Citat:
Ursprungligen postat av kattarina
Om man är ärlig människa måste man inte ha två versioner angående vem som har varit med Theo då barnamördaren brytt hans arm och vilken dag var det. Om man är en bra människa och har en smula kärlek till sitt eget barn så stannar man hemma då Theo var mycket sjuk, oavsett om S hade semester ty barn behöver ha framförallt mamma och särskilt när han är sjuk. hon visste ingenting men det var ju bra att hon kunde passa tider och inte missa busen till jobbet. Jag skulle välja stanna hemma denna dag på grund av kärlek till mitt barn. Om man är god och känslig människa (och dessa egenskaper borde ha undersköterskor) så borde man se de 30 blåmärkena på barnets kropp. Men det finns bilder på internet där Theo har stort och betydligt blåmärke på pannan men Z anser att hon såg inte någon blåmärke då hon höll Theo på sina händer när han var död!!!
Jo, man får ju verkligen hoppas att hon inte blir den som tar hand om en när man själv eller någon annan hamnar på sjukhus. Inte heller skulle jag vilja att hon hade ansvar för en äldre anhörig heller. Hon klarar ju helt tydligt inte av att ta det ansvaret det innebär.
Jag håller helt med dig! Jag skulle ringt jobbet och talat om redan på morgonen att mitt barn hade blivit sjuk och att jag behövde åka in på sjukhuset med honom. Skulle ha åkt iväg direkt om jag sett en arm i det skicket som barnet inte ens klarade av att lyfta eller röra. Akut, utan att ringa.
Så skulle jag också reagerat när läkarna ifrågasatte hur det hela hade gått till. Finns så mycket i detta som inte stämmer med hur en ansvarsfull förälder handlar. Vad var hon rädd för? Varför sms:ade hon till P och skrev att det var hans fel om det var något fel på T:s arm?... Den frågan har jag funderat en del på.
Däremot så tror jag att Z älskade T, helt klart gjorde hon det. Och helt klart så saknar hon honom nu och sörjer. Men jag tror faktiskt inte att hon har lärt sig något av detta som har hänt, fastän jag hoppas att hon ska inse vad det var som gick snett med T och söka hjälp och reda ut saker och ting med sig själv och sitt liv.
Men man hjälper henne inte genom att komma med en massa ursäkter, det hon behöver är ju uppmuntran och stöd åt rätt håll.
Men detta är förstås helt min egen uppfattning och jag varken kväver eller klandrar någon som inte tycker som jag!