Problem med ung labbe, dels matgalen dels svårt att vara ensam

Jag har flera gånger tidigare i detta forum berättat om mina jyckar, det är alltså två labbar, hanar. Den äldre är tre år och med honom är det ungefär noll problem. Unghunden är knappa året gammal, och utgör i dagsläget stora problem.

Vi började redan från tidig ålder att ensamträna på vanligt sätt - jag har gjort det här ungefär ett dussin gånger vid det här laget och det har ALLTID funkat tidigare - utom denna gång. Lämna ensam fem minuter, komma hem. Inte göra nån stor affär av saken. Upprepa gång på gång och längre tider. Men det är som om jävulen hoppar i honom så fort man lämnar huset.

Han kollar runt i alla fönster efter oss, jag har väl 2-3 krukväxter kvar nu, hade ganska många tidigare ... Sedan går han bärsärk i köket och letar efter prylar att äta - har jag slutit mig till. Jag lämnar aldrig något ätbart inom resonabelt räckhåll, det ÄR ju i alla fall labbar vi har. Men det räcker att han TROR att det finns nåt ätbart att få tag i så river han och sliter och har sig. I dagsläget har jag för fan soppåsen i ett ÖVERSKÅP eftersom han blir helt rabiat.

Därför har jag alltså "barnvakt" när vi absolut måste vara iväg allihop på en gång. Senast var vi ute och handlade skolgrejor till skolstarten, så då lämnade jag unghunden till min far. Han var där i fem timmar ungefär, och han for runt HELA tiden, sa farsan, letade, sökte, kollade runt ... Då hade han ändå varit i farten sedan tidigt på morgonen och tränat agility med sonen och spårat lite med mig för att han skulle bli lite trött och lätthanterlig. Samma sekund som vi kom för att hämta honom, fick han ett miniglädjefnatt och föll sedan ner pladask och sov

Han fixar inte att sitta i hundburen bak i bilen, han blir hysterisk, skriker och vrålar och biter i gallret. Får han sitta bredvid barnen i baksätet - lugn och fin. Den äldre hannens lugn smittar inte av sig det minsta.

Dessutom är han koprofag, han håller sig till bristningsgränsen trots att vi är ute till max nu under sommaren, och så passar han på på natten, skiter nånstans och käkar. Jag tror faktiskt han har damp eller nåt.

Vettefan vad jag ska ta mig till med honom faktiskt. Han är så fruktansvärt underbar i alla andra aspekter, verkligen smidig och följsam i agilityn, superbra när man är ute i skogen, ögonkontakten 100%, lyssnar hela tiden ... Jag inser att det är samma egenskaper som också ger problemen, men nu känns det lite jobbigt när man inte kan lämna honom ensam öht. Har funderat på att ta buren i bilen och sätta här inne, men det känns som djurplågeri när han blir så hysteriskt olycklig.

För det mesta är det ett icke-problem eftersom jyckarna alltid är med mig när jag jobbar och är det nånstans de inte kan följa med så åker vi inte - men just ibland måste vi ju handla allihop eller gå på en födelsedagsmiddag eller nåt; då skiter det sig fett, som sonen säger.

Hmm, har jag glömt att berätta nåt tro ... Ja, jo, folkvana - det har han. Ända från början fick han följa med till stan då och då för att lära sig en lite mer stökig miljö och gå i koppel där. Funkar bra det med ...

Får han tillräckligt med motion? Jag har visserligen en labbe blandis tik som är 1 år och får hon tillräckligt med motion så är hon som en annan hund.

Är det en jaktlabbe eller brukslabbe?

Kan tänka mig detta är jättejobbigt men det spelar stor roll för vad hunden är uppfödd för.

Tack för att någon intresserar sig till sist

Den äldre labben är en bruks- den yngre en jaktlabb. Han stammar från Kamrats. Jag var fundersam, men sonen ville ha en agilityhund, och den äldre har inte alls kroppen för det, och jag har haft en hund från Kamrats förut som var jättesmidig i lynne och temperament, så det fick avgöra.

Vi är för det mesta ute, hundarna och jag, mellan halvsex på morgonen och en timme framåt ungefär, innan det ska fixas med frulle och skolbussar och sånt. Sedan är vi ute en kortare runda mitt på dagen - och när sonen är hemma är juniorjycken och han ute i trädgården och tränar slalomlöpning, balans, tunnel bl.a. medan jag och syster tar seniorjycken på en sväng. Han blir liksom fysiskt slut, men kan ÄNDÅ inte varva ner efteråt, utan han ska till varje pris vara med överallt, och dampar loss totalt om man stänger in sig på toa t.ex.

Därefter en kortare runda på kvällen igen, som jag gärna skulle vilja göra längre, men än så länge är det inte möjligt eftersom barnen är mörkrädda och inte vill vara ensamma på kvällen. Inte mycket att göra åt, tyvärr. Har försökt att lämna den äldre hunden hemma och ta den yngre på en längre promenad för att försöka komma bort från den nattliga "tömningen", men när ungarna vet att jag är borta dröjer det inte länge förrän mobilen ringer

Jobbigt är bara förnamnet, just nu. Funderar på om kastrering kan vara nåt, men jag vet inte ... måste man isf kastrera den äldre också? Det ska väl inte behövas? Han har lite rultighetstendenser som det är ... Slöhög, i jämförelse med unge herr duracellkanin.

Alltså, för mig låter det som han är uttråkad och sysselsätter sig med att hålla koll på er.
Kan ni kanske gå en kurs där ni får lära er hans behov, kanske har ni en Labbe som behöver jaga?
Det är trots allt en jakthund ni har, inte en "agilityhund".

Är ni intresserade av jakt?

Tanken var att han skulle kunna ta över efter en annan äldre hund (som börjar bli gammal) i området som eftersökshund - alltså söka skadat vilt, men han kunde inte koncentrera sig för fem öre när vi försökte träna med klöv m.m. Han började alltid bra men tappade fokus efter en väldigt kort stund. Trots många försök utsträcktes inte koncentrationsfokus mer utan hamnar på max 2-3 minuter, sedan fanns det inte i hans sinnevärld längre.

Det blir den äldre som får ta den rollen i stället, verkar det som i nuläget. Han är otroligt sävlig, men envis, och når målet även om det tar tid. Därav mer agility istf spårning. Vet inte vad mer vi kan försöka, liksom ...

Kan inte vara tonåren som spökar nu då?
Vår ettåring är omöjlig just nu och ska göra allt fel, han som kunde "allt" innan.

Har han varit intresserad av spår innan?

Han fjantar efter er hela tiden?
Sätt stopp för det, lär hunden koppla av och ligga på sin plats, alltså passivitetsträning tror det är där det "felar". Hunden är med överallt och blir överladdad.

etta gör ju automatiskt att den inte kan vara själv då den är van vara me er.

Tror det kan stämma. Min ena hanhund som är schäfer/husky/labrador/grand danois -blandning var skitjobbig i början. Följde efter mig vart jag än gick, var uppe i varv mest hela tiden och satt och ylade vid dörren om jag gick ut och han inte fick följa med. Jag löste det mesta genom att sätta ett hinder i dörrarna till rum jag gick in i. Ett kompostgaller fungerade fint för min del. Jag gick in i ett rum, satte gallret emellan och sedan fick han sitta utanför. Han var orolig i början men efter ett tag så lugnade han ner sig. Viktigast var att totalt ignorera hans oönskade beteende. Men det är ju inte så lätt när hunden i fråga river stället...

Sen var jag tvungen att visa min hund vart han skulle lägga sig när jag och tjejen flyttade ihop, där flippade han annars i vanliga fall. Rev nästan stället. Var tvungen att visa honom till bädden och be han att lägga sig där, ofta med favoritleksaken eller ett tuggben. Han tuggade en sväng och somnade sedan. Har du provat att visa honom vart han ska lägga sig?