Yrkesstolthet, ett okänt begrepp i Sverige?

De senaste åren har jag rest en hel del i tjänsten och kommit att lägga märke till saker på hemmaplan som jag inte tidigare noterat. Det kanske mest intressanta, eller skrämmande, beroende på hur man ser på det, är att svenskar verkar sakna yrkesstolthet, eller yrkesheder om man så vill.

Jag definierar devisen som att man alltid gör sitt bästa och är beredd att göra det lilla extra, oavsett vad man själv tycker om jobbet. Det kan handla om konduktören som hjälper damen av med kappan och önskar trevlig resa eller om städerskan som tar en extra koll på toaletten innan hon slutar.

I Sverige verkar det vara precis tvärt om. Här gör de flesta precis vad som krävs för att slutföra jobbet, varken mer eller mindre. Här kontrollerar konduktören biljetten och ställer sig sedan och småpratar med kollegan resten av resan. Städerskan går bara en runda vid toaletterna eftersom "det är vad hon får betalt för". I det stora hela leder det till ett samhälle där alla som inte är karriärister, det vill säga i huvudsak arbetarklassen, bara gör vad som bedöms som tillräckligt för att uppbära lön - ett slags slackersamhälle.

Vad beror detta på? Har det alltid varit på det viset eller är det något som utvecklats på senare år, eller har jag helt fel i mina iakttagelser?

Det kallar jag smarthet från svenskens sida om detta nu skulle vara sant vilket det tyvärr inte är. Varför skall man slösa med energi som behövs till annat? man gör det som krävs sen räcker det. Energi skall fördelas dit den ahr ett värde, annars är det slöseri på resurser och ekonomi.

man lever inte för att jobba utan man jobbar för att leva

Allt är relativt har man inget liv (typ familjeliv, intresse) så betyder jobbet ganska mycket...

Jag håller inte med. Gick arbetslös ett tag och har insett att jag inte börja leva förens jag fick ett jobb. Ett jobb som också är mitt stora intresse.

Jag tror att de flesta väljer en karriär eller jobb antingen pga det är lätt eller pga pengar. Vilket är korkat enligt mig. Man kan tjäna mycket pengar på allt och man jobbar inte en dag i sitt liv om man verkligen tycker om det man gör.

Kan det vara så att Sverige generellt har ganska bra arbetsvillkor vilket praktiskt taget gör det omöjligt att sparka någon om man jämför med andra länder vilket i sin tur leder till att arbetaren inte behöver visa framfötterna varje dag eftersom han är säker på att få komma tillbaka nästa dag?

haha ja men för att känna yrkesstolthet och heder så måste det finnas sådan heder och yrkesstolthet i jobbet ifråga samt att personen som utför jobbet själv måste känna yrkesstolthet och heder.

Vad ser du för heder i att städa toaletter och liknande, anställda på sådana arbetsplatser gör vad de ska och sen får det vara bra helt enkelt, de tär inget drömjobb som människor känner yrkesstolthet av.

Problemet består i att arbetsgivaren behandlar dessa anställda som skit, låga löner, obekväma arbetstider och mitt upp i alltihopa så ska du vara prestigelös på kuppen. Varför skulle en person anställd hos en arbetsgivaren med ovanstående värderingar känna yrkesstolthet eller heder, finns inte en enda jävla anledning till det.

Det är skillnad att gå upp på 18 greenen i british open och få en segercheck på 10 millar, då kan man känna heder och yrkesstolthet, eftersom man vet att alla andra hedrar en och tycker det är en stor bedrift, då kan man göra det där ligga extra. Ska en person känna yrkesstolthet och heder när arbetsgivaren ser vissa yrken som en bagatell och sedan spottar dig i ansiktet. Konduktören blir ju ändå snart sparkad, eftersom IT avdelningen avdelningen jobbar på ett mer automatiserat system, så går tankegångarna hos de på toppen. Göra mer än nödvändigt är helt enkelt inte värt det.

Inte lätt att skapa yrkesstolthet i serviceyrken och andra "arbetaryrken" när till och med det traditionella arbetarpartiet SAP anser att alla skall ha högskolebehörighet och ser praktiska utbildningar som fällor. Hur kan man få yrkesstolthet i hushållsnära servicejobb när det från ens "eget" parti kallas pigjobb?

Det finns yrkesstolthet i Sverige idag, absolut, men det finns hos egenföretagare och ett antal ambitiösa individer som vill uppåt och framåt, bli egenföretagare eller arbetsledare, eller läsa vidare. I andra fall kan det handla om att vara social och tycka om att umgås med människor snarare än yrkesstolthet - jag tänker exempelvis på ditt exempel med konduktören. En yrkesstolt konduktör kan ju lika gärna vara en stel paragrafryttare?

Om det funnits fler tidigare? En okvalificerad gissning är att det sett ut ungefär likadant under överskådlig tid faktiskt. Tror inte det ändrat sig nämnvärt.

Jag skulle vilja lägga till yrkeskunskap till din lista. Detta är något som i stort sett försvunnit på ca 20 år. Som ett exempel skulle jag lösa in en check från USA på min bank. Lilla nippertippan i kassan sa att "nä deeeet går inte". Jo, sa jag, det går visst! Då fick hon greppa tag i en manlig i kollega i samma ålder (20-29-spannet), som sa "nä deeet går inte". Vid det här laget var jag lite trött på tjafset, och insisterade att de hittar nån som vet vad de pratar om. En dam i 40-årsåldern, som faktiskt fortfarande fick visa ansiktet för kunder, sa att jo visst, det går alldeles utmärkt, så här går det till...

Samtidigt som blåsta blondiner sitter och ler vackert mot kunderna fast ingenting händer bakom pannbenet, offras kunskap och erfarenhet hos äldre personal, som dumpas på AMS istället.

Jag kan förstå att städning, McDonalds och callcentrejobb inte är varken intressanta eller utvecklande. Det är nog inte många som aktivt väljer sådana jobb heller, det är ofta högskoleutbildade som inte hittar jobb på sin nivå som hamnar där, förundrar mig inte alls om de tappar lusten. Jag förväntar mig egentligen inte så mycket av dessa yrkeskategorier heller, förutom att kunna få ett korrekt svar på mina frågor alternativt hjälp att fixa något deras företag gjort fel. DÄR blir jag ofta besviken och förbannad, eftersom de inte har varken kunskap eller intresse för sitt jobb. De verkar inte lyssna till kunden heller, de hör det de vill höra, och resultatet blir goddag yxskaft.

Kan tillägga att detta inte alls är unikt för Sverige på något sätt, i stort sett i hela världen är det likadan. I USA är de väl lite bättre på att fejka sin entusiasm för allt i livet, men det är bara yta.

Frågan är, som andra varit inne på, hur mycket det handlar om yrkesstolthet och hur mycket det handlar om att behålla jobbet?

I Sverige får du inte sparken för att du bara gör ditt jobb, alltså gör många inte mer.