Judarna & Sd - en svår balansgång

Del 1

I Sverige finns det 18 000 judar eller 0,2-0,1 procent av befolkning. Bara ungefär 4/10 av dem är omskurna, alltså en minoritet. Omskärelse är viktigt för judar, även de ateistiska judarna. Det är därför de försvarar det med näbbar och klor. De flesta judar bor i Stockholm, Göteborg och Malmö. I Stockholm bor det flest judar. På Östermalm i Stockholm bor det högst andel judar i hela Sverige. Det talas också om att det bor judar i städer norr om Stockholm. Då främst i Uppsala. Men där finns ingen Synagoga och det har inte varit några krav på instiftan av en. Det är således i de tre största storstäderna samt i Skåne de flesta judarna bor.

I Sundsvall bodde det ett hundratal judar runt 1890-1920. Många ryska och finska judar - de var illa anseda av de azkenaziska församlingarna därför assimilerades de mycket fort. De var för få och deras kontaktnät var litet - eftersom de andra judarna inte släppte in dem i gemenskapen. Idag är de flesta Sundsvalls-judar assimilerade och de judar som inte assimilerats har flyttat från Sundsvall till södra Sverige. Det finns en del personer i Sundsvall med "judiska" namn - men för dem är blått någon far eller morförälder jude. Många av Sundsvalls judarna konverterade till kristendomen efter ingifte i svenska familjer.

Vi har även haft flera judiska adelsläkter i Sverige eller adelsläkter med judar i leden. Naturligtvis konverterade de till kristendomen innan de adlades eller för att få gifta in sig i en svensk familj - och på sikt glömdes "judiskheten" bort. Sverige har alltså väldigt få judar.

Den första stora vågen av judar kom mellan 1850-1920. De flesta tyska judar. Vid första världskriget början (1914) fanns ungefär 6500 judar i Sverige. Sverige hade då 1910 nästan givit judar samma rättigheter som svenskar men med krav på assimilering.

Den andra vågen av judar kom på 1930-talet från hela Europa. Sverige tog emot väldigt många judar. Den tredje vågen judar kom på 1960-1970-talet. De kom främst från öststaterna som hade "antisemtiska" tendenser.

Idag bor det mellan 18 000 - 20 000 i Sverige eller som kan "definieras" som judar. Konvertering till judendomen är ovanligt i Sverige. Av dessa judar är ungefär 7000 aktiva eller medlemmar i en judisk församling. Alltså kan vi lungt säga att de "religiösa" judarna är få och i en svensk kontext kan det förklara varför så få judar skär om sina barn. Enligt judiska källor (tex. Synagogan i Stockholm, Judisk krönika osv.) är assimileringsgraden av judar hög. Upp mot hälften av alla judar "försvinner" efter ingående av äktenskap med svenskar. Många konverterar eller bara uppfostrar sina barn i sekulär kristen tro. De svenska judarna har lika höga födelsetal som svenskar.

Kvar blir en liten kärna av judar, 8000-10 000 judar som bevarar sin särart. De andra beräknas försvinna bort inom två-tre generationer. Vi har nästan ingen judisk invandring till Sverige idag. Det är de religiösa judarna vi skall fråga vad de tycker om Sverigedemokraterna och låt oss säga så här. De gillar dem inte. Det är uppenbart att det judiska livet skulle hotas av Sverigedemokraterna. Risken är stor att assimileringsgraden skulle gå än fortare i en redan drabbad community. Om Sverigedemokraterna skulle förbjuda omskärelse av barn och förbjuda import av ritualslakt skulle judarna ligga väldigt illa till. Redan på 1950-talet menade Alva Myrdal att omskärelser, kosher skulle förbjudas. Hilelskolan ansåg hon vara en styggelse. Den motverkade assimilationen av minoriteterna in i det svenska. Sverigedemokraterna stödjer den traditionen. Gärna Israel - men judarna skall anpassa sig till det svenska resonerar man.

Sverige är dock ett rätt spännande land. Sverige är en av få länder i västvärlden där det mer eller mindre är norm att vara kritisk till Israel. I alla fall i Universitetsvärlden och bland journalister. Sådana som Mohammed Omar är naturligtvis inte välkommna och inte heller Ahmed Rami och hans judiska kollegor som tycker att judendomen är ett hot mot världen. Detta är i samklang med kulturmarxismen. Däremot är som sagt Israelkritik legitim. Du kan till och med föreslå att en Bi-nationell lösning är den enda lösningen. I USA skulle det ropas "antisemitism" om ett sådant förslag - men inte i Sverige. I Sverige kan Torbjörn Tännsjö gå ut på finaste mediaplats och kräva att judarna skall be om ursäkt för attacken mot "Ship to Gaza". Sådant är kan bara hända i Sverige.

Det kanske mest spännande är att i USA används "förintelsen" och "judarna" som ett argument mot dem som kritiserar sionism. I Sverige används "förintelsen" och "judarna" som ett sätt för vänstern att kritisera Israel. Ung Vänster håller tex. manifestationer mot Israel på "Kristallnatten". På SVT-debatt i år frågade den rätt korkade kvinnliga programledaren Lena Einhorn om förbudet mot "minareter" kan liknas vid förföljelserna av judarna i Tyskland. Hon säger rätt så förnärmad "NEJ". Osman-Sharrify, den socialdemokratiska politikern och ordförande för Centrum mot rasism använder ständigt "förintelsen" och "judar" och "nazism" i sin retorik. Samtidigt sitter hon i styrelsen för svenska sektionen av "Ship to Gaza". I Sverige har alltså icke-judar börjat använda det som Norman G. Finkelstein skulle kallla för "Judisk-sionistisk propaganda" fast mot judar och mot Israel. Icke-judar använder således judarnas lidande mot judarna själva och Israel.

I Sverige är det bara den lilla klick av sionistiska sthlms-liberaler som skriker antisemitism. Inte ens judarna använder begreppet antisemitism och de gör inte ett nummer av dem själva som offer - istället är det muslimerna eller någon annan "skyddad" grupp. Men vad skall de göra? Säga "att vi är "offer" i det kanske mest anti-sionistiska landet i Europa?


Jag gillar judisk krönika - de är ärliga och förklarar troende judars mentalitet. Judarna ligger ofta under radaren - de stör inte brukar de framhäva och därför lyckas de bättre än andra grupper. De judiska församlingarna är också rätt så rationella säger de. Detta stämmer. Den judiska communityn är sällan högljuda. De vet att de intet har något att vinna på att göra svenska folket upprörda.


Judarna vet att man inte pushar för Israel hur som helst i Sverige. Istället är det kristna sionister som Birgitta Ohlsson, Fredrik Malm, Per Ahlmark göra jobbet åt dem. Om det är med judarnas medgivande vet jag inte. Troligtvis inte. Som en del forskare har påpekat, de mest rabiata kristna sionisterna är oftast antisemiter - och är bara sionister så de skall få prata om judar. Det ligger något i det faktiskt.

De här kristna sionisterna och en del av de religiösa judarna lobbade fram "jiddish" som ett "nationalspråk", trots att mindre en hundra personer kan prata det i Sverige. Den lilla judiska lobbyn tillsammans med andra minoritetsorganisationer och kristna sionist-organisationer har också lyckats med hålla omskärelse lagligt, även om de fick ett bakslag 2001-2002, dock lyckades de hålla det lagligt, även om vissa begräsningar gjordes, så som att bedövning var tvungen att ges.

Bara vänsterpartiet är emot omskärelser av barn idag - även om en rätt så stor andel vänder sig mot praktiken, från alla partier. Ungefär som SAP och moderaternas "Nej till att erkänna folkmordet på kristna i Turkiet" har det varit partiledningarna som motsatt sig förbud. Man vill inte skapa osämja med minoritetsgrupper i en internationellt rätt "harmlös" fråga.

Det judiska livet är hotat i Sverige Med en växande muslimsk population, med muslimska politiker, med vänstermedia (Tex. Aftonbladet) och brottslighet riktat mot synagogor lever judar rätt farligt. Vi skall inte höja problemet till skyarna. Men det kan inte vara jättelätt att vara troende jude i Sverige.

Frågan är om judarna då kan finna något i Sverigedemokraterna. Folkpartiet är det absolut mest sionistiska partiet i Sverige, efter Folkpartiet kommer Kristdemokraterna och sist Moderaterna. Dock verkar litet göras mot de små attentaten mot judarna. Ett annat stort problem är att kritiken mot Israel hårdnar. Det gör den över hela världen. Israel hotar Iran och sina grannar och är allmänt odräggliga. Det finns risk att även Sverige kommer få sin beskärda del av ökad antisemitism, för det övergår lätt anti-sionism till.

Del 2

Judarna måste göra en "trade off" - rösta på Sd och stoppa muslimerna och vänsterns allt mer ökade antisemitism. Det räcker inte att man fick igenom "Centrum för Levande historia" - Socialdemokraterna är idag jävligt veliga till judiska och sionist-kristna krav om "stöd för Israel". Som minoritet måste man spela på alla korten. Påverka alla makthavare inte bara ett block.

Trade offen ligger i att Sd kräver assimilering av judar - men de ger sitt stöd till Israel. Frågan är vad judarna priorterar högst. Oftast brukar minoriteter "cut a deal" med det regerande. Det har man gjort med SAP, M, Fp och Kd. De bör göra det med Sd. Man kan inte ha hela kakan och äta upp den samtidigt. Varför stöder då judar och minoritetsgrupper mångkultur? Jo, eftersom de är minoriteter och i ett majoritetssamhälle kan de leva farligt och krav på assimilering kan komma upp. I värsta fall kan folkmord ske. Judarnas rädsla är befogad.

Sverigedemokraterna är inget alternativ nu - men som vi sett i Europa så sneglar judiska ledare på de nationalistiska partierna. Åt vilket håll drar de, tänker de? Några av dem ser "faran" med Islamifiering och hotet mot den judiska diasporan i Europa och andra hotet mot Israel. Vilken "trade off" de kommer göra i Sverige vet vi inte än - men med tanke på hur "sionistiskt" Dansk Folkeparti och Geert Wilders är - så antar jag vissa ur den judiska communityn har diskuterat med dem om "framtiden" - alternativt gömmer sig Dansk Folkeparti och Geert Wilders från antisemitism-stämpeln genom att hylla judar. Detta är det troliga för den lilla klick sionister i Sverigedemokraterna - man använder judarna som ett "slags skydd" för att legitimera sin egen politik.

Judarna är ett hett ämne - och av någon anledning måste vi som inte är nazister ständigt tassa omkring dem. Liberaler, socialister, Paleo-konservativa (som jag själv) och Kulturnationalister som Sd. Judendomen, judiskheten och judar kommer för alltid vara ett känsligt kapitel. Judarna är en del av västerlandet men samtidigt inte. De har varit våra fiender och våra vänner. De är en del av oss men samtidigt inte. Det är en ständigt diktomisk process rörande juden - och vi lär aldrig vara överrens hur vi skall förhålla sig till dem. Samtidigt lider judarna av samma sorg, ty de vet inte heller.

Vad tror nu? Hur skall judar och Sverigedemokrater förhålla sig till varandra?

En mycket intressant fråga. Jag tror det tisslas och tasslas en hel del runt om i landet, på redaktioner, och i de fina salongerna. Som jag skrev i en annan tråd apropå att Ramadanfirandet gavs en stor plats i DN:
och även detta knyter an till ämnet:


Judenheten är som du skrev en i Sverige till antalet mycket liten minoritet och du finner förmodligen såväl konservativa som utopiska (eller cyniskt-egoistiska) multikulturalister, frågan är vilka som blir tongivande. Och om man indentifierar sig med majoritetsbefolkningen eller ej (ty det är inte självklart - tyvärr!)

Jag tycker att bara den senast året har en kantring i invandringskritiken skett - men hittills har den riktas ff a mot extrema islamister och kanske mest för att dessa riskerar att ge multikulturalismen dålig publicitet. Vi dras ju med en mer dumnaiv tafflig kopia av multikulturalismen än det amerikanska originalet och vi sitter därför med en proportionellt större grupp muslimer från tredje världen än vad USA gör - som vi inte vet hur vi skall hantera, bara för att nämna ett exempel.

Just det där med störa bilden av det mångkulturella syns även på andra håll:
https://www.flashback.org/sp24670728
T ex vid Sarkozys rivningar zigenarläger
Eller Just Newsmills "millning" som väckte lite intern-Bonnierskt rabalder:


Här är det än så länge bara "islamisterna" som är problemet:
Torbjörn Elensky publicerade 2009 följande på "svensk israel information" och även i DN 2006 (Ja, Ezzelino här skulle man kunna vara vitsig...)
http://si-info.org/index.php?id=463

Men sedan händer något - man nämner det onämnbara:multikulturalismen
I Axess, nummer 5, 2009, s.12
skriver Torbjörn Elensky i en artikel med titeln "Tryggare kan ingen vara"
apropå Gated Communities:
Nå. Kritik mot multikulturalismen per se kommer vi nog att se mer av från judiskt håll framöver. (hoppas jag inte minst!)

Multikulturalismen har löpt amok, den har slitit sig från kopplet och riskera äta upp de som var med och skapade den.

Den har i Sverige, tvärtom vad dess förespråkare trodde, ökat den etniska, religiösa och kulturella medvetenheten hos även den etniskt svenska befolkningen. En backlash. Jag tror 9 judar av 10 föredrar ett ett lugnt harmoniskt etniskt svenskt Sverige före enklaviseringens kaos där "fienden bor i grannkommunen"

Bra svar.

Visst har vi sett ett antal judar vända sig emot det här huvudlösa nihilistiska multikulturalistiska projektet. Som TorBjörn Elensky påpekar finns det både filosofiska och sociologiska problem med mångkulturalismen. I Sverige hörde vi ju Jonathan Friedman för flera år sedan, långt innan det var tillåtet att dryfta något om problemen med ett mångkulturellt samhälle. Idag släpps liberala kritiker av mångkulturalismen fram. Så var det ej tidigare. Som jag talar om i min text är judarna inte trygga i ett homogent land. För att ge ett exempel.



Samtidigt i den här här texten argumenterar Komoroczy för vikten av judisk identitet och vikten av staten Israel. Trots att staten Israel är en etnonationalistisk stat. Samtidigt - och detta är hyckleri hoppar han på kristen identitetspolitik. Han skriver:


Det är alltså en form av antisemitism att "exkludera" judar från vissa institutioner eller föreningar - men judarna skall ha rätt att exkludera kristna. De svenska judarna tenderar dock inte alls att argumentera utifrån samma rasistiska syn som andra judar. Det är något speciellt med svenska judar. I Judisk Krönika (2010, nr. 2) skriver Nathalie Rothchild en intressant krönika vid namn "Rätten att argumentera en demokratisk paradox" oroar sig som många andra liberala judar över just problematiken att judar, främst ortodoxa judar säger nej till barn med "fel judisk förälder". Rothchild inser att om man skulle acceptera diskriminering på tex. basis av religion - så skulle judarna kunna drabbas av detta. Hon är också orolig för att judendomen kommer framstå som en "etno-religiös" religion - vilket naturligtvis kommer smutsa ned judars rykte. Vilket naturligtvis judendomen är - även om nu inte liberala judar anser att det är så.

Länk: http://www.webbkampanj.com/judiskkronika/1002/

Det står rätt klart att judar, många av dem vill bevara sin särart. Några av dem i rasiala termer (De sekulära judarna) och några av dem i religiösa termer. Frågan är om det är hållbart att sätta upp dubbelstandards. Judar skall ha rätt till det - men kristna skall inte har rätt till det. Judar som etnisk grupp skall ha rätt till det - men svenskar som etnisk grupp skall inte ha rätt till det. Den här typen av beteende är ohållbart i längden. Det största problemet är nog Israel, som är världens få etno-nationalistiska stater. Det krävs en Birgitta Ohlsson (fp) för att försvara ett sådant projekt. Tydligen har alla rösträtt (Ohlsson nämner aldrig hur demokratin egentligen fungerar i Israel) och att homofila kan gå längs pridetåg. Därför skall vi enligt Ohlsson stödja Israel - även om Israel hotar världen med krig.

Jag tror att det kommer bli mycket färre judar i framtiden, framför allt i Sverige. Förintelsekortet är övertaget av islamister, kommunister och anti-sionister. Assimilering är skyhög bland judar. Den här lilla "kärnan" judar, om kanske 10 000 personer lär minska. Redan idag har judiska högstadium svårt ragga elever. Elevunderlaget minskar. Lösningen kan vara än mer radikal mångkulturalism - men sociologiskt verkar den inte direkt gynna judar annat än att de kan bevara sin kulturella särtart. Trots allt hotas judiskt liv av antisemitiska muslimer, sådana som går mycket längre än vad någonsin svenska nynazister har gjort. Samtidigt är Israel en fasciststat i medias ögon, förutom då i Bonnier-tidningarna.

Därför är jag övertygad om att fler judar kommer söka sig till nationella rörelser. Där är stödet för Israel som en judisk nation starkt - och allt de behöver göra är att ge samma erkännande tillbaka. Det är det mest rationella de kan göra - annars väntar mer problem. Inte bara assimiileringen av deras folk, men även hotet från tredje världen. Natan Sacher (den judiska konvertiteten) har ju noterat att i Israel så diskuterar man om det verkligen är så att identitetspolitiken i "Goyim-land" är så farlig. Trots allt har Avigdor Lieberman mycket mer gemensamt med Jimmy Åkesson än han har med Carl Bildt. Detta om vi analyserar det utifrån "rational Choice Theory". Nationalstaten och inte heller svenskars emancipation leder nödvändigtvis till Auswitch - snarare kan snarare motsatsen leda till Auswitch, ett balkanserat och oroligt Sverige med en hög muslimsk och icke-nordisk population. Dessa tenderar att underkasta sig antisemitiska föreställningar i mycket högre grad än etniska svenskar.

Jag tror fler och fler judar inser detta, som bland annat journalisten Lawrance Auster (Konverterade även till katolsk tro) och judiska politiska-filosofen och professorn Paul Gottfried lär vi se en vändning. Frågan är om den judiska eliten kommer lyssna till det judiska "fotfolket". Trots allt lider det judiska folket under samma internationella elit som vi.

Kanske vi kan få något gott utav det här "Mångkulturella projektet" - att vi äntligen börjar prata med varandra och har en ärlig dialog. När de flesta tänker efter inser de att supremacism och global monokulturalism inte gynnar någon (liberalism och socialism) - men inte heller mångkulturalism.

Det är således en svår balansgång för judarna hur de skall förhålla sig till Sd.

Intressant, välskriven och balanserad tråd. Något som slår mig är om inte mångkulturalismen har bakslagit ur ännu ett perspektiv för judarna, mer än att öka den etniska medvetenheten hos svenskarna som Stug skriver. Om dom inte blivit mer benägna att assimilera sig till den än så länge svenska majoriteten i Sverige, för att inte blandas ihop med allehanda nyimporterade folkgrupper. Dvs tvärt emot målet med mångkulturen.

Intressant tråd som jag funderat på. Vi har nog alla hört "SD 2010, ND 2014, SVP 2018" eller liknande. Lena Posner Körösi tror jag det var som påpekade detta, att "idag är det muslimerna, imorgon är det judarna".

För att försöka slänga in en till aspekt, låt oss säga att denna utvecklingen sker, att nationalismen i allmänhet breder ut sig och att vi får ett sådant klimat. Möjligen måste då judarna assimilera sig ännu mer för att inte sticka ut, kanske börjar folk då "leta" efter judar på ett sätt som inte finns idag, och granska dem. Det hade naturligtvis påskyndat "utsuddandet" av det judiska och kanske är det detta som får vissa judar att "think twice" när det kommer till SD. Men att inte inse att muslimernas utbredning kommer att påverka judarna är också naivt. Någon sa här på FB något i stil med att "när judarna är herre på täppan med muslimerna vid fötterna, kommer juden att återknyta till de goda band judar och muslimer haft i historien". Nu vet jag inte hur deras band ser ut historiskt sett, men om det är så, så är det fortfarande en bra bit dit och det är inte säkert att man når dit alls. Så ja, det är sannerligen en svår balansgång.

Alltså mångkultur kan antingen betyda "Hur man fördelar rättigheter och skyldigheter på basis av kulturell tillhörighet - alltså motsatsen till liberal demokrati". För politiker och journalister betyder mångkulturalism ungefär samma sak som monokulturalism - dvs. en slags kulturnationalism. Dagens Nyheter kan tex. inte acceptera att homofobi finns i Afrika, istället är det vita som tagit denna "kristna sed" (Hör och häpna) till Afrika. Alla, vare sig de är muslimer, judar eller kristna skall underkasta sig vänsterliberalernas värderingar. Intressant nog är vänsterliberalerna som reproducerar post-kolonialism genom att inte erkänna människors kulturella uttryck, även om det gör ont då man kommer till insikt att människor i världen inte tycker och tänker som den lilla internationella vänsterliberala eliten.

På 1950-1960-talet älskade den klassiska vänstern och regnbågsliberalerna Israel. Både Frankfurtskolan, med Habermas som den sista och de franska post-modernisterna så som Facualt ansåg sig ha djupa band till Israel. Idag står vänsterliberaler i kö tillsammans med den trotkistiska och nationalistiska socialisterna att kritisera Israel. Så länge Israel var marxistiskt eller liberalt så var Israel goda, men i slutet av 1960-talet vände opinionen. Framför allt i Sverige och Israel blev lilla satan efter USA.

Antisemiter hävdar bestämt att judar har en kollektiv agenda. Så är det inte. Judisk krönika hackar ständigt på religiösa judar och judar som inte är vänsterliberala. Israel skall alla judar underkasta sig argumenterar man - men bara så länge Israel är marxistiskt, liberalt och sekulärt. Även sionistiska Dagens Nyheter ondgör sig gärna av de religiösa judarna i Israel.

Judenheten har aldrig blivit västerlandets kultur som vissa hävdar - snarare har internatonalismen och vänsterliberalismen blivit västerlandets kultur. Den har sina judiska spår - om "ett folk utan land" och "världsgemenskap" - men den har också anti-judiska värderingar. Man kan lungt säga att det är mycket svårt att kartlägga kulturmarxisterna, vänsterliberalerna eller vad man nu väljer att kalla dem. De är en skara individer som lever i en kultur av kritik.

Saken är ju den att Sverige inte har en speciellt djup antisemitisk tradition. Judarna är snarare en slags slagträ, ett politiskt instrument som en mängd politiska personligheter använder i sin kamp för en mängd olika politiska ändamål. Som jag skrev så använder gärna Osman Shariffy "förintelsekortet" för att försvara muslimer och Ung Vänster använder kristallnatten för att demonstrera mot judisk etno-nationalism (sionism).

Det här att judarna plötsligt kommer bli "polare" med muslimer är inte sant. Ja, judarna har tidvis haft ett bättre förhållande med muslimer än västvärlden. Den Islamska världen kräver inte assimilering på samma sätt - du kan leva under "Dhimmitude" och behålla din särart. I västvärlden har vi en tradition av assimilering, du skall således kristnas. Dock finns Israel och så länge Israel finns kommer det aldrig råda fred mellan judar och muslimer. Det måste man vara på det klara med. I muslimska stater råder den här typen av "medeltidsinställning" - där judarna kan beskyllas för ett dåligt skördeår eller att kamelerna dör. Samma typ av folktro existerade i västvärlden. Judarna blev beskyllda för mycket de omöjligt skulle kunna ha gjort. Naturligtvis fanns och finns det berättigad kritik mot judarna - men en stor del var irrationellt judehat.

Det intressanta är hur paleo-konservativa och kulturnationalister så som de partier som de senaste 20 åren växt i Europa skall hantera judarna. Skall de se judarna som en del av västvärlden - och tolerera judiska traditioner, men inte de nyare semitiska-muslimska traditionerna som kommit de senaste 30-40 åren genom invandring. De förbud som gäller för muslimerna kommer drabba judarna, utan tvekan. Det är möjligt att assimileringen "skyrock" bland de här "Icke-religiösa" judarna - medans de religiösa judarna flyttar till Israel tillsammans med muslimerna som återvänder till sina hemländer. Det är ett troligt scenario. Ja, en assimileringspolitik leder till ökad assimilering - men det leder också till att hypertroende grupper sluter sig och blir mer aggressiva.

Frågan är ju vad som kommer hända och verkligen Sd gynnar judarna - från ett håll ja, men inte från ett annat. Frågan är också hur Sd skall förhålla sig till judarna - skall de behandla alla lika eller skall de göra undantag för vissa minoriteter, så som samer, tårnedalsfinnar, romer och judar.

Förbannat intressant läsning måste jag säga, även om jag inte håller med om vissa aspekter eller är tillräckligt påläst för att yttra mig om andra.
Du kommer alltid med intressanta analyser ur ett annorlunda perspektiv Dogdylan, det uppskattar jag väldigt.

Som en liten sidnot är det faktiskt något jag aldrig förstått och gärna skulle bli upplyst om; ifall man bortser från den legitima kritiken så verkar judarna ur någon sociologisk synvinkel vara extremt tacksamma som syndabockar jämfört med andra folkgrupper så frågan är eg varför?
(Nej, jag är inte intresserad av förutsägbara svar att de förtjänat det eftersom de är sådana undermänniskor utan nyanserade svar.)

Kan det bero på att andra folkgrupper i regel är mer segregerade medan judar i allmänhet lyckas vara väldigt bra integrerade samtidigt som de inte tummat på sin särart eller vad?
Uppenbarligen måste det ju finnas något i det mänskliga psyket som gör att just judaism uppfattas som väldigt stötande men vad?

En orsak till varför judarna alltid anklagats för felaktiga oförätter beror delvis på att judarna alltid har varit en sluten grupp. Det visar genetiska studier av judarna på. Även social historieforskning har pekat på samma fenomen. Judarnas vägran att omfamna kristendomen har onekligen skapat stora problem för dem i västvärlden. Det är inte förrän på 1800-talet som judarna får ungefärliga friheter som majoritetsbefolkningen i Europa. Romerna är ett annat folk som levt under lång tid i väst och som historiskt har diskriminerats av majoritetsbefolkningen. Dock har många romer konverterat till kristendomen, men precis som för svenskarna lever en del "etno-religion" kvar i deras romsk kultur.

Att judarna och romerna är avogt inställda till västvärlden har rationella orsaker. Vi har behandlat dem illa eftersom de varit annorlunda. All kritik mot judar och zigenare är dock inte helt tagen ur luften. Många judar adopterade kommunismen och är delvis ansvariga för folkmordet på ukrainare - miljontals människor mördades eller indirekt mördades genom svältkatastrofer i Lenins och senare Stalin Sovjet.

Judarna har också fungerat som ett "mellanskikt" - mellan den kristna eliten och bönderna. Vilket gjorde dem "hatade". Judarna (på grund av fördomsfulla orsaker och det faktum att judarna är medansvariga för mordet på Jesus) tvingades tillexempel bort från jordbruket och hedersam försörjning. Deras (judarnas) enda möjlighet till försörjning blev tjänstesektorn, främst inom bankväsende och guldhantering. Detta eftersom den branschen var "smutsig" och judarnas ansågs lämpade för sådan amoralisk verksamhet.

Detta gjorde naturligtvis judarna otroligt rika och mäktiga, vilket naturligtvis majoritetsbefolkningen ansåg vara konstigt då de verkade inom en så amoralisk och smutsig bransch. Judar tvingades också att bo i vissa städer och i ghetton. Om de konverterade till kristendomen var de fria att bosätta sig där de ville. Många gjorde detta. Eftersom judarna tvingades in i vissa försörjningsektorer blev utbildning mycket viktigt för dem. Vid 1850 emigrerade många judar från östeuropa till USA, efter ett antal bakslag, vilket hade gjort många judar mycket fattiga.

De blev en snabbt en elit eftersom de var fria från det förtryck som återfanns i Europa och deras starka band till varandra byggde upp ett starkt nätverk judar i mellan. Eftersom judarna favoriserade varandra (inte underligt med tanke på vad de upplevt i Europa) växte ett visst hat mot dem i USA. Den vita kristna majoriteten i USA var inte heller villiga att göra vissa arbeten (tex. Bank och penningutlåning) och jordbruk premierades framför intellektualism och underhållning. Judarna kom att dominera utbildning och viktiga tjänstesektorer. Då det tidigare hade slagit fel (Som i Ryssland) slog det rätt i USA och detta bidrog till "hatet" mot judarna.

I västeuropa fick judarna det bättre på 1800-talet. Även om antisemitismen var utbred. Jag antar att det är runt romantiken som judarna "flippar", inte alla judar naturligtvis, men någon sorts sekulär etno-religiösitet tar form, som tidigare inte fanns på samma sätt (tex. Baruch Spinoza kritiserade judisk etno-nationalism i mitten av 1600-talet) - samtidigt försvarar många judar socialism och liberalism. Ideologier som växer fram på 1700-1800-talet. Trots allt är ideologierna tilltalande eftersom judarna under så lång tid har varit förföljda. Många judar vill krossa antisemitismen för gott - vilket naturligtvis är förståligt. I denna judiska mångfacetterade tid hittar vi en mängd ideströmmningar. Många kritiska till västerlandet.

Efter förintelsen ges judarna Israel. Då hade sionismen varit rätt så etablerade sedan i 1870-talet. Judarna ville ha ett eget land, de vill bort från Europa. Assimileringen hade dock tagit form och många judarna tvivlade på sin judiskhet. Många ville hellre bli en del av majoritetsamhället. Sionismen var inte populär till en början men förintelsen och nazismens framväxt krossade den här drömmen för gott. När judarna fick sitt hemland 1948 flyttade miljontals judar från Europa och såklart från arabstaterna till Israel. Men eftersom judarna krävde ett land på palestinisk mark och i ärlighetens namn använde sin makt som "Mellanskikt" och dominans över vissa sektorer i västvärlden för att uppnå målet - blev de fort hatade av araberna och sedermera av muslimerna. Så länge judarna levde som "dhimmis" i muslimska länder var det "okej" - men inte som ett folk med autonomi. Israel förändrade nog synen för många araber. Idag är antisemitismen utbred.

Judarna är ett fördömt folk. Det råder ingen tvekan om att judarna förtjänat en del av de förföljelser de råkat ut för, å andra sidan har de gjort mycket gott för ett västerland som har förföljt dem i tusentals år på oklara och rent rasistiska grunder.

Så för att svara på din fråga. Förföljelserna av judarna har handlat om tillfälligheter - även om västerlandet då och då förföljt judarna på irrationella grunder och ibland på religiösa. Judarna är dock inga offer. Det är inte heller romerna. De är invandrare till västvärlden. Inget annat. De har bara bott här under mycket lång tid och är en del och viktig del av vårt historiska arv. Judarna är också den grupp som ligger till grund för många vetenskapliga, filosofiska och ekonomiska upptäckter i västvärlden. Jag vill påpeka att jag inte är speciellt duktig på judisk historia. Jag har inga akademiska poäng i ämnet även om jag har läst några böcker. Alla muslimer är naturligtvis inte anti-sionister. Det finns en liten muslimsk sionistisk rörelse som påminner om den evangeliska amerikanska sionistiska rörelsen.

En av de bästa böckerna på ämnet "judisk historia" (som jag känner till) är skriven av Yuri Slezkine och heter "A Jewish Century" (2004) där han förklarar hur judarna länge har fungerat som en "mellanman" och arbetat inom tjänstesektorn under ala tider - både på grund av antisemitiska lagar men också på grund av egna val och historiska och kulturella orsaker. Det är inte bara judar som har arbetat som "mellanhänder", snarare väldigt många olika etniska grupper. Slezkine förklarar också hur kulturkrockar leder fram till antisemitism. Som jag i tråden har förklarat har tex. jordbruk värderats högt av kristna europeer och judarnas försörjning har inte ansetts moraliskt acceptabel för de kristna europerna - och har då skapat osämja mellan folken. Boken är värd att läsa.

Hur Paleo-konservativa, Sverigedemokrater, Liberaler och västerlänningar skall förhålla sig till judarna kommer nog alltid förbli problematiskt. Det viktigaste är dock att inte den här irrationella rasistiska antisemitismen växer till liv igen.

Matematik? Av - säg 20 000 judar bevarar - säg - 10 000 sin särart. Detta är, såvitt jag kan begripa, hälften av Sveriges judar.

Alltså undrar jag var du fick "liten kärna" ifrån? När blev hälften av något en liten kärna?

Vilka beräknar att den hälft som inte bryr sig om sin judiskhet kommer att försvinna? Var finns underlaget för denna beräkning? Kan du länka? Eller hänvisa?

Du säger också att "det viktigaste" är att vi inte blir antisemitiska. Orden "det viktigaste" pekar på att det inte finns NÅGOT annat i världen som är viktigare. Menar du verkligen det? Motvilja mot ett folkslag är värre än ALLA andra tänkbara handlingar, tankar eller tillstånd i världen? Shit alltså. Det var värst.

Följdfråga: måste vi verkligen ha judar i våra länder? Vad gott har kommit ur det, någonsin? Konkreta svar, tack.