan flera gånger på varandra, ända tills dess att jag gick medsols. FAN! Det är fel håll; Medvetandet skall ALLTID gå åt höger, motsols! Jag var tvungen att gå åt andra hållet lika många gånger som jag gått medsols för att återgå till ett normalt tankestadium.
Herr K frågade vad jag höll på mig, och som svar på detta så fräste jag:
"Äh, håll käften. Var inte så oförskämd, och var inte så lila!"
Jag var dock inte helt stillad efter att ha gjort detta, så jag tog lite godis som fyllde upp hela min mun, och när jag svalde så stönade jag till, och förklarade att jag hade känt evigheten i min mun. Jag var inte längre upprörd, men jag irriterades av frågeställningarna jag hade i mitt huvud. "Varför trippar jag egentligen, vad är min anledning? Vad gör jag av mitt liv? Varför ska jag göra något av mitt liv? Ska jag göra något av mitt liv? Har jag verkligen ett liv att göra någonting av?"
