Egenvärde

Google:

Är kanske "egenvärde" ett dålig ord som borde undvikas? Det känns passande i vissa fall, men jag börjar undra om ordet egentligen har en konkret funktionell innebörd. Som om det är ett ord för att förankra moraliska värderingar utan att behöva reflektera över vilka objektiva värden och effekter som egentligen föreligger.

T.ex. människors värde är ju helt subjektivt, liksom alla andra värderingar. Därför introducerar man "egenvärde" så att man slipper att försöka förklara på vilket sätt alla mäniskor skulle vara värda lika mycket.

-Varför är alla människor värda lika mycket?
-Jo, vi har egenvärde förstår du.

Om vi tar SAS-exemplet ovan känns det dock lite annorlunda. Här känns det som om ordet används för att demonstrera att ägandet av SAS inte har något annat värde än egenvärdet av att äga SAS, och inte ens det finns. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det...

Hur som helst, vad anser ni? Bra ord för en hippie kanske, men för oss konkreta människor?

En representant för Folket och Framtiden borde säga:

– Det får inte förbli ett självändamål för svenska staten att vara tung delägare i SAS.

För SAS är det ett egenvärde att vara ägt av staten. Då kan SAS och IATA tjata om att det vore kapitalförstöring att belägga flygbränsle med skatt i samma omfattning som bränsle för landtransporter. För övrigt behöver EU-parlamentet flybolagen för sin kreativa kostnadsersättning.

Prefixet egen- i egenvärde är närmast nonsens. Det som har ett värde har ett värde buret av entiteten individuellt och kollektivt. Har planeten Tellus ett egenvärde? Se där en nonsensfråga!

Jag begriper kanske inte helt varför "egen-" i "egenvärde" är närmast nonsens, låt vara att detta måhända är en filosofisk och inte en språklig fråga. Motsatsen till egenvärde är instrumentellt värde. Det kan finnas ett instrumentellt värde för staten att äga SAS, eftersom detta kanske drar in pengar, men det finns inget egenvärde (bedömer man). Däremot har människan ett egenvärde, eftersom det finns vissa rättigheter människor har oavsett om värnandet av dessa leder till främjandet av andra värden. Anledningen till att tortyr är förbjudet är inte för att det är dyrt eller skapar lite dålig stämning utan för att, med John Rawls ord, varje människa har en okränkbarhet grundad på rättvisa som inte ens välfärden hos samhället som helhet kan övertrumfa.

För att eventuellt kunna bedöma vad som är egenvärde behöver vi gå mycket längre tillbaka än en 1900-talsfilosof från Harvard(!). Den antropocentriska världsbilden etablerades för många tusen år sedan och förstärktes drastiskt när jordbrukssamhället bildades för ca 10 000 år sedan. Då fick ägandet ett instrumentellt värde, slavar och tjänstefolk likaså. Själva Livet som är 3 miljarder år gammalt fick ett instrumentellt värde. De var bara de fria jordägarna och deras hövdingar som hade ett egenvärde. Idag är det finansmarknaden som har ett egenvärde, resten har ett instrumentellt värde för den opersonliga finansbranschen.

För de stora jordägarna fick Gud och Himlen ett instrumentellt värde. Två stentavlor, vilka ålade massorna att tjäna sina herrar, de blev bokstavligen instrument för att spara pengar åt de rika. Slavar, pigor, drängar och fabriksarbetare skulle få sin lön i Paradiset. Prästernas arbetsgivare fick sina belöningar i levande livet, för de trodde förstås inte på det instrumentella struntpratet.

Människans självpåtagna företräde att göra en dikotomi mellan egenvärde och instrumentellt värde, det har lett till det sjätte utsläckande som pågår. Inte pågår som värst. Som man kan säga i Louisiana: We ain’t seen nothing yet!

De marknadsliberala medierna släpper någon gång in en dissident som ett marginellt inslag:
http://www.gp.se/kulturnoje/1.404160...ick-fortsatter

För katten har människan ett instrumentellt värde, det är lite roligt.