bk-MDMA, a lifechanging drug

Hallå alla! Sedan jag för ett år sedan påbörjade min drogkarriär har jag aktivt hämtat information från det här forumet. Ni har delat med er av de roligaste, sorgligaste och mest galna ögonblicken, och nu känns det som att det är min skyldighet att börja dela med mig av mina egna erfarenheter. Jag inleder därför min tid här med en rusrapport (har lånat en rubrik från en annan rusrapport här på FB, den passade ju så bra ). Men innan jag drar igång vill jag ge er ett STORT jävla tack för allting som ni här på forumet har gett mig! Jaja då kör vi:

Vid rustillfälle:

Ålder: 18 år
Tidigare erfarenheter: Alkohol, methylone 2 ggr och cannabis i alla dess former

Bakgrund
Jag har hela mitt liv varit väldigt emot droger. Utan att egentligen veta någonting om dem så placerade jag hänsynslöst alla droganvändare i looserfacket. Men när vi i nian smällde upp drogkapitlet i samhällskunskapsboken förändrades hela min bild av världen. Läraren stod där och predikade om hur farligt knark var och hur de förvandlade de finaste helgonen till onda djävlar. Jag minns klart och tydligt hur jag satt och läste om Ecstasy: "Ger eufori och en känsla av välbefinnande. Framkallar illamående, kramper, depression blabla."

Jag minns att hela min klass köpte hans snack med hull och hår, men i mig sådde det tvivel. Varför knarkar folk då om det nästan bara finns negativa effekter? När jag kom hem den dagen gick jag direkt till datorn för att surfa raka vägen in på wikipedia. Efter att ha läst texten var jag i chocktillstånd, det här kan väl inte stämma? Eftersom jag visste att vem som helst kunde gå in och skriva på wikipedia gjorde jag fler efterforskningar, och det dröjde inte länge innan jag satt och läste rusrapporter här på flashback. Jag var frälst, och helt enkelt tvungen att testa varenda drog förutom opiaterna. Jag var TVUNGEN att skaffa mig en egen bild av vad droger egentligen är.

Första gången
Efter ett halvårs cannabisbruk berättade en god vän för mig om drogen methylone. Jag tänkte för mig själv "vafan man kan inte stoppa i sig något det inte finns någon forskning om. Och ska man köra något ska det vara riktig ecstasy, inte något jävla wannabe-larv man beställer från internet". Men till slut kunde jag inte hålla tillbaka min nyfikenhet, tankar som "jag lever bara en gång" och "jag kan inte dö nyfiken" segrade till slut över mitt förnuft.

Och ja jävlar.. jag älskade det. Det har sedan dess stått på min måste-göra-innan-jag-dör lista att testa riktigt MDMA. Första gången med methylone var hemma i en lägenhet med två vänner. Andra gången var med fler vänner, men fortfarande i en lägenhet. Jag insåg direkt potentialen i ruset, och det var nu dags att ta med sig detta älskvärda rus ut på krogen.

Jag har aldrig riktigt gillat krogen, eftersom jag valde att kombinera en hantverkarlinje med ett års intensivt WoWspelande glömde jag bort hur man handskas med kvinnor. Jag kunde helt enkelt inte prata med kvinnor längre, inte längre få dem att skratta trots att jag kastat det förbannade dataspelet i soporna. I högstadiet levde jag på mitt utséende, kaxighet och orubbliga självförtroende. Men efter 2,5 års tid på gymnasiet hade jag förvandlats till en, ja, tystlåten mes. Kanske inte en mes egentligen, kunde ju vara social bland vänner och i skolan eftersom tjejer knappt existerade. Jag tror nog inte heller någon såg mig som feg, jag vädrade alltid högljutt mina åsikter och kunde argumentera för helt absurda saker bara för att se hur många jag kunde få med mig. Tror mina klasskamrater på gymnasiet uppfattade mig som ganska självsäker, men inom mig bodde en rädsla och en feghet som ingen ens kunde ana.

Jag hade besökt krogen ett fåtal gånger, och det hade alltid varit något av en mardröm. Jag kände mig malplacerad, ville inte vara där jag var hur mycket alkohol jag än drack. Min rädsla för att göra bort mig tog över, och jag började till slut att undvika att följa med mina vänner ut och festa. Detta faktum plågade mig varje dag, det gick inte en enda timme utan att jag tänkte "fan vad värdelös jag är" eller "om jag ändå kunde vara lika naturlig som honom". Jag tog i stället min flykt till cannabisen, den fick mig att kunna slappna av för några

Förfesten var precis vad jag hade räknat med. Vi var ett gäng grabbar i en lägenhet, det dracks öl och det skämtades. Stämningen var på topp, men det kändes precis som vanligt att alla hade roligare än vad jag hade. Trots att alkoholen flödade i mitt blod kände jag mig ändå inte trygg. Trots att jag var i sällskap med mina allra närmsta vänner kände jag mig ändå inte trygg. Trots att det i min ficka vilade 500mg glädjepulver kände jag mig ändå inte trygg.

Tiden gick och till slut stod vi i kön på väg in till nattklubben, vännernas bk hade redan kickat och de var i full gång med att samtala med allt och alla. Jag kände mig som ett jävla fån när jag stod där och gjorde mitt bästa för att samtala, jag förstod mycket väl hur dum jag såg ut.

Eufori
Det var nu vår tur att göra entré. Fylld med blandade känslor av osäkerhet, obehag och rädsla betalade jag mitt inträde. Men när jag passerade vakten förändrades allt. Jag bokstavligt talat kände hur methylonet öppnade serotoninportarna och lät lyckan flöda ut i min kropp, ungefär som en fördämning ger vika för enorma vattenmassor. Glädjerushen var överväldigande, nästan våldsam. Jag slet genast tag i en av mina vänner, och i detalj förklarade jag för honom vilken kung han var, och varför. Han gjorde detsamma, och med armarna över varandras axlar vandrade vi rakt in i dimman.

Jag klappade en vakt på axeln och med det bredaste léendet någonsin sa jag: "Tjenare hur är läget? Hoppas du får en kul kväll!" Han sken upp över att någon lade märke till honom och önskade mig detsamma. Den här kvällen kunde bara inte bli fel! Jag kände hur lyckan pumpade i min kropp, allting kändes så jävla bra! Jag fick någon sekunds flashback från högstadiet, hur jag satt i vårt slitna illaluktande klassrum och stirrade ner i samhällskunskapsboken: "..ger eufori och en känsla av välbefinnande." Vilken idiot som skrivit det tänkte jag, "Kastar in dig i en fulländad extas och ger dig ditt livs med glädjefyllda ögonblick" borde det stå istället. Sedan drabbades jag av medkänsla för personen som skrivit texten, och började tycka synd om denne som aldrig skulle få uppleva det det härliga rus jag befann mig i.

Med breda léenden gick vi och satte oss vid ett bord för att förklara hur mycket vi älskade varandra, hur speciella vi var gentemot alla andra artonåringar och hur vi alltid ställer upp för varandra. Som en käftsmäll slogs jag av insikten hur värdefulla mina vänner är för mig och vilken stor del i mitt liv de faktiskt har. Jag vrålade av lycka, aldrig mer skulle jag ta dessa underbara människor för givet!

Äventyr på egen hand
Efter en stunds samtalande reste jag mig upp, jag tänkte utforska nattklubben på egen hand för att se vilka äventyr den hade att bjuda på. Jag vände blicken mot dansgolvet och studerade de dansande fyllona ett litet ögonblick. Så roligt de såg ut att ha! och blev genast glad för deras skull. Jag sneglade sedan bort mot baren, och fylldes av kärlek gentemot alla härliga människor som ivrigt krigade för bartenderns uppmärksamhet. Jag funderade ett ögonblick, skulle jag kasta mig ut på dansgolvet? Jag har aldrig kunnat dansa, men nu kan jag. Jag kan allt. Eller skulle jag gå iväg till baren och ragga upp bartendern? Känslan av att jag kunde klara av allting sköljde över mig, och jag mådde så jäkla bra!

"Ljudnivån här är för hög", tänkte jag. Med ett orubbligt léende begav jag mig istället ut till uteserveringen för att se vilka häftiga människor som fanns där. På vägen dit hann jag samtala med minst 10 personer, varav jag från djupet av mitt hjärta önskade alla en enormt trevlig kväll. Alla tycktes gilla mig, och jag kände att det var min uppgift att se till så folk hade lika kul som jag.

Uteserveringen på den klubben är ganska stor och rymmer hundratals människor. I vanliga fall hade jag fått syn på massor av fulla människor, massor av kvinnor jag aldrig kommer våga prata med och sedan fyllts med jobbig osäkerhet. Men inte nu. Jag möttes av ett underbart folkhav och framför mig såg jag massor av roliga konversationer jag kunde delta i. Peaken var nådd.

Socializing the E-asy way
Léende vände jag mig åt höger och fick syn på 4 söta tjejer som var mitt uppe i en glad och livlig diskussion. Två sekunder senare hade jag avbrutit deras diskussion och alla ögonen var vända mot mig. Fem sekunder senare skrattade dem åt mitt kvicka skämt. En minut senare brister en av dem ut: "Fan vad skön du är! Vad heter du?" Detta var helt sjukt, på 2,5 år hade jag nästan aldrig fått en kvinnas gillande eftersom jag aldrig kunde vara mig själv bland dem. Inte heller hade jag kunnat framföra en historia till främlingar, jag hakade alltid upp mig och missade poänger. Men här stod jag, med det bredaste léendet mänskligheten någonsin har skådat och med stor passion berättade jag historier från mitt liv, och alla handlade på det ena eller andra sättet om hur underbara mina vänner var.

Det var så härligt! Äntligen kunde jag dela med mig av mitt liv till främlingar! Jag behövde aldrig fundera över någonting, det enda som behövdes var att följa mina impulser för vad jag än sa eller gjorde så blev det bra.Till slut kände jag dock att det var dags att hitta nya människor, det var ju trots allt min uppgift att se till så alla andra hade lika kul som jag.

Uteserveringen på den klubben är ganska stor och rymmer hundratals människor. I vanliga fall hade jag fått syn på massor av fulla människor, massor av kvinnor jag aldrig kommer våga prata med och sedan fyllts med jobbig osäkerhet. Men inte nu. Jag möttes av ett underbart folkhav och framför mig såg jag massor av roliga konversationer jag kunde delta i. Peaken var nådd.

Léende vände jag mig åt höger och fick syn på 4 söta tjejer som var mitt uppe i en glad och livlig diskussion. Två sekunder senare hade jag avbrutit deras diskussion och alla ögonen var vända mot mig. Fem sekunder senare skrattade dem åt mitt kvicka skämt. En minut senare brister en av dem ut: "Fan vad skön du är! Vad heter du?" Detta var helt sjukt, på 2,5 år hade jag nästan aldrig fått en kvinnas gillande eftersom jag aldrig kunde vara mig själv bland dem. Inte heller hade jag kunnat framföra en historia till främlingar, jag hakade alltid upp mig och missade poänger. Men här stod jag, med det bredaste léendet mänskligheten någonsin har skådat och med stor passion berättade jag historier från mitt liv, och alla handlade på det ena eller andra sättet om hur underbara mina vänner var.

Det var så härligt! Äntligen kunde jag dela med mig av mitt liv till främlingar! Jag behövde aldrig fundera över någonting, det enda som behövdes var att följa mina impulser för vad jag än sa eller gjorde så blev det bra.Till slut kände jag dock att det var dags att hitta nya människor, det var ju trots allt min uppgift att se till så alla andra hade lika kul som jag.

Jag samtalade med säkert hundra främlingar, varav alla tycktes gilla mig. Alla skrattade åt mina skämt och alla lyssnade på mina historier. Jag kände mig som en social maskin, jag förstod varenda del i det sociala spelet och tvekade inte att nyttja denna nya kunskap! När jag sedan stötte på mina vänner, presenterade jag dem alltid något i stil med "Det här är Fredrik, en av mina bästa vänner! Han är så jävla grym, en gång så blabla" och så fortsatte käften att mala. Euforin smittade verkligen av sig på omgivningen.

Finns det en gräns?
Till slut tog jag mig dock vatten över huvudet. Några meter framför mig, vid ett bord, satt 2 tjejer och 2 killar. Tjejerna kunde ha varit fotomodeller, och killarna skulle jag aldrig ens drömma om att konkurrera med. Men brydde jag mig? Nej, rädsla existerade inte. Efter ett tappert försök att göra entré i deras grupp blev jag dock avspisad. De dissade mig. I vanliga fall hade den vetskapen fått mig att gå därifrån med svansen mellan benen, fylld av osäkerhet och jobbiga tankar.

Men inte nu, jag tog deras diss som en utmaning. De tyckte tydligen inte att jag var värd att samtala med, "det ska vi minsann bli två om" tänkte jag. De kunde ju bara inte gå miste om den glädje jag hade att dela! På avstånd studerade jag dem ett ögonblick och konstaterade att det verkligen inte var någon enkel sak att joina deras bord. Men jag visste att det var möjligt, frågan var bara hur. Plötsligt såg jag en möjlighet.

Bredvid deras bord satt ett annat gäng som såg ut att befinna sig på efterfesten till en begravning. De var brutalt uttråkade och samtalade knappt ens med varandra. Ett ögonblick senare satt jag vid deras bord och berättade historier för att liva upp dem, några minuter senare skrattade de högst på hela uteserveringen. Jag hade kommit dit jag ville, jag hade bevisat att jag minsann var värd att samtala med. Nu gällde det bara att dra in de andra i vår diskussion så de också fick ha roligt. Jag vände mig över axeln mot det andra bordet och sade "haha har ni hört?" med ett orubbligt léende. "Vadå?" Svarade en av tjejerna.

Fem minuter senare var jag bästa kompisar med alla fyra. Det slutade med att jag och den ena av tjejerna, en galet söt brunett med det finaste léendet någonsin, satt och samtalade för oss själva vid ett avlägset bord, djupt insjunkna i ett samtal. Hon lyssnade ivrigt på varenda stavelse jag hade att säga. Det var så enkelt, nästan för enkelt. Jag avbröt mig och tittade henne rakt in i ögonen. Jag kunde ha kysst henne. Men var det rätt sak att göra? Var det rätt att utnyttja det här underbara ruset för lite betydelselöst hångel?

Nej, naturligtvis var det inte det. Känslan av att jag KUNDE räckte gott och väl, jag behövde inte gå längre än så. Jag behövde inte bevisa någonting mer. "Jag ska leta upp mina vänner, det var trevligt att prata. Ha en fortsatt kunglig kväll!" Hon såg ut som slagen av blixten, hade hon bara ansträngt sig lite hade hennes haka mycket väl kunnat nudda vid golvet. "Jaha..ja detsamma då.." sade hon.

Två sidor av samma mynt
Jag återförenades med mina vänner, och till min förskräckelse mådde de inte alls lika bra som jag. Deras eufori var borta och jag förstod genast vilka jobbiga känslor de upplevde. I takt med att klockan tickade började även min eufori att försvinna, och avtändningen började göra sig påmind. Jag hatar avtändningen på methylone. Den är vidrig.

Jag har ingen aning hur vi tog oss hem. När jag dagen därpå vaknade hos min kompis var jag helt tom. Jag skulle aldrig mer bli glad igen. Jag skämdes över mig själv, jag hade stoppat i mig pulver för att kunna få vara mig själv. Hur patetiskt är inte det? Jag sade inte ett ord på hela dagen, svarade bara kortfattat när mina vänner pratade med mig. De sade att de också mådde dåligt, men de konverserade åtminstone. Inte jag. Vad var egentligen meningen med att prata?

Jag visste mycket väl att det inte var äkta känslor, men de var fortfarande känslor, hemska sådana. Jag sade till mig själv att jag aldrig mer skulle så mycket som peta med pinne på någon stimulant igen. Smutsiga och vidriga är vad de är. Jag hatade mig själv för att ha använt mig av dem.

När klockan var runt 22 lyckades vi dock komma över några påsar väldoftande sativa. Efter att ha rullat varsin joppe satte vi oss under köksfläkten och tände på. Lättnaden var enorm. Äntligen kunde jag slappna av igen! Det var en ren och skär befrielse. Jag började reflektera över föregående kväll, och kom plötsligt ihåg vad en vis flashbackare skrivit: "..ju högre du flyger desto hårdare landar du" Jag log. Vem var jag att sitta och tycka synd om mig själv? Jag visste mycket väl hur dåligt jag skulle må dagen efter när jag svalde bomberna, och hade således ingen annan än mig själv att skylla.

Idag
Methylone förändrade mig som person till det bättre. Jag dömer inte längre människor innan jag lärt känna dem. Jag klagar inte längre på allt det negativa, utan försöker istället göra mitt bästa för att lyfta fram det positiva i livet.

Methylone har gett mig många meningsfulla insikter om det sociala spelet, mig själv och livet. Jag vet nu att jag inte bara kan sitta hemma och må dåligt över min oförmåga att prata med tjejer. Jag måste träna på att göra det, varje dag. Jag förstår nu fullt ut hur jävla viktiga mina vänner är för mig. Jag inser äntligen vilka styrkor jag har som person, och arbetar varje dag på att slipa bort mina negativa sidor.

Jag inser numera att min högsta dröm inte är att ha ett fint jobb och mycket pengar. Jag har insett att mitt liv inte är åt helvete bara för jag valde helt fel gymnasielinje. Jag sitter inte längre och grämer mig över det, utan tänker göra mitt bästa för att hitta det rätta för mig. Methylonet fick mig att förstå det underbara i att hjälpa andra människor, och det är således det jag vill ägna mitt liv åt. Jag vet bara inte hur än. Men istället för att sitta hemma och grubbla över det tänker jag ge mig ut i världen och ta reda på det. Det kommer bli en lång resa, och jag tänker ha jävligt kul på vägen!

Trevlig läsning

Lät som en trevlig kväll . 5/5 Vänta tills du får lyckan att pröva MDMA ojoj du kommer spy över att du är så lycklig och nöjd. Men som sagt man landar hårt om man pillar i sig större mängder.

Hade mer än gärna träffat dig denna kväll, så kul med lyckliga människor.

å shit, du lär väl ragga på killar när du tar E(MDMA) om du får tag på riktigt bra nån gång.

Riktigt bra och rolig läsning. Känner igen mig precis som dig. M1 är verkligen det bästa jag provat hittills (framför tjack, sub, oxy, svamp, 2cb mm). Helt klart min favorit. Connectionen man får med andra människor är helt underbar.

Dagen då jag får tag på Mdma-kristaller kommer nog vara en av de bästa i mitt liv.

Jag har testat m1 tre gånger men aldrig känt mig så där bra. Nöjd, men inte mer. Hur mycket tog du? Om jag får chansen igen tänker jag testa dubbel dos mot tidigare, typ 500 mg.

Men insikter om hur vackert livet kan vara har jag fått.

Mycket rolig läsning! MDMA är också grymt Men om du redan är sådär lycklig nu, varför prova något som kanske i slutändan gör dig allt annat än lycklig?

Håller med sativaa håll dig till det lyckliga du har nu Riktigt bra skriv mer framöver och om du beslutar dig att ta MDMA så skriv en rusrapport! 6/5! pznlove!

Tack så mycket för alla positiva kommentarer, de värmer! Kom gärna med konstruktiv kritik


Visst är den! Första gången med methylone var vi bland annat två som knappt kände varandra bättre än att vi visste varandras namn. Men dagen efter var det som att vi umgåtts sedan barnatider och vi är idag väldigt goda vänner.

En fråga dock; hur kommer det sig att nästan ingen märker att man är påverkad? Pupillerna antar ju formen av två tallrikar och käften tuggar frenetiskt, kanske sprider man så mycket positiv energi att folk inte ens tänker tanken eftersom vi droganvändare trots allt är onda människor?


500mg, viktigt att poängtera är att ruset ändrar sin karaktär i samband med alkohol. Istället för att smyga sig på (om man nu kan uttrycka det så) anländer det likt en ångvält och är betydligt härligare enligt min mening. Hur nyttigt det är att dricka alkohol i samband med m1 låter jag dock vara osagt



Du har en väldigt klok poäng som jag måste erkänna att jag inte ens har tänkt på. Men jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte leva och kanske är det just därför tanken inte har slagit mig.

Jag vill dock höja ett varningens finger till alla som inte redan vet: methylone är inte en drog som lämpar sig för varje helgs festande, det tar död på magin och är med största sannolikhet ganska skadligt.

/Mvh

Väldigt välskrivet!
Svårt att tro att du bara är 18 år. Du får ta det som en komplimang!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva.. Men jävlar, vilken rapport!