Microkosmos finns det en gräns egentligen?

Det minsta man ännu bara teoretiskt kan härleda till är väl sk supersträngar. Vissa säger att dom är så små att dom inte ens finns. Dom lär bestå av en slags vibrationer istället för en massa tror även vissa. Hur små dom är förstår man om man jämför med en atom som förstoras upp till vårat solsystems storlek. Där en supersträng skulle motsvara storleken av ett mindre träd i jämförelse. Men tänk om även dessa ofattbart små strängar även dom består av ännu mindre beståndsdelar? Eller finns det en absolut gräns som vi en gång kommer att nå i alltets uppbyggnad?

Om man kan acceptera att någonting kan vara oändligt stort så är det väl konstigt att inte acceptera att någonting kan vara oändligt litet.

"Verkligheten" kan mycket väl vara likt en fraktal som aldrig tar slut oavsett hur du zomar.

http://gluefox.com/skap/univ/univ2.shtm

Betänk de naturliga talen. De börjar på 0 (eller 1, beroende på vem man frågar) men kan bli oändligt stora. För att ta ett mer fysiskt exempel; temperaturer kan - enligt dagens teorier - vara oändligt höga medan deras nedre gräns är 0 kelvin. Så det är inte alls självklart att man måste kunna gå till oändligheten åt båda hållen. Sen så är jag inte en person som någonsin accepterat någon fysisk oändlighet; jag tror alltså inte på oändliga storheter heller.

Ett till fysiskt begrepp som - enligt dagens teorier - bara kan gå mot oändligheten åt ett håll är väl tidsaxeln. Det sägs att tidsrymden skapades i och med big bang. Alltså har tiden börjat då; tiden var så att säga noll - vi kan inte gå längre bak än så inifrån vårt universum åtminstone. Samtidigt finns det ingenting som pekar på att tiden kommer upphöra existera. I och för sig kommer den aldrig uppnå oändligheten - även om ingen övre gräns finns. Det gäller även för temperaturer.

[Helt och hållet Off-topic]: Om någon mer skolad fysisker sitter och läser det här kan jag även vädra min fundering kring just temperaturer. Varför säger man att det inte finns någon övre gräns då temperatur i själva verket är en rörelse av materia? Rörelse av reell materia bör inte kunna överstiga ljushastigheten. Alltså bör en övre gräns finnas för temperaturer.

Det är väl inte materians rörelsehastighet som ökar när temperaturen stiger utan amplituden som ökar?

Att man man inte kan accelerera ett föremål över ljushastigheten beror ju på att det krävs mer och mer energi att accelerera föremålet ju närmare ljushastigheten man kommer. Skulle en elektron accelereras med all energi som finns i Universum skulle den uppnå den övre temperaturgränsen, men den skulle inte passera ljushastigheten.

Nej, det finn ingen gräns. Gränsen är människans hjärna. Inte en slump att Atomer, som för 100 år sedan var det minsta som fanns, idag är gigantiska saker. Om 100 år så kommer strängar eller partiklar vara gigantiska saker för den tidens teorier.

Fysiker antar att det finns en minsta gräns där rum och tid flyter samman, där man inte kan dela rummet i mindre delar..försöker man så skapas det lika mycket nytt rum som "skärs" bort, detta kan man naturligtvis inte förstå med sitt vardagsförnuft, men matematiskt går det att förklara.

Jag tror inte att det finns en nedre gräns för mikrokosmos, däremot kan det finnas en nedre gräns för vad den mänskliga hjärnan kan föreställa sig. Det kan också finnas en nedre gräns för vad man på experimentell väg kan få information om mikrokosmos, eftersom det krävs högre energier ju djupare in i materien man vill utforska.

En annan intressant tanke är att hela den delen av universum som vi kan observera kanske bara är en liten partikel (eller sträng) i ett mycket större multi-dimensionellt universum.

Det finns ett avsnitt i The Elegant Universe av Brian Greene
(http://en.wikipedia.org/wiki/The_Elegant_Universe) som kommer in på det här. Det var några år sedan jag läste det, och jag ska inte säga att jag förstod så mycket, men jag tar det här bara ur minnet iallafall. Obs Greenes bok är mkt populär, och tv-serien som den byggde på var full av datoranimationer som sade swisch.

Det finns en symmetri mellan makrokosmos och mikrokosmos i strängteorin. När Witten visade att ett antal olika strängteorier kunde vara en och samma, gjordes det genom ett resonemang om symmetrier.

Se avsnittet om Dualities, och notera särskilt det som står om "duality transformation" här:
http://en.wikipedia.org/wiki/String_theory

En konsekvens, som jag finner helt fascinerande, av detta är att något som i princip inte kan beräknas (och som också är svårt att öht se som möjligt fysisk process) i en teori, kan vara beräkningsbart i en annan och vice versa. Detta är ju en fantastiskt praktisk lösning av 'naturen' om denna är 'omöjlig' i en enskild teori - kombinera flera och bli möjlig! Svindlande tanke.

Men en annan konsekvens är att vad som är under planck-gränserna ( under planckvolumen etc etc) i en teori, är över den i en annan teori. Den ena teorins beskrivning av vårt universums hela makrokosmos, är i en annan blott det kaotiska skummet som är mindre än planklängden. Från wiki ovan: "strings can obscure the difference between large and small".

Man kan alltså säga att när vi färdas mot det allt mindre, så finner vi plötsligt att vi 'studsar tillbaka', att det lilla har blitt det stora...

Men dina exempel är ju på sådant som har en start men inget slut.
Skulle kunna jämföra det med saker som har ett definierat slut oxå.

Jag pratar om sådant som inte har en start eller slut.

Vad baserar du en åsikten på?

Och där våran tid och rum tar slut, kanske ett nytt annat startar (åt båda hållen).