Missnöjd med livet sedan jag blev pappa

Verkligen en tråd ur föräldrars perspektiv. "Skaffade barn", "egentid" mm. Att få barn och planera för att få barn kommer med ett otroligt stort ansvar. Precis som en del jobb är kanske föräldraskapet än mer självutgivande. Jag är inte längre viktig. När barnen sen växer upp och blir starka och knappt vill umgås med en då har man lyckas för de har blivit självständiga. Ett stort problem idag är alla föräldrar därute som är alldeles för upptagna med sig själva. Att vara förälder är extremt krävande men jag tyckte själv att när våra barn var små så var det den finaste tiden i livet. All vänskap med andra föräldrar det får man inte heller om man inte är aktiv runt barnen. Att vara förälder är meningen med livet. Nu när man börjar vara färdig med barnens uppväxt börjar däremot livet kännas meningslöst. Så trött på radiokanalen på morgonen som ofta just lyfter alla dåliga sidor med att ha barn. Det är inte sant och märkligt att det får gå så oemotsagt. Och ja, jag har också gjort bostadskarriär, karriär med jobb och andra karriärer och det tog lite längre tid. Men det betyder i slutändan ingenting. Karriärfokus är är loserfokus i mitt tycke. Familjefokus är rätt fokus.

Därför man bara skaffade ett barn. Normen säger minst 2 men fuck normen.
Man känner sig själv och pallar man inte mer än 1 barn så blir man inte en bra förälder med 2.

Jag är nyfiken på varför människor känner att de måste ha fler barn? Måste ha syskon?
Det innebär också massa mera tjafs. Dubbelt så mkt vab och annat skit som kommer från förskola.
Ännu mindre egen tid då man "har en varsin" till stor del.

Visst syskon är bra på många sätt men det glorifieras också att de leker så bra tillsammans men ingen nämner kaoset i matbutiken, skriken i bilen, semesterfirande etc.

Hur mår TS nu undrar jag också. Nu är barnen större och mer självgående. Nu måste det finnas mkt mer tid till att göra egna saker?

Samma här.

Normen säger också att det ska vara två år mellan barnen. Hur orkar man en till graviditet när man har ett barn i jobbigaste åldern? Att ha en bebis och en tvååring samtidigt kan inte vara lätt.

Efter första barnet har man ju fått prova på att vara förälder. Det är narcissistiskt att bedöma sin egna föräldraförmåga som perfekt och därmed välja att gå in med en till . De flesta är inte det.

Min mardröm hade varit tvillingar (bebis- och småbarnstiden).

Verkligen en tråd ur föräldrars perspektiv. "Skaffade barn", "egentid" mm. Att få barn och planera för att få barn kommer med ett otroligt stort ansvar. Precis som en del jobb är kanske föräldraskapet än mer självutgivande. Jag är inte längre viktig. När barnen sen växer upp och blir starka och knappt vill umgås med en då har man lyckas för de har blivit självständiga. Ett stort problem idag är alla föräldrar därute som är alldeles för upptagna med sig själva. Att vara förälder är extremt krävande men jag tyckte själv att när våra barn var små så var det den finaste tiden i livet. All vänskap med andra föräldrar det får man inte heller om man inte är aktiv runt barnen. Att vara förälder är meningen med livet. Nu när man börjar vara färdig med barnens uppväxt börjar däremot livet kännas meningslöst. Så trött på radiokanalen på morgonen som ofta just lyfter alla dåliga sidor med att ha barn. Det är inte sant och märkligt att det får gå så oemotsagt. Och ja, jag har också gjort bostadskarriär, karriär med jobb och andra karriärer och det tog lite längre tid. Men det betyder i slutändan ingenting. Karriärfokus är är loserfokus i mitt tycke. Familjefokus är rätt fokus.

Ja du har rätt i det du skriver. Men behöver det vara barn i plural i din mening?
Det jag tänker också gällande detta är att man som förälder också måste få tycka det är jobbigt emellanåt. Man måste få visa och prata om baksidorna för de som inte tycker det finns baksidor ljuger något fruktansvärt.
Familjesituationen är också en stor del i det hela. Vad är mamma och pappa för typ av personer? Får en dra hela lasset? delas det upp bra? Är de välmående eller har de ångest och är oroliga i själen ? etc etc.

Det är klart att familjen går före karriär och kan man inte tänka så ja då ska man kanske inte skaffa barn utan bara arbeta. Men att sätta familj före karriär är inte detsamma som att det kan vara jobbigt att ha barn. Man vet aldrig hur man reagerar och beter sig som förälder innan barnet kommer och vardagen är där.
Personligen var jag inte beredd på den totala omställningen och det blev en ganska jobbig vardag ett tag.

Det är lite roligt att denna tråd fick liv igen just nu för det sammanfaller med den första gången på 10 år som jag faktiskt fått egentid. I dag kommer barnen och frun hem efter en semesterresa jag inte var med på. Jag fick egentid! I en vecka! Den enda egentid jag haft före det var några enstaka tjänsteresor på max 1 dygn.

Plural, antar att du menar flera barn. Träffade en gång en man med fem barn. Frågade vad som var största omställningen. Han sa att gå från ett till två barn. Han sa att det var ett jättekliv att få ett barn men såklart var allt fantastiskt på samma gång. Han menade att klivet till två barn var tuffast för då måste man börja prioritera och utveckla en logistik runt familjelivet.

Med det sagt så håller jag absolut med, föräldrar behöver hitta sig själva och samarbetet där man jobbar för varandra. Tyvärr tycker jag många föräldrar har lite för bråttom att nå karriärmål och få ekonomin att inte bara gå ihop utan även få det där lilla extra.

Vi vet att i förhållanden är sambon eller makens bortgång den största stressparametern följt av ekonomisk stress. En undersökning jag läste för länge sedan. Min livsdevis är därför att minska på ekonomisk stress genom att leva enklare. Billigare bil, havregrynsgröt på morgonen osv. På så sätt behöver man inte stressa med karriär på samma sätt även om det kan vara jobbigt att se hur alla losers med sämre förutsättningar springer om dig.

Jag fick inte mycket stöd i vårt föräldraskap. Fanns inte det där nätet. Jag bestämde då att säga upp mycket av min egna familj till förmån för vänner runt ikring. Blev lyckat faktiskt men barnen fick vi fostra själva och det ville i också eftersom det var det som var meningen. Man ville ha barn och ville ta hand om sina barn.

Sorry för att det blev ett långt svar. Det korta svaret, ja föräldrar behöver hitta harmoni. Var den ska komma ifrån bestämmer du. Det är ditt liv.

Jag trodde jag hade det perfekta förhållandet. Dinkisar. Inga ungar och 2 bra löner. Vi reste. Oj vad vi reste. Minst för 100 000 varje år. Vi dök på de mest exotiska platser. Vi partajjade. Så var det i 5 - 6 år.

Innan dess levde vi hundliv. I början fick tom. soc rycka in och hjälpa oss. Men sakta men säkert, under 20 år, tog vi oss upp rejält och ligger nu över snittet i alla tänkbara skalor. Under hela den tiden sa vi till varandra att de med barn inte hade en chans att komma dit vi ville. I vart fall inte med våra förutsättningar.

Vi fick det. Vi köpte feta lägenheten i inre Sthlm. Vi hade pengar över. Vi reste... Men sen...

Frugan begick som jag ser det ett brott mot vår pakt. Vår framgång bestod i vår pakt, som i sin tur bestod i att hålla emot det konventionella synsättet att barn är ett måste. Med inkomster och inga barn kunde vi i princip göra vad vi ville.

Sen kom tjatet... Vi borde skaffa barn... Vi börjar bli gamla nog. Det är farligt för både mig o barnet om det sker senare... Jag höll emot. Jag ville inte. Och jag sa det. "Fan, det går ju emot allt vi tidigare sagt om barn" Hon tjatade till sig ett barn med motivationen att det måste ske nu, annars blir det för sent. Jag köpte det och gladde mig åt det kommande barnet.

Hon kom och jag älskar henne. Men! jag hatar att vara så jävla bunden som jag är, Jag hatar att inte kunna göra det jag förut gjorde. Well... Ungen var där och jag älskar henne. vad händer då tror ni? Jo frugan tjatar till sig en till unge! Här var jag svag, det medges. Det räckte inte med de ca 100 gångerna jag sa att det vi hade räckte gott och väl. Jag sa nej, nej nej. Till slut gav mitt arma jag upp...

Nu sitter vi där. Jag har inte haft 1 timme egen tid sen 3 år. All min vakna tid går åt till att serva barnen. Jo, jag älskar dem, men jag är också en människa med egna behov. Zoloft och rödvin gör att jag inte går helt under. (Zoloft hade frugan sen förut pga svåra PMS, Nu käkar jag upp resterna för att döva de värsta tankarna.)

Flera ggr/dag tänker jag att det är inte värt det... Mitt liv som jag är slut. Om jag sköt mig nu vore det inte självmord. Jag dödar bara en redan utsugen, livlös kropp.

Jag har sagt hur jag mår till frugan, och hon mår förmodligen inte bättre. Lika förbannat döljer jag att jag käkar zoloft för min fru. (hon har nog glömt bort dem + att jag bara käkar en / vecka, så hon märker det nog inte.)

Barnen då? Jo, den äldsta är "a real piece of work'. Det är ett sånt konstant jävla tjat om allt att man helt baxnar, Hon sliter ut oss så jävla totalt! Den mindre är en liten ängel i jämförelse. Gnäller nästan aldrig. Blir tröstad av det minsta. Jag har sådana samvetskval för att den äldre stjäl all tid den yngre kunde fått. Av 10 vakna timmar stjäl den äldre 9.

Nu stängde dagis. 5 djävuluiska veckor av ständig kamp för att minimera gnället står framför oss. Jag vet att jag inte vill, men måste, men hur fan ska jag orka?

Och trotts all denna jävla skit älskar jag henne, min äldsta dotter. Men älskar jag den yngre? Den min fru tvingade sig till med tjat, och som är en ängel i jämförelse? Jo, det gör jag, men jag hatar allt i mitt nuvarande pappaliv!

Sex. Fucking forget it! Den enda sex jag kan tänka mig numera är handjob. Frugan sexade till sig häromkvällen, men jag kände bara, nej nej nej. Sa inget så klart, men...

Ja vad vill jag då? Eh, ha mitt liv tillbaka... Vilket inte går. Er sympati? kanske. Mest av allt varna.

Skaffa för helvete aldrig barn om ni inte absolut är säker på att det är det ni vill!!!!!!!!

En fråga till, vad fan är "dinkisar"?