Tvåårig pojke i Mjölby mördad av 24-åring

Kärlek är att skydda.
Ingen tvååring borde behöva vara utan skydd.

Du borde kanske ha höjt din röst medan barnet fortfarande levde. Det hade säkert gjort mer nytta än att sitta och säga åt folk att vara tysta på ett diskussionsforum när det redan är alldeles för sent.

Ingen tvingar dig att läsa här.

Men lille Theo - han kunde inte välja, eller hur?

amen vad fasen gör du härinne då?
"skryter" om hur mkt du vet eller?

Du vet ingenting om mig och om jag kunde gjort någon nytta innan den lille gossens död.
Hur ska mamman kunna skydda sitt barn när hon är på sitt arbete? Hon tror ju att han är trygg.
Och nej, naturligtvis ska jag inte skriva att du ska hålla tyst, det har du fullständigt rätt i och det tar jag tillbaka. Men jag tycker att du utmålar mamman som att hon var en dålig förälder. Och detta är fel och gör mig upprörd. Hon älskade sitt barn oändligt och kan knappt hantera sin sorg.
Stackars lilla Änglabarn och stackars förtvivlade mamma Zanna.

Om den lilla försvarslösa pojken blev misshandlad så illa att han avled var det garanterat inte första gången som styvpappan gjorde något liknande mot honom. Om mamman verkligen älskade sin son hade hon lämnat styvpappan vid första övergreppet.


Vila i frid, lilla pojke, ingen vuxen kommer någonsin svika dig igen.

Utreder de även pojkens tidigare besök på akuten?

Håller mamman fortfarande styvpappan om ryggen?

Vad jag vet har det inte stått någonting om att styvpappan misshandlat pojken tidigare. Risken är väldigt stor att styvpappan är en psykopat, vilket inte alltid är lätt att se. Han kanske inte alls betett sig konstigt i mammans närhet? Det har inte stått någonting om att mamman vetat om eventuella övergrepp mot pojken. Hade hon vetat hade hon antagligen lämnat styvpappan.

När det stod i tidningen att ytterligare ett par brott begåtts i familjekretsen så finns det inget som säger att det har just med mamman eller barnet att göra. Kan ju ha varit i yngre år och så...
Och där det stått att socialtjänsten kände till familjen så vet vi inte heller vad som ligger bakom det. Skulle dock vara intressant att veta.

Och visst förstår jag att man vill analysera och spekulera i det som hänt, men ingen analys blir rättvis om man inte analyserar på olika håll från olika vinklar. För mig känns det som att styvpappan torde vara skyldig i och med att han ändå erkänt misshandel.
Att det givet inte skulle vara första gången kan man heller inte anta. Visst kan det ha hänt tidigare, men det kan ju också vara så att detta var första gången och att det slog slint, att han inte kunde sluta, vad vet jag. Eller så misshandlade han "bara" poljen "lite" och inte insåg hur stor skadan blev. Det är ju verkligen inte okej att slå ett bar, det är inte så jag menar, jag bara menar att det inte är så självklart att han blivit misshandlad flera gånger tidigare under lång tid bara för att det som hände hände.
Och de antagandena om att styvpappan ska ha varit orsak till de 2 besöken på akuten är inte heller något vi vet. Det som har framkommit är att 1 av tillfällena var på dagis och det 2a var när inte styvpappan var hemma. Detta är inte heller något vi kan veta, men det är vad som sagt här i alla fall.

(I så fall är både jag och min mamma barnmisshandlare också, om man skulle vara det bara för att ett barn behöver åka till akuten. Jag drog min lillasysters arm ur led när hon trillade och jag skulle rädda henne från fågelbajshögarna på marken. Hon trillade och jag som höll henne i handen drog för att hjälpa henne och plopp sa det så gick armen ur led. Nästa gång var när lillsyrran skulle hänga i mammas armar och bli runtsnurrad som barn älskar, men plopp sa det. Tror att vi sammanlagt var på akuten 3-4 gånger med hennes arm när den hade ploppat ut och detta trots att vi var försiktiga med hennes armar sen. Så nej, bara för att ett bar blir misshandlat till döds betyder inte det att alla sjukbesök ska vara pga misshandel.)

Och att anta att mamman självklart ska ha känt till detta är ju inte heller så självklart som vissa vill få det att framstå som. Hur många barn blir inte utsatta för övergrepp av en förälder/styvförälder/släkting (eller vad det nu kan vara) utan att någon anar något alls. Det kan gå lång tid innan det märks förändringar i ett barns beteende.
Och om jag inte miss minns mig helt så har mamman och styvpappan inte bott ihop så där överdrivet länge. (Har för mig att jag läst något om det i tråden men orkar verkligen inte läsa igenom alla sidorna för att se om det stämmer eller ej ) Men i alla fall, om de nu inte bott ihop så länge så är det ju inte heller troligt att det ska ha kunnat hända så där vansinnigt många gånger om det nu skulle ha skett tidigare.

Och om som vissa antyder att mamman borde vetat och skyddat sitt barn då kan man egentligen säga att alla föräldrar vars barn som någonsin råkar ut för något bär skulden och ingen förälder hade någonsin kunnat vara ensam med sitt barn. För om man inte kan lita på sin partner vad är det då som säger att partnern kan lita på en? Och dagispersonal? Och kanske är det så att föräldrarna till varje förövare är de som bär skulden för både deras barns övergrepp samt alla offer och alla i deras omgivning. Blir en väldigt lång skuldstege om man ska börja så.

Tycker som sagt mest att anklagelserna mot mamman är lite väl hårda. Inget talar än så länge på att hon ska ha vetat om, att det ska ha varit en långvarit misshandel som hon borde känt till, eller att det finns något som skulle göra att hon skulle misstänka det.

Jag tycker att såväl mamman som pappan och deras släkt förtjänar lite mer respekt än de ges. Och även gärningsmannens familj, för även de är illa drabbade av detta. Och alla varma tankar till den stackars lilla pojken
Att gärningsmannen är skyldig känns det som sagt inte som att det finns några tvivel om eftersom han erkänt. Nu får man bara väta och se vad som händer framöver

Tack för ditt kloka inlägg. Precis så menade jag också, men du uttryckte dig så mycket bättre.

Jag betvivlar inte mammans stora sorg. Men vad jag tror många här inne har reagerat på är Zannas initiala reaktion som gentemot styvpappan var: "Nu är det du och jag mot världen/ Jag vet att du inte gjort någonting" etc. Polisen misstänkte styvpappan, rättsläkaren misstänkte grovt våld och åklagare misstänkte styvpappan. Styvpappan t.o.m. erkände visst våld. De flesta människor, tror jag, är av en uppfattning om att en god förälder och mamma i det läget inte går ut och börjar försvara sin partner och tillika barns misstänkta baneman. De flesta mammor jag känner blir som lejonhonor när det kommer till deras barn. Det räcker med att vilken man som helst (styvpappa, pappa eller random) höjer rösten för mycket så får de veta att de lever. Det finns inte en möjlighet att de skulle börjat försvara den man som är misstänkt för att ha haft ihjäl deras barn, innan de var 100% säkra på att personen i fråga var oskyldig. Och för de flesta förnuftiga människor räcker det inte med att någon säger att den inte har gjort något för att den ska vara oskyldig.

Det andra är förstås det som redan nämnts, dvs att jag och många med mig har svårt att tro att det här kom som en blixt från klar himmel. Det borde i rimlighetens namn ha funnits inslag av våld, hårdhänthet, psykiskt våld etc. som föregick den tragiska dödsmisshandeln. Jag har svårt att tänka mig någon som går från snäll, kärleksfull nallebjörnstyvpappa till att bli dödsmisshandlarstyvpappa på en dag. Även det faktum att styvpappan misstänkts för andra brott i familjekretsen tycks ju stödja denna tes. En "bra" förälder hade vid första sådant tillfälle visat att det inte under några omständigheter är ok.

Newsflash! Det finns precis all anledning att tro att mamman har haft möjligheter att göra något åt situationen men låtit bli/vägrat inse sanningen. För hon är pojkens mamma och pojken står under hennes överseende dygnet runt.

Relationsvåld kommer _aldrig_ som en blixt från klar himmel. Det är i princip alltid en stegvis upptrappning under en längre period. Att hon missat det är illa. Att hon missat det i sådan utsträckning att pojken nu har dött som en följd av det, är förjävligt.

Jag önskar inte henne mer ont än vad hon redan har nu (och jag tvekar inte på att hennes sorg är outhärdlig), men jag vägrar sitta tyst när någon med missriktad välvilja försöker ursäkta hur fan hon har betett sig och gripa efter halmstrån.

Jag förstår hur du tänker zumaz och är beredd att hålla med dig till viss del. Men tyvärr är inte världen svart eller vit och vi vet inte omständigheterna kring det mamman sa där hon försvarade styvpappan. Har för mig att det var i ett ganska tidigt skede. Vet man att hon fått uppgifterna från polisen eller har någon reporter bara slängt det i ansiktet på henne?!
Och de flesta vet att människor kan bete sig allt annat än förnuftigt när de befinner sig i chock. Framför allt för mig som arbetat inom psykiatrin så är det inte så himla chockande som det verkar för de flesta här.
Det sista hon såg var hennes fina lilla pojke. Sen har blåmärkena och alla synliga tecken kommit efterhand som sen visat på misshandels. En mamma i chok som inte sett ett märke på sitt barn har fullt naturligt svårt att ta till sig det.
Och sen har styvpappan sagt att han gjort HLR, så när polisen tar in honom på förhör så försöker hon väl med all logik tro att det bara handlar om det hennes käreste sagt.
Och nej, det kanske inte var så genomtänkt att gå ut i tidningen och försvara honom, men det skulle också kunna vara ett tecken på hur mamman mår. Och senare har man inte hört något med om at hon fortsatt backa upp honom, så troligen gör hon inte det.
Men att en människa i chock beter sig orationellt är inte så konstigt.

Jag är rätt övertygad om att de flesta med barn skulle ha väldigt svårt att tro att deras partner skulle slå ihjäl deras barn. Jag skulle aldrig någonsin kunna föreställa mig att mitt ex skulle göra det. Jag hade absolut aldrig kunnat tro att min syster skulle slå sina barn. Jag tror att det är svårt att ta till sig något sånt och ännu mer när man är traumatiserad och kanske lever i förnekelse.

Och nej, kanske inte från e klarblå himmel, men det skulle inte varit första gången det hänt. Och om det nu förekommit vid några tillfällen tidigare så kanske det varit när styvpappan varit själv med barnet, och det enda mamman sett är en kärleksfull relation mellan hennes son och styvpappan. Är som sagt inte helt ovanligt att övergrepp förekommer utan att den andra föräldern inte har en susning om det. Kan ta lång lång tid innan det ens finns en antydan till att något är fel.

Och vi vet inte heller vad det är för brott han misstänkts för innan eller om mamman ens vetat om det

Och det är alltid lätt att döma när man inte varit i situationen själv. Inte samma scenario, men kommer inte p något annat nu. Men hur många säger inte att de aldrig skulle förlåta en otrogen partner, eller ett slag från sin partner. Även alla de kvinnorna som blir misshandlade har tidigare tillhört dem som sagt att de aldrig skulle stanna.
Och jag förstår att det är en helt annan sak med sina barn, jag bara menar att saker och ting ofta är svarta eller vita innan man tänker på all gråa zoner

plitfan: Jag ursäktar absolut inte, men jag är rätt införstådd i hur det brukar kunna se ut med kvinnovåld och barnmisshandel, allt ifrån en blixt från klar himmel till lång upptrappning under år innan första slaget ens kommer så newsflash på dig själv. Förekommer i väldigt många olika former och det är bara naivt av dig att tro att det bara ser ut på ett sätt.

Och om det nu bara är så att de bott ihop ett par månader eller ett halvår så kan det omöjligt ha hänt under så speciellt lång tid för om man nu som du gör ska generalisera och säga att det bara är på ett sätt så är det ju onekligen så att det vanligaste är att det dröjer rätt länge innan det fysiska våldet kommer, vilket det inte verkar ha gjort här.