"Gudarna" i talesätt rest från asatron?

Det finns ett antal talesätt där man talar om "gudarna" i pluralis (Gudarna måste vara toliga (fanns innan filmen), Det vette gudarna, osv). Kan man sin kristendom så vet man ju att hela singularisproblematiken är rätt central, varför jag har svårt att tro att man pratat om den kristne guden i pluralis (inte ens den heliga treeningheten kan ju bli "gudarna" i pluralis).

Är detta en rest från asatron, är det en influens som inkommit på senare tid från något annat språk, eller har det alltid varit någon slags ironi?

Helt klart.

Tack för ett väldigt tydligt och initierad svar.

Vad har vi veckodagar och månader till, om inte för att påminna om fornnordiska och klassiska gudar i lämplig mångfald? Tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Januari och Mars.

Våra grundämnen är döpta efter gudar som Uranus och Einstein.

På närmsta frågesportprogram väntas deltagarna kunna identifiera dussintals grekiska och romerska gudar och deras eskapader. Antikens kultur har lyst igenom den profana kulturen in i denna dag. På Götaplatsen står Poseidon och i Halmstad står Europa och Tjuren (alias Zeus). Carl Milles fyllde på med halvgudar som Orfeus, som är farligt nära att utgöra hötorgskonst. Folke Filbyter syns i trafiken mest varje dag, körandes som en gud över heldragna linjer. För gudar gäller nämligen inte vanliga trafikregler.

Den som har tur med vädret på semestern har vädergudarna på sin sida. Lantbrukarna har Pluvius på sin sida och soldyrkarna har Helios. Galenskaparna har Luna som beskyddare.

Kyrkofädernas trick med trefaldigheten var nog ett svar på folkliga förväntningar om flerfaldiga gudar i alla fall. Påven har kanoniserat både det ena och andra helgonet för att öka mångfalden. Under perioder har för övrigt Djävulen agerat anti-Gud, i bildkonsten och i språket sammansmält med Pan i form av Fan.

Frasen »Det vete gudarna« är nog en eufemism för att fördela gracerna så att en särskild gud inte pekas ut som särskilt okunnig. För övrigt tror jag att det är meningslöst att ange antal för »Det Högsta Medvetandet« liksom det är kvalificerat nonsens att ange genus för detsamma / densamme. DHM som förstår svart materia och vet antalet decimaler i Pi, det har kanske neutrinernas antal och sexus.

En klockren Egon3-are! (Väntas införas i ordboken senast 2014). Ska jag tolka dig till att du tror att uttrycken om gudarna i pluralis har hängt kvar på samma vis som veckodagarna (alltså järnålder eller tidigare), eller ska jag bara ta ditt inlägg som ett bra minikåseri om språk (definitionen av en Egon3-are!)?

Ta det som spån från en gräsrot. Den mest konkreta indikationen är förstås de nordiska veckodagarna med namn efter fyra asa-gudar. Måndagen kan vara just en länk mellan romansk och nordisk kultur, en avstämning mellan nordisk månetillbedjan och en fransk "lundi" – Lunas dag.

Talesätt och kultur blandas som sagt över tiden i det som kallas memer. Numera är det många som inspireras av österländska gudar och låter sig representeras av en avatar. NE:

avatar ... inom hinduismen en guds (vanligen Vishnus) uppenbarelseform på jorden i människo- eller djurgestalt (eg. gudens nedstigande från himlen till jorden). Ofta översätts ordet med 'inkarnation'. I modern tid har det fått en utvidgad innebörd; det kan användas dels om personer av världshistorisk betydelse eller med stark karismatisk utstrålning, dels om 'manifestationsform' eller 'utvecklingsfas' i allmänhet.