"Ju längre man är arbetslös desto svårare blir det att få jobb"

Har hört denna mening i olika former några gånger, men jag förstår inte riktigt innebörden av den. Betyder det att det är sämre att börja plugga efter gymnasiet än att ta ett okvalificerat arbete? Vad ska man göra då? Att ha haft ett kassajobb eller liknande är väl ändå inte speciellt meriterande för att få ett jobb som man ändå skulle ha behövt plugga för att få?

Är nog mycket så att arbetsgivare tänker att varför har denna person gått arbetslös så länge.

Det är självklart bara en myt, i alla fall när det gäller okvalificerade jobb... då går man mer efter kompetens och hur man är som person.

Handlar det om en arkitekt eller så med utbildning som gått arbetslös i 10 år kan jag tänka mig att det är en annan femma, då har man ju halkat av och stannat upp i utvecklingen på sitt område och är nog inte lika eftertraktad på ett arkitektkontor som en som varit aktiv ända sedan utbildningen.

Sen kan det ju även handla om personen enbart, att ju längre man går hemma på bidrag ju mer vänjer man sig vid det och ju svårare blir det att ta sig ur den levnadsstilen och verkligen ta tag i jobbsökandet.

Personligen tror jag det är bättre att ha ett okvalificerat jobb än att gå hemma med sin akademiska utbildning. Dels ser arbetsgivaren att någon annan tyckte det var "värt" att anställa personen, man framstår inte som lika desperat och det är ju ändå en liten merit.

Hade hellre haft

Pressbyrån 1999-2001

på meritlistan än ingenting.

Sen håller jag med om att det finns en risk att man fastnar där om man inte lyckas komma in i det man pluggat för, men risken finns ju att man fastnar i arbetslösheten med. Är hellre bitter konduktör och tjänar 19 000kr än gå på försörjningsstöd o vara bitter.

Min erfarenhet är att det är lättare att få jobb om man redan har ett jobb.

Sedan kan jag ge er en inblick i rekryteringarnas underbara värld. Jag skulle hellre anställa en person som haft jobb, om än okvalificerat, än en person som gått arbetslös länge. Det visar nämligen på driv och initiativförmåga att man inte bara sätter sig ned och lever på bidrag utan faktiskt vill göra rätt för sig.

Jag var arbetslös länge och hade till råga på allt missbruksproblem. Detta gjorde att jag fick nej av varenda arbetsgivare när jag satte igång att söka jobb. Tyvärr är det så att många arbetsgivare har fördomar mot folk som "bara gått hemma och slagit dank".

Så jag bytte taktik och förklarade min situation för varje ny arbetsgivare jag kontaktade / blev kallad till intervju hos, och då fick jag mer förståelse. Jag sa att jag ville komma ifrån mitt missbruk och att jag verkligen ville göra rätt för mig. Det går bättre om man kan är lite mer personlig och förklarar bakgrunden till att man inte haft ett arbete. Idag har jag äntligen ett arbete, efter 8 års arbetslöshet, och det är jag jävligt tacksam för.

Skillnaden mellan att gå hemma arbetslös i tre år och att ha ett okvalificerat jobb i tre år kan väl egentligen sammanfattas väldigt enkelt: att visa att man vill och kan jobba.

Javisst men utbildningstid räknas väl av många rekryterare som att man varit arbetslös?

Har jag aldrig hört, utbildning är ju utbildning. Det är inte samma sak som att gå hemma och slå dank.

Nej? Hur tänkte du nu?

Stämmer kanske till viss del.
Själv har jag gått hemma en längre tid (aptråkigt, btw) men vill jobba och kan det också.

Jo, det är väl kanske samma mekanism som gör att det är enklare att få brudar om man redan är upptagen.

Att någon annan redan har stämplat en som "doable".